Elisabeth Hesselblad grundade den romerska grenen av birgittinorden, en numera världsvid ordensgemenskap vars centrum sedan 1931 är Birgittahuset på Piazza Farnese i Rom. Hon helgonförklarades 2016.

Elisabeth Hesselblad växte upp i Fåglavik, Falun och Skövde med tolv syskon. Familjen var tidvis fattig, och barnen fick tidigt bidra till försörjningen. Som 18-åring utvandrade hon till USA. Hon slog sig ner i New York, där hon utbildade sig till sjuksköterska. En del av sina inkomster skickade hon till familjen i Sverige som var i behov av ekonomisk hjälp. Efter olika anställningar hamnade hon slutligen som privatsköterska hos den kubanska katolska familjen Cisneros, vilket förde henne i närmare kontakt både med katolska kyrkan och med klosterlivet. En av familjens båda döttrar gick i kloster.

Efter undervisning hos jesuitpatern Johann Georg Hagen upptogs Elisabeth Hesselblad i den katolska kyrkan år 1902. Följande år fick hon följa med döttrarna Cisneros till Rom, där hon besökte Birgittahuset, som då var ett karmelitkloster. Här upplevde hon vad som snart kom att mogna till en birgittinsk kallelse; hon önskade tjäna Gud i Birgittahuset och verka för de nordiska folkens konversion till den katolska tron. Vid denna tid drabbades hon av blödande magsår, en åkomma som hon haft besvär av alltsedan tonåren. Trots detta accepterade karmeliternas priorinna moder Hedwig hennes anhållan om inträde i klostret, och 1904 antogs hon som novis med namnet Maria Elisabeth av heliga Birgitta. Med hjälp av sin biktfader Hagen, som just blivit förflyttad till Rom, fick hon påvligt tillstånd att avlägga sina klosterlöften som birgittinsyster. Detta undantag motiverades med att hon var döende.

Elisabeth Hesselblad tillfriskande emellertid. För att lära känna den birgittinska andligheten besökte hon åren 1906 till 1911 de birgittinska klostren i Europa. Bland dem fanns Syon Abbey i England som hon kom att ha nära kontakter med framöver. Det var som oblat i detta kloster som hon kunde kalla sig birgittin. År 1911 upprättade hon tillsammans med två unga engelska kvinnor en egen birgittinsk kommunitet i den del av Birgittahuset som karmeliterna hyrde ut. Medan den medeltida birgittinorden bestod av autonoma kloster, grundade Elisabeth Hesselblad en så kallad kongregation med en central ledning och underlydande kommuniteter. Löftesavläggelsen skedde vid altaret i heliga Birgittas rum. Birgittakommuniteten under ledning av moder Elisabeth, som Maria Elisabeth Hesselblad nu kom att kallas, flyttade till ett komplex på Via delle Isole, där det än i dag finns en birgittinsk kommunitet. Fler postulanter infann sig, verksamheten expanderade, och 1920 fick den nya Birgittagemenskapen provisoriskt påvligt godkännande.

Med etableringen av en Birgittakommunitet i Rom var ett av Elisabeth Hesselblads mål uppnått. Nästa etappmål var att återupprätta orden i Sverige. Här erbjöd Birgittajubileet 1923, då Svenska kyrkan firade 550-årsminnet av den heliga Birgittas död, en möjlighet. På initiativ av företrädare för det nygrundade högkyrkliga Birgittasällskapet, särskilt då Mary von Rosen, inbjöds Elisabeth Hesselblad att delta. Uppmuntrad av den nytillträdde apostoliske vikarien i Sverige, biskop Johannes Müller, utnyttjade hon sin vistelse i Sverige till att tillsammans med två medsystrar etablera en birgittinsk kommunitet i Djursholm utanför Stockholm.

