Elin Sundberg kämpade för nykterhet och kvinnors politiska rättigheter. Hon var vegetarian, troende spiritist och teosof samt kunnig i örtmedicin och homeopati. Hennes hem Villa Solfrid utgör ett monument över hennes mångfacetterade livsgärning.
Elin Sundberg föddes den 30 augusti 1880 på Brömsegården på Klöverön strax utanför Marstrand. Hon var dotter till guldgrävaren Olle E. Sundberg och Anna Christina Rutgersdotter, bördiga från Klövedal på Tjörn. Elin Sundberg blev föräldralös innan hon hunnit fylla tolv år och arvet efter fadern gjorde henne och storasystern Matilda (gift Båysen) ekonomiskt oberoende.
Efter utbildning i hemmet av guvernanter fortsatte Elin Sundberg sina studier på Majornas elementarläroverk för flickor. Som 15-åring skickades hon ensam till Bremerhaven i Tyskland där hon spenderade flera terminer hos flickskolerektorn fru Dr. Gill. Elin Sundberg var musikaliskt begåvad och under de första åren kring sekelskiftet 1900 studerade hon opera och scenframställning i London och Stockholm. Fram till 1910-talet uppträdde hon på olika tillställningar runtom i landet.
Efter en väv- och slöjdutbildning vid Slöjdföreningens skola (nuvarande Högskolan för design och konsthantverk, HDK) startade Elin Sundberg sin yrkeskarriär på Wendelsbergs folkhögskola och Billströmska folkhögskolan som lärare i vävning, vegetarisk matlagning och sexualupplysning. Senare blev hon anställd som slöjdinspektris under Göteborg och Bohus läns hushållningssällskap.
Som ung insåg Elin Sundberg det fördärvbringande i de svenska dryckessederna och 1906 anslöt hon sig till nykterhetsföreningen IOGT. Redan året därpå lät hon helt resolut för egna medel bygga ett logehus åt föreningen i sin hemort Kyrkesund och hon ställde några år senare huset till förfogande som skollokal åt ortens barn.
Kvinnofrågan var viktig för Elin Sundberg som tidigt gav sig ut i kvinnornas sociala befrielsekamp. Vid sidan av sitt yrkesliv hade hon en mängd förtroendeuppdrag och var engagerad i flera föreningar. År 1911 blev hon medlem i den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita Bandet där hon direkt började ta strid för de kvinnliga sillarbeterskorna i Bohuslän. Elin Sundberg gjorde berörda myndigheter uppmärksamma på behovet av ändring och i ett nära samarbete med dåvarande yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren såg hon till att arbets- och bostadsförhållandena för arbeterskorna vid västkustens sillsalterier successivt förbättrades. Hon var även en flitig debattör i en rad olika nykterhetstidskrifter och under flera år verkade hon som resetalare för IOGT och Vita Bandet och föreläste om nykterhets- och kvinnofrågan. Vita Bandets grundare Emilie Rathou kallade Elin Sundberg för en av västra Sveriges mest betrodda kvinnor och beskrev henne som en anspråkslös och rättfram person med en entusiastisk stridslust och varm hänförelse för den sociala rättfärdigheten. Som talare beskrevs Elin Sundberg som en kvinna som med sitt hurtiga väsen och sin älskvärda personlighet vann publikens hjärtan.
Elin Sundberg tog gärna saker i egna händer. När hon som ogift 36-årig kvinna önskade sig ett eget hem köpte hon en bit mark nära faderns föräldragård i närheten av Kyrkesund på Tjörn och bestämde sig för att bli byggherre. År 1916 stod Villa Solfrid, ett borglikt stenhus, färdigt på den öde myren och det hårda arbetet med att förvandla de kala klipporna och sankmarken till en grönskande självförsörjande trädgård sattes genast igång.
Elin Sundberg var även politiskt engagerad och en av de första kvinnorna i Sverige som satt som ordförande i de politiska pensionsnämnderna. Under flera år var hon ledamot i Göteborgs och Bohus läns landsting och 1921 var Elin Sundberg en av elva riksdagskandidater för Frisinnade landsföreningen i Göteborgs och Bohus län. Samma år bestämde hon sig för att lämna Tjörn och skriva sig i Göteborg. I november blev Elin Sundberg medlem i Föreningen frisinnade kvinnor (FFK) och blev samtidigt invald i styrelsen för det nybildade länsförbundet för Göteborg och Bohus län. År 1923 blev hon också invald som ledamot i centralstyrelsen för Frisinnade Kvinnors Riksförbund och tillsattes i Nykterhetsutskottet tillsammans med Ellen Hagen, Nina Benner-Anderson och Alma Sundquist. Under sin tid i FFK stred Elin Sundberg för att arbetet för folknykterheten skulle ingå i varje socialt reformprogram och utarbetade en detaljerad studieplan för kurser i nykterhetsfrågan till länsförbunden.
Under flera år i mitten av 1920-talet bodde Elin Sundberg tillsammans med Lillie Landgren och hennes adoptivdotter på trädgårdsskolan Torshäll i Leksand och hon tog under den perioden en paus från de flesta av sina åtaganden.
Elin Sundberg hade en entreprenöriell ådra och var under några år egenföretagare i centrala Göteborg. Hösten 1928 startade hon Elin Sundbergs Konststoppningsateljé, där hon gärna anställde kvinnor som behövde extra hjälp att komma på rätt väg in i samhället igen. I mitten av 1930-talet sålde hon sitt företag som levde vidare under namnet Lappcentralen och, efter ett par år som ordförande för Vita Bandets lokalavdelning i Göteborg, ägnade hon de första åren som pensionär åt att resa jorden runt med Atlantångaren M/S Gripsholm.
År 1936 återvände Elin Sundberg till Villa Solfrid och levde återstoden av sitt liv på Tjörn. Elin Sundberg avled på luciakvällen 1965 och hon jordfästes i föräldragraven på Marstrands kyrkogård på Koön.
Efter Elin Sundbergs död bildades utifrån hennes sista vilja en stiftelse med ändamålet att för framtiden bevara testatorns hem ”för att belysa levnadsförhållandena under 1900-talet” och hennes hem Villa Solfrid står öppet för besökare än idag.
