Elisabeth Glantzberg var en av nyckelpersonerna inom den svenska sömnadsutbildningen och modeateljévärlden under 1910- och 1920-talen.

Elisabeth Glantzberg var prästdotter och växte upp på prästgårdar i Transtrand i Dalarna och i Hed i Västmanland. Hon var yngsta barnet av fem, och en av fyra döttrar, till Hilda Dorotea Arborelius och kyrkoherden Christian Magnus Glantzberg.

Elisabeth Glantzberg blev textilkonstnär och modedirektris. Hon var även företagare i det egna bolaget Birgittaskolan. Hon var främst självlärd och förefaller inte ha haft någon egentlig formell utbildning. Inom hennes familj fanns mycket kunskaper om sömnad och textila tekniker. De fyra systrarna Glantzberg sydde och handarbetade i stort sett hela tiden. Flera av dem kom att verka professionellt inom textilområdet.

Under åren runt sekelskiftet 1900 var Elisabeth Glantzberg bosatt i USA och verksam som textilkonstnär och lärare i Boston. Brodern Ernst Glantzberg, som hade emigrerat till USA 1891, utgjorde ett dragplåster för henne och en av hennes systrar att resa dit. I USA drev hon under de första åren av 1900-talet, tillsammans med en syster, företaget The Misses Glantzberg, som både var en skola för vävning och andra textila tekniker och en butik samt ett utställningsrum för svensk traditionell hemtextil och heminredning.

Därefter var Elisabeth Glantzberg under åren 1903–1909 verksam på Society of Arts and Crafts of Boston som vävare och hon ställde ut sina arbeten flera gånger. Hon hade dessutom en utställning i USA 1920. I USA undervisade hon också i vävning, och införde vävning som undervisningsämne och som ”sysselsättning för nervklena” och för blinda. Kontakten med USA behöll hon hela livet. Hon reste tillbaka dit ett flertal gånger ändå fram till 1938.

Elisabeth Glantzberg flyttade tillbaka till Sverige hösten 1909 och började arbeta på barnklädesavdelningen på Nordiska Kompaniet (NK). Där lärde hon känna Emy Fick. Hösten 1910 startade de tillsammans företaget Birgittaskolan.

Birgittaskolan var en sömnadsskola och modeateljé på en adress mitt i Stockholms innerstad och den attraherade kunder ur de övre borgerliga och adliga skikten. Kurser i klädsömnad var sömnadsskolans viktigaste verksamhetsgren men den omfattade även sömnad av barnkläder och linne samt broderi och spetsknyppling. Birgittaskolan var dessutom en textilateljé för beställningsarbeten av linne, konstsömnader, bildvävar och gobelänger samt vävda mattor. Skolverksamheten var uppdelad i längre och kortare kurser. De kortare lämpade sig för dem som ville lära sig sy sina egna och barnens kläder. Den längre kursen, på sex månader, var en yrkesutbildning. Birgittaskolan influerades sannolikt av liknande verksamheter i sin tid men verkar samtidigt ha varit den första i sitt slag i Sverige att som företag rymma både beställningsateljéer och skolverksamhet.

Elisabeth Glantzberg och Emy Fick hamnade 1914 i en konflikt, fyra år efter Birgittaskolans grundande. De avbröt då sitt samarbete och fortsatte med varsitt företag, förvillande lika till både namn och struktur. Elisabeth Glantzbergs företag behöll namnet Birgittaskolan och Emy Fick använde i stället namnet Sankta Birgittaskolan.

Elisabeth Glantzbergs intresse låg företrädesvis på det estetiska planet. Styrkan var det konstnärliga uttrycket och hon inspirerades av den moderna konsten. På Birgittaskolan blev detta tydligt. Från och med 1917 engagerade hon de båda konstnärerna Siri Derkert och Valle Rosenberg att skapa två klädkollektioner per år till Birgittaskolan. Deras influenser från Paris, där många konstnärer i samtiden utforskade gränslandet mellan konst och kläder, kan anas i deras kollektioner som utmärks av djärvhet och kreativitet. Elisabeth Glantzberg vinnlade sig om att det skulle vara ”konstnärliga kläder” och valde konstnärer som låg nära det modernistiska idiomet.

Elisabeth Glantzberg verkade för att skapa ett inhemskt mode, att Birgittaskolan skulle skapa egna unika modeller, och inte köpa in mönster eller toiler från modehusen i Paris som flera andra samtida svenska modeateljéer gjorde. Samtidigt tycks hon inte ha varit främmande för konfektionssömnad. Det förefaller som att hon ville att hennes verksamhet både skulle tillhandahålla exklusiva klänningar och enklare vardagskläder. Någon sömnad i större upplagor blev det av olika skäl aldrig. Dock skapades även idrottskläder på Birgittaskolan, vilka antagligen var tänkta att sys upp i lite större upplagor.

Vävning var förutom klädsömnad Elisabeth Glantzbergs stora intresseområde. I det arbetet tog hon avstamp i den svenska allmogeestetiken, precis som hon gjort i USA, men hon orienterade sig även inom vävningen åt modernismen. Sina ambitioner att knyta ihop allmogens estetik med modernismen uttryckte hon i Vävboken. Handbok för hemmet och skolan, 1925, redigerad av Aina Montell. Elisabeth Glantzberg bidrar där med kapitlet ”Moderna textilier”. Hon skrev även ett flertal andra artiklar om kläder och textilier både i USA och i Sverige.

Elisabeth Glantzberg deltog med Birgittaskolan på flera heminredningsutställningar, såsom Hemutställningen på Liljevalchs konsthall 1917 och i en utställning i samarbete med Carl Malmsten 1919. Bland hennes kunder fanns frisinnade, radikala, självförsörjande och bildade kvinnor, där flera dessutom utmanade den heterosexuella matrisen genom att leva i samkönade relationer. Hennes sociala nätverk bestod av flera ur den kvinnliga advokatkåren och av kvinnor som var engagerade i rösträttsrörelsen.

Elisabeth Glantzberg drev sitt bolag i Stockholm fram till mitten av 1930-talet men hon var verksam i flera år efter det. Hon flyttade som äldre tillbaka till Älvdalen i Dalarna där hon hyrde ett härbre på en gård i Loka, och höll kurser i vävning. Under en period drev hon även ett vandrarhem. År 1940 flyttade hon till Älvdalsåsen i de trakter där hon hade växt upp. Där drev hon under ett antal år en vävskola med anställda väverskor.

Elisabeth Glanzberg dog 1951 i Älvdalen.