Lina Jansson var halmslöjdslärare vid Sveriges mönsterskola för halmflätslöjd i Upperud i Dalsland. Hon spelade en stor roll för utvecklingen av svensk halmslöjd av hög kvalitet.
Karolina (känd som Lina) Jansson var dotter till ägaren av Upperuds bruk Lars Jansson och hans hustru Kerstin. Lina Jansson föddes 1849 och var äldst av tio syskon. Hennes far Lars Jansson gick bort 1884. Vid faderns död hade Lina Janssons bror Axel R. Jansson tagit över som bruksägare på Upperud. Hela den stora familjen bodde på herrgården och därifrån styrde Axel R. Jansson bruket.
Halmflätningsskolan i Upperud formades av stråhattfirman Rügheimer & Becker, Stockholm, landshövdingen i Älvsborg, greve Eric Josias Sparre, och Älvsborgs läns norra slöjdförening. Kompanjonerna Rügheimer och Becker kom båda från Tyskland och därifrån hämtade de kunskaper och idéer som de realiserade i Sverige. De ville bygga upp en svensk produktion av halmflätor och utveckla halmflätningen till den hemindustri den var i flera länder i Centraleuropa. Anledningen var att stråhattfirman importerade stora mängder flätor.
Landshövding Sparre och slöjdföreningen ville främja en hemslöjd som kunde ge fattiga kvinnor biinkomster. De ville också förändra tillverkningen av de ganska enkla halmhattar som sedan 1860-talet gjordes i stor skala i Ärtemarks socken i norra Dalsland. Sparre och slöjdföreningen ville starta en tillverkning av kvalitetsflätor och föra ut dem till en bredare kundkrets.
Idén att utbilda en kvinna från länet vid en stråhattfabrik i Centraleuropa växte fram. Efter utbildningen skulle hon sedan undervisa elever som i sin tur kunde sprida kunskapen vidare. Under en resa i Tyskland träffade Becker överenskommelse med en företagsledare Duffner som lovade att ta emot den svenska eleven vid sin stråhattfabrik i Schönwald. Den 15 mars 1884 fick Lina Jansson hemslöjdsföreningens stipendium för att lära sig halmflätningens konst i Tyskland.
I en broschyr från 1897 berättar Rügheimer & Becker hur skolan växte fram. Lina Jansson beskrevs där som ett ”ungt, driftigt och med språket förtroget fruntimmer”. Den 10 juli lämnade hon hemmet i Upperud och reste till Schönwald. Där vistades hon till den 28 september, då Carl Becker hämtade henne för studier av de Sachsiska halmflätningsmetoderna vid H. H. Reichels stora stråhattfabrik i Dippoldiswalde (Strohhutfabrik H. H. Reichel, Dippoldiswalde). Lagom till julen 1884 kom hon hem till Upperud och den 16 februari följande år öppnade halmflätningsskolan i Jägarbyggningen intill herrgården. Den drevs av Älvsborgs läns norra slöjdförening. Halmflätorna som framställdes där köptes in av Rügheimer & Becker.
Att Lina Jansson nu behärskade halmflätningens konst bekräftas av brev från H. H. Reichel i Dippoldiswalde. I ett brev till stråhattfirman Rügheimer & Becker den 21 december 1884 hoppades Reichel att stråhattfirman och Lina Jansson skulle lyckas införa flätindustrin i Sverige. Han hade erfarenhet av att det inte alltid var så lätt att få allmogen att fläta halm. Enligt H.H. Reichel var Lina Jansson ”i alla fall det mest passande fruntimmer som lärarinna”.
I halmflätningsskolan utbildades första året 45 elever och nästa år 70 elever. De kom från hela Mellansverige och deras åldrar varierade. Där fanns barn som bara var tre-fyra år, barn i skolåldern, tonåringar och vuxna. De vuxna eleverna var främst små- och folkskollärare. De gick kursen på uppdrag av sina hemkommuner, vilka betalade deras vistelse vid Upperud. Lärarna skulle sedan lägga in halmflätning i flickornas slöjdundervisning och starta kurser för vuxna på sina hemorter. Det gjorde de också, redan 1885 fick flickorna vid sex skolor i Dalsland lära sig att fläta halm.
