Christina Wilhelmina Enbom var en av Stockholms firade skådespelare och sångare under decennierna kring mitten av 1800-talet.
Hon föddes 1804 i Stockholm, som dotter till dåvarande arklihantlangaren Johan Enbom och Cristina Catharina Norrman. Den yngre systern, Anna Johanna Enbom, blev även hon skådespelare men var aktiv bara en kort period innan hon avled. Förutom de två systrarna fanns ytterligare åtminstone sex syskon, fyra systrar och två bröder.
Wilhelmina Enbom blev tidigt, redan i 15-årsåldern, elev vid Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan). Hon var begåvad med en vacker sångröst, och var först anställd i operakören i början av 1820-talet för att sedan i huvudsak agera som skådespelare i talroller. År 1826 ingick hon äktenskap med kapten Anders Lindeberg, och fick med honom två barn. Äktenskapet upplöstes 1833. Några samtida röster menade att orsaken till skilsmässan var hennes nära förhållande till Édoard Du Puy, kapellmästare, operasångare, kompositör och skådespelare. Kapten Anders Lindeberg, driven av sin längtan efter att öppna en privat teater under det av kungen införda teatermonopolet, satt under en period fängslad för majestätsbrott, dömd till döden. När han blivit frigiven startade han Nya teatern (senare Mindre teatern eller Lindebergska teatern) vid Kungsträdgården, där bland andra hans tidigare hustru uppträdde.
Wilhelmina Enboms egentliga genombrott kom under hösten 1831, och då i en mansroll, som rebellen Malcolm i Gioacchino Rossinis opera Sjöfröken. Under 1830-talet var hon en mycket anlitad skådespelare och sångare i flera större sopran- och altpartier. Hon ansågs allmänt vara ”temperamentsfull”. De skandaler hennes temperament orsakade var många. Under ett uppförande av operan Figaros bröllop under slutet av 1830-talet, där hon spelade grevinnan, började hon gräla med en motspelerska. Det var den välkända Henriette Widerberg, i rollen som Susanna, som trätt in på scenen tidigare än planerat. Därmed uteblev möjligheterna för publiken att visa Wilhelmina Enbom uppskattning genom applåder. De två skådespelarna påbörjade därefter en ordväxling på scenen, något som både roade och förargade publiken.
Wilhelmina Enbom hånades under sina aktiva år för sin ”manhaftighet” och hennes framträdanden ansågs vara ojämna och hon fick ofta utstå kritik för detta. När Jenny Lind slog igenom 1838 tillföll allt fler roller henne och allt färre till Wilhelmina Enbom, som dock klagade inför både teaterdirektionen och Kungl. Maj:t., men hennes klagomål lämnades obesvarade.
Wilhelmina Enboms röst blev med åren allt mer ansträngd och forcerad, och hon tvingades därför att ta mindre framträdande roller, och blev till och med placerad i kören. Hennes före detta man, Anders Lindeberg, kom ofta till hennes försvar. De verkar ha blivit vänner under åren efter skilsmässan. Det offentliga skämtet om hennes framträdanden var att ingen annan än hennes före detta make kunde stå ut med ”före detta fru Lindebergs före detta röst”.
Wilhelmina Enbom började sedermera framträda mer i dramatiska pjäser och gav upp sångrollerna. Hon turnerade även en tid med Djurströmska sällskapet. Redan under 1830-talet hade hon svåra ekonomiska problem och 1835 gavs en recett i hennes ära. Detta hjälpte dock föga och de följande åren levde hon under mycket små omständigheter. Hon fick en liten pension och hennes son hjälpte henne under de sista levnadsåren.
Wilhelmina Enbom avled i Stockholm 1880, vid 75 års ålder.
