Elisabeth Anrep-Nordin var en av Sveriges mest betydande dövpedagoger. Hennes yrkesliv präglades av ett starkt engagemang för handikappade barn och deras rätt till utbildning.
Elisabeth Anrep-Nordin föddes i Skultuna 1857 som dotter till grevinnan Julia Anrep och ingenjören Frans Gustav Anrep, föreståndare för Skultuna Messingsbruk. Efter moderns bortgång år 1867 fick den då tioåriga Elisabeth Anrep-Nordin under resten av sin uppväxt ta ett stort ansvar i hemmet. Särskilt engagerade hon sig i de yngre syskonens skolgång och läxläsning. Under uppväxtåren fick hon sin utbildning i småskola, flickpension och slutligen vid Paulinska flickskolan.
Efter önskemål från fadern avlade Elisabeth Anrep-Nordin år 1875 telegrafistexamen i Stockholm. Under studietiden väcktes dock hennes intresse för undervisning av funktionshindrade barn. Hon var en skicklig simmare och när hon under sommaren arbetade som simlärare vid Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla visade det sig att hon hade en särskild fallenhet för att kommunicera med hörselskadade barn. Uppmuntrad av kollegor vid Manilla började Elisabeth Anrep-Nordin studera till dövstumlärare och år 1877 blev hon den första kvinnan som examinerades i yrket. Under studietiden träffade hon sin blivande man, Fredrik Nordin, som även han var dövstumlärare. Han tillträdde år 1879 som föreståndare för Statens läroanstalt för överåriga dövstumma i Skara, dit Elisabeth Anrep-Nordin också rekryterades som lärare efter kortare tjänstgöringsperioder vid dövstumskolorna i Lund och Härnösand.
Elisabeth Anrep-Nordins arbete med funktionshindrade barn uppmärksammades i flera kretsar, och år 1882 fick hon efter en förfrågan från drottning Sofia den elvaåriga flickan Emilie Jonsson som elev till sin skola. Emilie Jonsson beskrevs av samtiden som ”blind och dövstum”. Elisabeth Anrep-Nordins pedagogiska arbete med denna flicka kom att bli banbrytande i Sverige, och lade grunden för en mer utvecklad pedagogik för barn med liknande funktionshinder. Hon engagerade sig i pedagogik och livsmöjligheter för dessa barn och år 1886 tillbringade hon tre månader i USA för att särskilt studera de ”tresinnade” barnens undervisning. Hösten 1886 kunde Skolhemmet för blinda döfstumma öppnas i Skara efter att ha fått anslag av riksdagen samt stöd av drottning Sofia och kung Oscar II. Elisabeth Anrep-Nordin var förstelärare och maken Fredrik Nordin rektor. Verksamheten flyttades 1892 till Vänersborg och fick 1901 namnet Drottning Sofias stiftelse, med anledning av drottningens generösa stöd till anstalten. Flickan Emilie Jonsson blev slutligen placerad på hospital och detta väckte Elisabeth Anrep-Nordins engagemang för att undervisa de barn som mot 1800-talets slut betraktades som sinnesslöa. Eftersom blindskolorna var stängda för dem erbjöds dessa barn ingen skolgång. Elisabeth Anrep-Nordin och hennes make blev pionjärer när de år 1902 startade en särskild avdelning för elever ur denna grupp vid sin dövstumskola i Vänersborg.
År 1905 grundade Elisabeth Anrep-Nordin tillsammans med maken ett arbetshem för lärjungar som efter skoltiden var oförmögna att försörja sig själva och som hade fattiga anhöriga. Året därpå inrättades ett vårdhem för de elever som framför allt var i behov av vård och omsorg. Verksamheten i Vänersborg, som nu alltså bestod av skolhem, arbetshem och vårdhem, var emellertid i stort behov av privata finansiärer. Frågan om statens ansvar för handikappade barn var en hjärtefråga för Elisabeth Anrep-Nordin och när lokalfrågan för anstalten blev svår att lösa på privat väg fanns också praktiska skäl till att förstatliga verksamheten. Anstalten begärde år 1911 att verksamheten skulle drivas i statlig regi. Elisabeth Anrep-Nordin var själv sakkunnig i kommittéerna som beredde frågan och år 1914 biföll riksdagen förslaget om förstatligandet. Bygget av den nya anstalten försenades dock betydligt. Först 1922, då anstalten flyttades till Lund, stod den klar och fick namnet Vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, ett namnbyte som inte uppskattades av Elisabeth Anrep-Nordin som hellre hade velat ha kvar drottning Sofias namn i anstaltsnamnet. Hon var rektor för verksamheten första året men gick därefter i pension.
Elisabeth Anrep-Nordins betydelse för handikappedagogiken i Sverige är stor. Hon var en pionjär i frågan om att se de handikappade barnens potential för lärande och hon utvecklade pedagogiken för dessa barn. Att hon dessutom drev frågor om organisation och statligt engagemang gör att hennes insats varit betydande inte bara för enskilda individer utan också för samhällets syn på en utsatt grupp.
Vid sidan av sin pedagogiska gärning var Elisabeth Anrep-Nordin också en engagerad politiker. År 1910 blev hon första kvinna att ta plats i stadsfullmäktige i Vänersborg.
Elisabeth Anrep Nordin avled i Lerum 1947.