Varje år hölls fyra kurser i halmflätningsskolan och de omfattade cirka två månader. Den första kursen hölls under februari-mars, nästa under april-maj, den tredje från slutet av juli till slutet av september och den fjärde kursen under oktober-november. Utöver att fläta fick eleverna också lära sig att odla och bereda halm. Halmen odlades på brukets mark, skördades och slagtröskades av gårdens folk och blektes i svavelkista för att bli riktigt ljus eller färgades i stora kar i herrgårdens köttbod. Den färgades i många färgtoner, förutom rött, gult, grönt, lila och blått i olika nyanser också schwarzwaldbrunt, silver, granat och dippoldiswaldesvart för att nämna några.
På inbjudan av Rügheimer & Becker deltog Lina Jansson och några av hennes elever i den stora konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. I sällskap med Carl Becker besökte hon också kungen, Oscar II, och förevisade sin mönsterbok. Kungen var mycket intresserad av halmflätningen och beställde en halmhatt för egen del.
Men som H. H. Reichel i Dippoldiswalde antytt i brevet till Rügheimer & Becker julen 1884 var det inte så lätt att starta upp en halmflätning i stor skala. I breven som Lina Jansson de följande åren skrev till slöjdföreningens sekreterare Axel Sahlén pendlade hon mellan glädjen hon kände när halmflätningen togs upp i nya områden och besvikelsen över det ringa intresse hon ofta mötte för slöjden. Halmflätningsskolan kämpade med sviktande elevunderlag, kommunerna tyckes inte ta den nya slöjden på allvar. Kanske var det så, men svårigheterna kan också ha haft andra orsaker. Problem som framfördes från kommuner där halmflätningsundervisning bedrevs var svårigheter att erhålla bra slöjdhalm och hitta avsättning för de färdiga produkterna. Från 1885 och under flera för skolan betydelsefulla år förekom också fall av den fruktade sjukdomen difteri i Upperudstrakten. Den 4 augusti 1888 stängdes skolan för året på grund av difteri.
Då slöjdföreningen inte längre ansåg sig kunna driva halmflätningsskolan stängdes den i november 1895. Totalt lärde sig cirka 500 elever halmflätningens konst av Lina Jansson. Det var ändå ganska många och klart är att de fick betydelse för halmslöjdens utveckling i Mellansverige. I Steneby i Dalsland, där en lärare i slutet av 1800-talet undervisade i halmflätning i skolan, levde slöjden kvar, om än i liten skala, när en ny halmslöjdsepok initierades av Steneby hemslöjdsförening på 1930-talet.
Som person beskrevs Lina Jansson som energisk, glad och utåtriktad. Sedan hennes bror tagit över som bruksägare blev hon hans stora stöd. Hon var värdinna, ansvarade för tjänstefolk, fördelning av arbetsuppgifter och middagar med prominenta gäster. Av de tio syskonen Jansson dog två som barn och en bror utvandrade till Amerika. Av alla syskonen var yngsta systern Gerda den enda som gifte sig och fick egen familj. Som nygift flyttade Gerda från hemmet, men återvände senare tillsammans med sin familj, då hennes make Axel H. Lundberg övertog bruket efter sin svåger Axel R. Jansson.
Den främsta kvinnan på herrgården var Lina Jansson. Hon och hennes bror Axel R. samt fyra yngre systrar kom att bo kvar där hela livet. De yngre systrarna hade sina ansvarsområden, bland annat bokföring, trädgård och bageri, men det var Lina Jansson som hade det övergripande ansvaret. Hon var den som belevat men diskret stod bakom sin bror bruksägaren.
Lina Jansson avled 1936 och vilar i bruksägare Lars Janssons familjegrav på Skålleruds kyrkogård.
