Barbro Svinhufvud var författare, lärare, programchef och programledare. Hon verkade under den svenska radions pionjärtid på 1930–1950-talet samt hade centrala funktioner inom televisionen under dess uppbyggnad under 1950- och 1960-talet.

Barbro Svinhufvud föddes 1909 i Stockholm och var dotter till språkläraren Edward Adams-Ray och Dagmar Sandberg. År 1938 ingick hon äktenskap med försäkringsdirektören Torkil Svinhufvud. De fick fyra barn mellan 1940 och 1945.

Efter att ha tagit en filosofisk ämbetsexamen på Stockholms högskola (nuvarande Stockholms universitet) 1937, där hon var ordförande för Stockholms Kvinnliga Studentkårsförening, arbetade Barbro Svinhufvud inledningsvis som lärare samtidigt som hon knöts till Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio). Där arbetade hon tillsammans med Sven Jerring, ”Farbror Sven” — initiativtagare till programmet Barnens brevlåda, som assistent på frilansbasis. Snart kom hon att bli den som i praktiken ansvarade för barnprogrammen och hon verkade för att barnprogrammen skulle få en självständig ställning inom företaget. År 1941 fick hon fast anställning vid Radiotjänst och blev chef för barnprogramsektionen år 1953. Hon blev företagets första kvinnliga programchef. Dessförinnan hade inga kvinnor ingått i den fasta personalstaben. Barbro Svinhufvud startade år 1943 Radions Kvinnliga Tjänstemannaförening. Under 1960-talet gick hon över till Sveriges Television (SVT) där hon arbetade som planeringschef under åren 1961-1963 och som utlandschef från 1964 till 1969. Hon vände därefter tillbaka till Sveriges Radio som direktör för radions utlandsprogram 1969–1970.

Första gången Barbro Svinhufvud medverkade i radion var 1935, då hon sjöng barnvisor av Alice Tegnér. Hon ansåg att Alice Tegnérs visor var ”vad som bäst passar de svenska barnen”. Hon kallades då för ”Tant Barbro”, i jämförelse med ”Farbror Sven”, när hon mötte radiopubliken. Under 1930- och 1940-talet framträdde Barbro Svinhufvud med åtskilliga visprogram i barnradion. Vidare producerade hon olika typer av uppläsningar av sagor och berättelser, klassiska folksagor såväl som nyskrivna sagor, bland annat av henne själv. Under 1930-talet blev barnprogrammen föremål för kritik av Svenska Kvinnoföreningars radiokommitté, som ansåg att barnprogrammen behövde användas mer i bildande syfte med tydliga mål och riktlinjer. Man borde urskilja målgrupper och anpassa programmen därefter samt ha mer tydliga inslag av aktivering och pedagogik. Det var tydligt att Barbro Svinhufvud tog intryck av diskussionen. Hon lät bredda repertoaren och betonade också vikten av att engagera barn och ungdomar själva i programmen för att kunna få fram deras egna önskemål och på så sätt skapa nya programtyper. Hon gjorde exempelvis intervjuer och reportage med barn och ungdomar som sändes i radion. Barbro Svinhufvud ville modernisera barnkulturen, så att den inte bara bestod av sedelärande sagor och berättelser som förkunnades ut till publiken. Hon var i likhet med Svenska Kvinnoföreningars radiokommitté tveksam till radions ”sagotanter”. I en intervju i tidningen Radiolyssnaren från 1935, ställer hon sig frågande till om ”de moderna barnen uppskattar dem något vidare”. Barbro Svinhufvud talar här om de ”moderna barnen” som vuxit ifrån gamla tiders sagor och menar att mer ”verklighetsbetonade sagor och sånger kan väcka deras fantasi och deras intresse för saker som finns omkring dem i livet”. Barns vetgirighet betonas, vilket radion kunde hjälpa till med att tillfredsställa. Barbro Svinhufvud utvecklade därför också program med ett pedagogiskt anslag som pyssel- och aktivitetsprogram för barn i olika åldrar, liksom program där det förekom gissningstävlingar och tankenötter. Utbudet blev under hennes ledning både mer omfattande och varierat.

Under andra världskriget diskuterades inom Radiotjänst hur man skulle förhålla sig till radions barn- och ungdomspublik. Somliga menade att barn skulle skyddas och veta så lite som möjligt om vad som pågick i världen. Barbro Svinhufvud ansåg däremot att barnen behövde känna till vad som händer i omvärlden och hade gärna velat rikta sig direkt till barnen, något som hennes överordnade inte alltid höll med om.

Efter andra världskrigets slut blev klimatet på radion mer öppet för program av mer lättsam karaktär. Barbro Svinhufvud var tongivande och ansåg att barn skulle både roas och aktiveras, dock inte med lärarens pekpinne, utan genom att förse publiken med ett gott programval, exempelvis vägleda deras bokval samt att uppmuntra deras intressen och hobbies. Barnprogrammen fick också en bättre organisatorisk ställning med fasta tablåer och sändningstider.

I samband med införandet av televisionen i mitten på 1950-talet, värvades Barbro Svinhufvud och fick i uppdrag att producera familjeprogrammet Snurran i televiserad form, tidigare ett populärt radioprogram. Hon var också den som till en början ledde televisionens programverksamhet för barn och ungdomar. Barbro Svinhufvud deltog också i facktidskrifter med råd och tips till föräldrar om hur man ska handskas med barns TV-tittande, då det fanns farhågor om att TV-tittande kunde inverka negativt på barnen.

Efter några år med arbete av etablering av verksamheten för barn- och ungdomsprogram på televisionen innehade hon olika administrativa chefsfunktioner, bland annat var hon planeringschef på televisionen.

Barbro Svinhufvud avled 1991. Hon har efterlämnat ett arkiv med bland annat brev, manuskript, pressklipp och anteckningar rörande familj såväl som arbetet vid Sveriges Radio.