Elisabeth Christina von Linné var botaniker. Hon är känd för sin upptäckt av ett blixtrande ljusfenomen hos brandgula växter i skymningen.

Elisabeth Christina von Linné föddes år 1743 i Uppsala Domkyrkoförsamling. Hon var föräldrarnas andra barn och bar vid den tiden efternamnet Linnaea, den feminina formen av familjens dåvarande namn Linnaeus. Familjens efternamn ändrades till von Linné i och med introduktionen 1761 efter faderns adlande 1757.

Elisabeth Christina von Linné var liksom sina tre yngre systrar utbildad i hemmet av fadern, till skillnad från sin två år äldre bror Carl som utbildades vid Uppsala universitet från nio års ålder. Hon var läs- och skrivkunnig och växte upp i en lärd omgivning i ett hem med en inspirerande far, en lärd bror, studenter och undervisning i hemmet, lärda gäster och vetenskapliga diskussioner vid matbordet. Det var troligen så hon utan formell utbildning kunde utveckla sitt intresse för botanik och anamma det naturvetenskapliga angreppssätt som hon visade upp senare.

Elisabeth Christina von Linné var 19 år gammal när hon upptäckte ett ljusfenomen hos brandgula växter när mörkret började falla. Med stöd av sin far Carl von Linné fick hon upptäckten publicerad 1762 i en uppsats i Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar. Hon redogjorde där för hur hon på familjens gård i Hammarby, Uppsala, observerat blixtfenomenet i skymningen hos den brandgula blomman indiankrasse Tropaeolum majus L. Hon lät därefter andra observera växten för att konfirmera om de också såg blixtarna. I uppsatsen förde hon ett resonemang kring möjliga orsaker till blixtarna, en av dem var att det kunde bero på själva ögat.

Det var meningen att Elisabeth Christina von Linné skulle gifta sig med en av faderns studenter, den tio år äldre studenten Daniel Solander. Han var en av faderns favoritstudenter, inhyst hos familjen och möjligen påtänkt att ärva Carl von Linnés professur. Bröllopsplanerna skrinlades efter att Daniel Solander 1760 reste till England, och på grund av en intressekonflikt mellan honom och Carl von Linné avbröts kontakten dem emellan. Daniel Solander kom aldrig tillbaka till Sverige. Han uttryckte stor besvikelse över den brutna relationen med Elisabeth Christina von Linné och han förblev ogift.

Hon gifte sig istället 1764 med den 17 år äldre majoren Carl Fredrik Bergencrantz och antog då namnet Elisabeth Christina Bergencrantz. Hon bosatte sig i dåvarande Stockholms Näs socken i Uppland (nu Kungsängen-Västra Ryds församling). Hon fick 1765 en son, Carl Fredrik, som levde endast två månader, samt en dotter, Sara Elisabeth, uppkallad efter sin mormor. Båda barnen föddes på föräldrarnas gård Hammarby utanför Uppsala.

Äktenskapet blev snart olyckligt och Carl Fredrik Bergencrantz behandlade sin maka så illa att hon måste flytta hem till sina föräldrar med sin lilla dotter. Årtalet för hemflytten är inte känt, men i föräldrarnas testamente 1776, där de uttryckte att de inte ville att svärsonen skulle ärva dem, skrev de att maken "på flere års tid" inte frågat efter sin fru och dotter. Föräldrarna var oroliga för sin dotter och fadern skrev i ett brev 1776 att hon på grund av makens gärningar "redan av sorg fått en sådan knäck på sin hälsa, att hennes dagar bliva få och hon måste dö ifrån sin dotter".

Efter faderns död 1778 lämnade familjen tjänstebostaden i Uppsala och flyttade permanent till gården Hammarby i Danmarks socken. Elisabeth Christina von Linné avled där vid 38 års ålder år 1782 av lunginflammation. Det hölls en begravningsgudstjänst i Danmarks kyrka och stoftet fördes till familjegraven i Uppsala domkyrka utan att hennes namn inristades på gravstenen.

Elisabeth Christina von Linné efterlämnade inte några fler botaniska alster än uppsatsen om indiankrasse. En holländsk officer på resa genom Sverige nämnde hennes rykte i Uppsala. Efter att ha mött Carl von Linné d.y. för en visning av den botaniska trädgården skrev han i ett brev daterat 1785, långt efter sitt besök, att sonen ansågs i Uppsala ligga långt under sin far i begåvning, men att det fanns en syster som studerade botanik och hade publicerat några observationer som det talades berömmande om.

Elisabeth Christina von Linnés upptäckt togs upp 1788 av Lars Christan Haggren som beskrev blixtar hos flera andra arter med brandgula blommor. Johann Wolfgang von Goethe citerade henne i sitt verk Zur Farbenlehre och gav upphov till beteckningen "Das Elisabeth Linné-Phänomen". Thore Magnus Fries, senare professor i botanik vid Uppsala universitet, forskade på fenomenet i mitten av 1800-talet, men utan att kunna förklara orsaken. Det var inte förrän 1914 som botanisten Friedrick August Wilhelm Thomas förklarade blixtarna som en synvilla. Detta bekräftades av Heinrick Remberg 1950. Förklaringen har att göra med ögats näthinna, där stavarna uppfattar svartvitt och tapparna färg. När ögonen i skymningen ställer om till svartvitt seende och ser med stavarna i näthinnan, och man plötsligt ser en brandgul färg som aktiverar tapparna blir reaktionen så stark att hjärnan uppfattar det som en blixt. Elisabeth Christina von Linnés resonemang om att det kunde bero på själva ögat stämde alltså.

Hennes upptäckt har inte bara tagits vidare av naturvetare, den har också via Erasmus Darwin kommit att influera pionjärerna i engelsk romantisk poesi, William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge. Hennes gärning och livsöde har beskrivits i modern litteratur av Mariette Manktelow & Petronella Kettunen, Ann Granhammer och Christina Wahldén samt i teaterform av Marie Öhrn. Elisabeth Christina von Linnés brudklänning finns att beskåda i Linnémuseet i Uppsala.