Maj Sjöwall skrev tillsammans med partnern Per Wahlöö de tio polisromanerna Roman om ett brott, utgivna 1965–1975, som förändrade hela deckargenren.
Maj Sjöwall föddes i Stockholm 1935, dotter till Will Sjöwall som var verkställande direktör för Hotell Gillet på Brunkebergstorg i Stockholm, samt dennes hustru Margit Trobäck. Som barn åkte Maj Sjöwall kälke i Hamngatsbacken (som var brant på den tiden) och lekte överallt i Klarakvarteren. Efter genomgången flickskola arbetade hon på bokförlag, först Åhlén & Åkerlund 1954–1959, sedan Wahlström & Widstrand 1959–1961 och Esselte 1961–1963. Hon var gift med redaktören Gunnar Isaksson 1955–1958, och fick en dotter.
När Maj Sjöwall 1962 mötte den etablerade författaren Per Wahlöö flyttade de ihop efter ett år och började skriva tillsammans, på hans förslag. ”Vi letade efter en genre som skulle ge oss en stor läsekrets”, har Maj Sjöwall berättat, och det blev deckargenren. ”De skildrade sextiotalet, det stora politiska decenniet, som tippade över in på sjuttiotalet och de hade förmågan att göra en spänningsram kring detta och få med ett politiskt budskap”, sa förläggaren Ann-Marie Skarp när Maj Sjöwall avlidit i april 2020.
Deckarserien Roman om ett brott inleddes med Roseanna 1965. Deckargenren hade dittills fortsatt i spåren av Sir Arthur Conan Doyle, Agatha Christie, Dorothy Sayers, Raymond Chandler och Dashiell Hammett. I de brittiska pusseldeckarna var detektiverna briljanta individer och morden var sällan blodiga, snarare intellektuella gåtor i välpolerade miljöer, medan de hårdkokta amerikanska deckarna ofta lät whiskydrickande privatdetektiver träffa lättklädda damer och skrupelfria skurkar i sjaskig stadsmiljö.
Roseanna var något helt annat. Huvudpersonen var förste kriminalassistent Martin Beck, som varit vid polisen halva sitt liv och bodde i en lägenhet i Stockholmsförorten Bagarmossen med sin tråkiga fru och två barn. Han tog ”socialsnöret”, det vill säga tunnelbanan, till arbetet i polishuset och byggde båtmodeller på fritiden (som även Per Wahlöö gjorde i verkligheten). Martin Beck var en skickligt gestaltad person med ett vanligt svenskt vardagsliv, något som många år senare fortsatte i nya generationer deckare, där polisernas privatliv får mycket utrymme.
Polisarbetet i Roseanna var lika realistiskt det, med ett långsamt, noggrant insamlande av bevismaterial och långa uppehåll i utredningen medan man väntade på svar från andra sidan Atlanten, varifrån mordoffret Roseanna McGraw kom. Martin Beck hade svårt med engelskan och trasslade ohjälpligt in sig i kommunikationen med den amerikanska polisen, som missförstod och trodde att Martin Beck hade skjutit ihjäl mördaren. Det skrattade de andra poliserna i Roseanna länge åt, för skjutvapen var inget vanligt inslag i svenska polisliv.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö vinnlade sig inte bara om realismen, utan höjde också den litterära nivån i genren markant. De skrev i en koncentrerad, återhållen stil som påminner om Raymond Chandlers, men med en konstant underton av torr humor. Martin Beck arbetade i ett poliskollektiv, precis som i amerikanske Ed McBains deckare om 87:e polisdistriktet i den fiktiva staden Isola, men Martin Becks kollegor var omisskännligt svenska män. Där fanns Martin Becks bästa vän Lennart Kollberg, en livsnjutare som med tiden lämnade poliskåren av politiska skäl. Där fanns den udde överklassaren Gunvald Larsson som blev folkkär genom filmer och TV-serier, och hans närmaste kollega Einar Rönn med det osannolika mellannamnet Valentino. Där fanns också Fredrik Melander, ”det levande hålkortsregistret”, som mindes allt (vilket gjorde att ingen behövde gå på tidsödande vandringar till arkivet och sänka berättartempot).