Eftersom det rådde klosterförbud i Sverige var verksamheten formellt sett ett gästhem och systrarna, vilkas antal växte efter hand, varvade böneliv med pensionatsverksamhet. Detta var en modell som kom att användas i de flesta av de kommuniteter Elisabeth Hesselblad grundade, exempelvis i Lugano i Schweiz, i Iver Hearth utanför London samt i Vadstena, där Birgittasystrarna etablerade sig 1935. I den kommunitet i Kerala i Indien som upprättades 1937 var det kontemplativa inslaget dock mer framträdande.

Denna form av klosterliv där det kontemplativa livet kompletteras med utåtriktad verksamhet kom att användas också i Birgittahuset i Rom. Förvärvet av detta hus 1931 föregicks av en lång kamp, där ärkebiskop Nathan Söderblom och svenska staten var en mäktig motpart. Med hjälp av förmögna svenska katoliker, inte minst då markis Claes Lagergren, och sina kontakter i den romerska kurian gick Elisabeth Hesselblad segrande ur kampen. I sina brev lyfter hon fram de till heliga Birgitta knutna minnesmärkenas och platsernas betydelse för att väcka nordbors intresse för den katolska tron. I Vadstena fick Birgittasystrarna dock nöja sig med en fastighet intill den klassiska klosterkyrkan.

Birgittasystrarnas återkomst till Sverige gav eko i pressen. I samband med etableringen i Djursholm publicerades flera positiva artiklar om Elisabeth Hesselblad, som betecknades som en ”svensk märkeskvinna” och en förvaltare av svensk tradition. Men det förekom också en hel del hätska utfall. Debatten visar att den från reformationstiden nedärvda antikatolicismen fortfarande var en stark kraft i det svenska samhället.

År 1942 fick den nya grenen av Birgittinorden definitiv approbation och rätt att bära namnet Ordo Sanctissimi Salvatoris. Elisabeth Hesselblads mål var egentligen inte att grunda en ny birgittinorden utan att reformera och vitalisera den gamla orden och att på sikt sammanföra de gamla klostren och de nya kommuniteterna till en enda birgittinsk gemenskap. Hennes korrespondens visar att den mera aktiva inriktning som den nya grenen av birgittinorden kom att få mer var en av omständigheterna framtvingad anpassning än ett uttryck för ett medvetet program och att hon tänkt sig att den nya orden även skulle ha en kontemplativ gren.

Under andra världskriget fungerade Birgittahuset på Piazza Farnese som tillflykt för judar, och efter kriget engagerade sig Elisabeth Hesselblad i hjälpverksamhet för flyktingar i det krigshärjade Europa. För dessa insatser tilldelades hon en rad utmärkelser, däribland Maltserordens förtjänstkors 1946.

I äldre biografier framställs Elisabeth Hesselblad som en pionjär för den ekumeniska dialogen. Den bilden går emellertid på tvärs mot de vittnesbörd som ges i det samtida källmaterialet och som också kommit att lyftas fram i nyare forskning. Elisabeth Hesselblad såg det som en av sina främsta uppgifter att be och verka för de nordiska folkens konversion till den katolska kyrkan, vilket hon också markerade i sina kontakter med den protestantiska högkyrkligheten.

Elisabeth Hesselblad var inte ekumen i vår tids mening. Flera av de prelater och teologer som hon hade kontakt med och som understödde hennes verksamhet tillhörde det konservativa lägret inom kyrkan. Men de birgittinska kommuniteterna kom att fungera som mötesplatser för katoliker och protestanter, inte minst för kvinnor. Detta var särskilt tydligt i Sverige men också i Birgittahuset i Rom, som åter blev ett centrum för nordiska pilgrimer i bred mening. Bland dessa fanns bland andra skådespelerskan Ingrid Bergman. Med Birgittaminnet som förenande länk blev den nya birgittinorden en vägröjare för den katolsk-protestantiska ekumeniska dialog som inleddes med Andra Vatikankonciliet på 1960-talet.

Elisabeth Hesselblad dog i Birgittahuset i Rom den 24 april 1957. Där är hon också begravd. Den 5 juni 2016 helgonförklarades hon. Hon är det andra svenska helgonet efter heliga Birgitta som kanoniserats av påven.