Dagmar Maria Lange blev under pseudonymen Maria Lang känd som Sveriges första deckardrottning. Mest känd är hon för sina pusseldeckare om Puck Bure och kriminalkommissarie Christer Wijk från 1950-talet.

Dagmar Lange växte upp i Nora i Bergslagen och var dotter till Elsa Keijser och Clas Lange, som var journalist och ansvarig utgivare för Bergslagens Tidning. Efter faderns tidiga bortgång 1917 gifte modern om sig med handelsresande Carl Ivar Olson och fick tillsammans med honom ytterligare två döttrar, Ingrid och Siv. Efter gymnasietiden i Västerås utbildade sig Dagmar Lange först i Uppsala och senare i Stockholm, där hon disputerade på en litteraturhistorisk avhandling om Pontus Wikner 1946. I avhandlingen avslöjades Wikners homosexuella läggning, vilket orsakade viss kontrovers och att framläggandet fördröjdes.

Efter disputationen arbetade Dagmar Lange i många år som lärare, studierektor och så småningom rektor för Nya Elementarskolan för flickor (Ahlströmska skolan) i Stockholm, där hon var mycket uppskattad av sina elever. Somrarna tillbringades i Nora, där hon ofta satt och skrev sina deckare. Hon arbetade även i många år som musikkritiker (opera) för Vecko-Journalen och hade Richard Wagner som favoritkompositör. Efter pensionen flyttade hon tillbaka till Nora och ägnade sig helhjärtat åt sitt författarskap. Arbetstakten med en bok per år höll hon fram till sista boken Se Skoga och sedan… som släpptes 1990.

Genombrottet för Dagmar Lange alias Maria Lang som deckarförfattare skedde omedelbart efter publiceringen av den första pusseldeckaren om Puck Bure och Christer Wijk, Mördaren ljuger inte ensam, 1949. En starkt bidragande faktor var att den populära kulturjournalisten Barbro Alving, mera känd som Bang, skrev en hyllande recension i Dagens Nyheter. Att boken över huvud taget publicerades tackar Dagmar Lange vännen Olle Hedberg för, som uppmuntrade henne att skicka in sitt manus till Norstedts Förlag AB, där det också antogs.

Dagmar Lange skrev pusseldeckare, som var den vanligast förekommande deckaren i svenskt deckarsammanhang på 1950-talet. En pusseldeckare samlar ett begränsat antal misstänkta som alla har något motiv att begå mord. Det läggs mycket vikt vid själva mordgåtan och hur man logiskt ska gå tillväga för att hitta fram till lösningen. Miljön är också mycket viktig och Dagmar Lange blev känd för sina skildringar av Bergslagsmiljön i det fiktiva Skoga (baserat på det verkliga Nora), som varvas med intriger i välkänd Stockholmsmiljö. Exempelvis låter hon ett mord utspela sig på Drottningholmsteatern i deckaren Se döden på dig väntar, 1955.

Mördaren ljuger inte ensam uppmärksammades bland kritikerna bland annat för sitt ovanliga och känsliga ämnes skull: mördaren är lesbisk och drivs av sin olyckliga kärlek till att begå sitt brott. Dagmar Lange ansågs modig för att hon vågade ta upp detta ämne. De erotiska inslagen och romantiska intrigerna blev ett kännemärke för hennes författarskap som uppskattades av läsarna men också kunde angripas av kritikerna. De som gick hårdast åt henne menade att hon lade alltför mycket vikt vid sexualitet och erotik medan andra kvaliteter som logik och trovärdighet hamnade i skymundan. Många har till exempel retat sig på att både Puck och Christer Wijk är lite för långsamma när det gäller att komma på vem mördaren är.

Serien om Puck och Wijk, som till stor del ägnas åt kärleksrelationen mellan Puck och hennes make Einar Bure, sträcker sig fram till romanen Mörkögda augustinatt, 1956, även om de också gör senare gästspel i Vår sång blir stum, 1960, och En främmande man, 1962. Från och med Ofärd i huset bor, 1959, handlar böckerna om Christer Wijk och operasångerskan Camilla Martin. Dagmar Lange har i olika sammanhang uttalat sig om hur trött hon var på karaktären Puck när hon slutade skriva om henne. Ändå är det i första hand böckerna där hon spelar en huvudroll som brukar räknas till Dagmar Langes bästa. Ett undantag är boken Kung Liljekonvalje av dungen, 1957, där endast Christer Wijk är med. Titeln omnämns ofta som en av Dagmar Langes starkaste.

I Vår sång blir stum, 1960, introduceras Dagmar Langes fiktiva alter ego, Almi Graan, vars namn är ett anagram av Maria Lang. Almi Graan är deckarförfattare och filosofie doktor i litteraturhistoria, precis som Dagmar Lange, och finns med som ett stående inslag i hennes deckare från och med 1979. Dagmar Lange skrev också fyra ungdomsdeckare med sin systersonson Janne i huvudrollen. Två av hennes vuxendeckare har filmatiserats i regi av Arne Mattsson, 1960 och 1961, och ytterligare sex filmatiseringar spelades in 2013, med Tuva Novotny i rollen som Puck. Dagmar Lange skrev även manuset till TV-serien Håll polisen utanför, 1969, där huvudrollen som kommissarie Sverre Sterner spelades av Sven-Bertil Taube.

Dagmar Lange valdes år 1971 in i Svenska Deckarakademin som en av tretton ledamöter. Andra kända ledamöter var Jan Broberg, Åke Runnquist, Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Redan 1973 avgick Dagmar Lange emellertid i protest mot att priset för årets bästa översatta deckare skulle delas ut till Richard Neelys bok The Walter Syndrome, som enligt henne innehöll för många och alltför våldsamma inslag. Hon var en trägen våldsmotståndare i hela sitt liv, vilket visar sig i att morden i hennes deckare oftast är av mindre blodigt slag.

Som person var Dagmar Lange en excentrisk figur som hade många intressanta kulturpersonligheter i sin vänkrets. Hennes fester var välbesökta och minnesvärda. Några återkommande gäster var exempelvis Gösta Knutsson, Jan Mårtenson och hennes förläggare Lasse Bergström. Hennes största rival när det gällde sålda titlar, Stieg Trenter (född Stig Johansson), var också en nära vän. Med honom hade hon en överenskommelse om att den av dem vars deckare sålt mest under året skulle bjuda den andre på middag på Operakällaren i december varje år.

Dagmar Lange blev en litterär celebritet under sin livstid, vilket bland annat märks genom att hon valdes ut att vara med på Lennart Nilssons berömda gruppfoto Detta är 50-talet, som infördes i Vecko-Journalen, nummer 1 1960. På fotot förekommer 35 olika män och kvinnor från vitt skilda områden som vetenskap, politik och musik och som sades ha satt sin prägel på 1950-talet. Dagmar Lange medverkade också under tre års tid i programpanelen till radioprogrammet Vet ni vad?, lett av Nils Erik Bæhrendtz. Programmet var en föregångare till teveprogrammet De lärde i Lund.

År 1985 gav Dagmar Lange ut sin självbiografi Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang. I boken skildras barndom och uppväxt fram till ålderdom med utgångspunkt i inskickade läsarfrågor. Denna bok har, tillsammans med intervjuer och personligt arkivmaterial i släktingar och vänners ägo, fått bilda stommen till en biografi om henne, skriven av Lena Lundgren och Lisbet Wikner 2014.

Dagmar Lange dog i Nora 1991. Hon är begravd på Norra kyrkogården i samma stad.