Annika Tretow var film- och teaterskådespelare. Hon har beskrivits som en av svensk teaters mest intressanta aktriser, säregen, mångsidig, rikt begåvad, sensibel och nyanserad i sitt spel.
Annika Tretow föddes i Stockholm 1919. Hennes föräldrar var provinsialläkaren Erik Tretow och Agnes Tretow, född Meyer. Hon var från början inställd på att utbilda sig till bildkonstnär och studerade 1937—1938 vid Academié Royale des Beaux Arts i Bryssel och fortsatte sedan sina konststudier för Isaac Grünewald vid Konstakademien 1939—1941. Hon upplevde dock måleriet som otillfredsställande. Hon blev mer intresserad av att skådespela och påbörjade teaterstudier.
Hon försökte först komma in vid Dramatens elevskola men misslyckades. Hon sökte sig istället till Axel Witzanskys teaterskola, där hon studerade under ett år. Skådespelarkarriären inleddes vid studentteatern, där hon kom i kontakt med en ung Ingmar Bergman, som förstod hennes stora begåvning. Vid en turné till Köpenhamn 1941 gjorde hon ett bemärkt framträdande i August Strindbergs pjäs Pelikanen och när Bergman utsågs till teaterchef i Helsingborg följde hon med. Där fick hon sitt genombrott 1946 i Tennessee Williams’ Glasmenageriet. Hon spelade den tafatta Laura, en roll som enligt journalisten Marianne Höök tycktes ligga alltför väl åt henne. Hon blev kvar i Helsingborg till 1948.
Annika Tretow fortsatte till Göteborgs stadsteater, dit Bergman kommit efter tiden i Helsingborg och medverkade i en av hans mer uppmärksammade uppsättningar, Williams’ Spårvagn till lustgården, 1949, samt i Garcia Lorcas Fröken Rosita, 1951. I Göteborg kom hon att inleda ett kreativt samarbete med regissören Bengt Ekerot och skådespelaren Erland Josephson som även blev hennes sambo under några år på 1950-talet. Därefter blev hon knuten till Dramaten 1956—1959 och Stockholms stadsteater 1960—1977.
Av Annika Tretows teaterroller brukar den i Fröken Rosita framhållas som en av hennes förnämsta. Ofta påtalas hennes breda register från plågat, outhärdligt spänt i de tragiska rollerna till den behagfyllda lättheten i komedirollerna. Marianne Höök betonade hennes stora föränderlighet, där det knappt gick att känna igen henne från ett rollfoto till ett annat. Marianne Höök menade också att hon i högsta grad var en intuitiv skådespelare och citerade henne: ”Jag vill bara gömma mig och borra mig ner i mina roller”.
Annika Tretow hade också det betryckt stela som kunde sprängas sönder av hänsynslös självutgivelse. Detta är kanske mest påtagligt i den filmroll hon hade i Bergmans Gycklarnas afton, 1953, som cirkusdirektörens övergivna hustru. Eller också som den kärlekslängtande och trängtande bypigan som möter luffaren Bolle i Gunnar Skoglunds filmatisering av Harry Martinsons Vägen till Klockrike, 1953.
Slutet blev av allt att döma tragiskt. Annika Tretow vistades vid ett vilohem i Ramsele 1979 och försvann spårlöst bara för att återfinnas död i skogen efter ett par månader. Hon ligger begravd på Bromma kyrkogård.
