Elin Lauritzen var en av de första kvinnliga advokaterna i Sverige och under många år en av Sveriges främsta och mest kunniga familjerättsadvokater.

Elin Lauritzen föddes i Rio de Janeiro 1916, som andra barn till Kari och Johan T Paues. Fadern var svensk generalkonsul och sedermera ambassadör i Brasilien. Hon tog studentexamen i Stockholm 1935 och började på Stockholms högskola samma år. Hon var tidigt inställd på att fortsätta studera juridik. I Elin Lauritzens årskurs var sju av kurskamraterna kvinnor, resterande 150 var män. Hon tog juris kandidatexamen 1940. När civilingenjören Folke Lauritzen friade till Elin Lauritzen tackade hon ja, under förutsättning att hon skulle få ta sin juristexamen och dessutom få möjlighet att förvärvsarbeta. Folke Lauritzen gick med på detta, paret gifte sig och fick under 1940-talet tre döttrar.

Efter sin juristexamen började Elin Lauritzen som tingsnotarie vid häradsrätten för Södra Roslags domsagas tingslag i februari 1940. Då maken låg inkallad i Norrland tackade hon samma månad ja till en plats på Överkalix tingslags häradsrätt och hon blev den första kvinnliga notarien i domsagan. I november 1940 flyttade hon tillbaka till Stockholm. Efter att ha varit hemma med den första dottern återupptog Elin Lauritzen sin notarietjänstgöring i oktober 1942, denna gång vid Stockholms rådhusrätt. Därefter fortsatte hon som fiskalaspirant på Svea hovrätt 1943–1944, där hon ganska snabbt insåg att hon inte ville bli domare. Efter att ha fått sitt andra barn fick hon i stället en tjänst som amanuens vid Pensionsstyrelsen hösten 1944. Det var en tjänst som hon inte trivdes med, men fördelen var att kontoret låg nära hemmet och tjänsten gick att kombinera med att ta hand om barnen.

För att komma till rätta med vantrivseln sökte Elin Lauritzen ett vikariat som biträdande jurist hos advokaten Mathilda Staël von Holstein våren 1945. Det var Mathilda Staël von Holstein som introducerade Elin Lauritzen i kvinnorörelsen och dess olika föreningar. Elin Lauritzen stannade kvar på byrån även efter att den hade övertagits av Valborg Lundgren då Mathilda Staël von Holstein gick i pension 1946. Elin Lauritzen arbetade samtidigt som sekreterare i Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF). Våren 1947 började hon som biträdande jurist hos Eva Andén och stannade där till sommaren 1953 då hon öppnade egen advokatbyrå. Elin Lauritzen hyrde först in sig hos Setterwalls Advokatbyrå, men redan efter ett år flyttade hon till en egen kontorslokal. Denna kom hon att dela med advokatkollegan Ingrid Hökerberg fram till mitten av 1970-talet.

År 1949 blev Elin Lauritzen ledamot av Sveriges advokatsamfund. Hon satt som styrelseledamot i Advokatsamfundets stockholmsavdelning 1958 och blev året därpå, 1959, som första kvinna invald i den nationella centralstyrelsen. I Advokatsamfundets regi höll Elin Lauritzen fortbildningskurser i familjerätt för advokatkollegerna runt om i landet från 1950- talet ända fram till slutet av 1970-talet.

Elin Lauritzen hade egen advokatverksamhet från 1953 till 1998 och var under många år en av Sveriges främsta och mest kunniga familjerättsadvokater. De första kvinnliga advokaterna i Sverige arbetade ofta med just familjerätt, mycket beroende på att kvinnliga klienter gärna sökte sig till kvinnliga advokater, och när kvinnor behövde juridisk hjälp gällde det oftast familjerättsliga frågor. Elin Lauritzen menade själv att de viktigaste egenskaperna för familjerättsadvokaten var ”[v]änlighet, varsamhet, tålamod, punktlighet, lugn och personligt intresse för klienterna.”

Elin Lauritzen anlitades i stor utsträckning också som föredragshållare. År 1955 fick hon frågan av AB Radiotjänst om att leda en programserie som fick namnet Lagen i vardagen, vilket hon tackade ja till. Syftet med programmet var att diskutera juridik ”med ett så enkelt språk att vanliga människor skulle förstå det.” Radioserien blev en populär långkörare och kom även ut i bokform.

Elin Lauritzen var aktiv i Fredrika-Bremer-Förbundet under 1940- och 1950-talen, först som dess sekreterare och sedan under tio år som styrelseledamot, de sista åren som styrelsens ordförande. När hon lämnade ordförandeskapet 1959 höll hon ett anförande med titeln ”Dit vi inte hunnit” om de väsentliga kvinnofrågorna. Som första punkt lyfte hon fram kravet på ”lika lön.”

Vid sidan om advokatyrket och allt engagemang i olika organisationer var Elin Lauritzens stora intresse dans. Hon lär vara den enda advokaten som har dansat solo på Fredrika-Bremer-Förbundets årsmöten.

Elin Lauritzen avled 2006 och är begravd på Djursholms begravningsplats.