Maj Sjöwall och Per Wahlöö blev och blir fortfarande ofta beskyllda för att ha en övertydligt politisk tendens i sina böcker, men i de första böckerna var de snarast besatta av att beskriva hur Sverige och framför allt Stockholm såg ut under sextiotalet. De berättade om nedgångna bostadsområden och vilsna ungdomar, om småtjuvar, sjabbiga trappuppgångar och bortglömda bakgator. Med tiden kritiserade de allt mer socialdemokratin, och i sista boken, Terroristerna från 1975, lät de en ung kvinna skjuta ihjäl en statsminister som var obehagligt lik Olof Palme.
Serien Roman om ett brott blev känd långt utanför Sveriges gränser och översattes till tjugofem språk (bland dem esperanto). Maj Sjöwall och Per Wahlöö fick ett av världens då ytterst få deckarpriser 1971, det amerikanska Edgarpriset, för Den skrattande polisen. De är fortfarande de enda svenskarna som har fått en Edgar.
Den första filmatiseringen kom 1967, när Keve Hjelm spelade Martin Beck i Roseanna. Den mest kända filmatiseringen är Mannen på taket från 1976, som baserades på Den vedervärdige mannen från Säffle från 1971 och där Carl-Gustaf Lindstedt gestaltade Martin Beck. Walter Matthau spelade Martin Beck i den amerikanska The Laughing Policeman 1973, som baserades på Den skrattande polisen från 1968. Därefter har ett stort antal filmer och teveserier gjorts utan att böckerna varit särskilt framträdande, i stället har persongalleriet använts i nyskrivna historier.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö var ”ett perfekt skrivarpar”, konstaterade Maj Sjöwall själv i en intervju i Dagens Nyheter år 1993, när Mannen på balkongen gick som sommarföljetong i tidningen. De handskrivna manuskripten finns bevarade, och handstilen kan bytas mitt i en mening. De skrev verkligen tillsammans, och den andra kunde ta över när den ena var tvungen att ta hand om någon av de två sönerna eller göra något annat. De var noggranna i arbetet, och kunde cykla i väg mitt i natten för att kolla att en adress stämde. Ofta arbetade de just på nätterna, när deras två söner sov.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö översatte också ett stort antal böcker tillsammans, bland annat nio av Ed McBains böcker.
De levde tillsammans tills Per Wahlöö 1975 avled efter en tids sjukdom. I Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (2020) berättar Maj Sjöwall i kapitlet "Slagen" om hur hon återkommande blev misshandlad av Per Wahlöö, och ofta sminkade över blåtiror eller gick med solglasögon. Spriten flödade ymnigt, har både hon och barnen berättat om, och paret åt även centralstimulerande tabletter för att kunna sitta och skriva nattetid.
Efter Per Wahlöös död arbetade Maj Sjöwall huvudsakligen som översättare, men skrev också noveller och artiklar. Det blev bara en enda roman, en thriller som hon skrev tillsammans med den tyske författaren Tomas Ross, Kvinnan som liknade Greta Garbo, 1990. Hon beskrev sig själv som ”ganska lat”, och tyckte mer om att flanera och titta på folk än att arbeta. Tillsammans med Per Wahlöö hade det varit roligt att bygga en romanintrig, ensam blev det för tråkigt.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö flyttade med barnen till Malmö 1969. När barnen vuxit upp bodde Maj Sjöwall en period i Köpenhamn, innan hon flyttade tillbaka till Stockholm.
När den stora svenska deckarvågen kom efter Stieg Larssons Män som hatar kvinnor 2005 fick Maj Sjöwalls och Per Wahlöös dekalog nytt liv, eftersom de var så uppenbara förebilder för de flesta nya deckarförfattare. Maj Sjöwall blev inbjuden till deckarfestivaler och bokmässor världen över, och var road av uppmärksamheten.
År 2015 flyttade Maj Sjöwall till Ven till sin dotter och körde runt på ön i en liten elektrisk golfbil. Mot slutet av sitt liv bodde hon en kort period i Landskrona.
Maj Sjöwall avled 2020.
