Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Ellen Karolina Sofia Key

1849-12-111926-04-25

Författare, folkbildare, debattör

Ellen Key var en ledande intellektuell och en betydelsefull opinionsbildare både nationellt och internationellt kring sekelskiftet 1900. Hennes tankar om kärlek, äktenskap, sexualitet, barnuppfostran, pedagogik och estetik har format generationer.

Ellen Key föddes som äldsta barnet i en syskonskara om sex barn på Sundsholms gård utanför Västervik 1849. Hemmet var både bildat och för tiden radikalt. Ellen Key var ett begåvat barn och hon fick en ovanligt gedigen utbildning för att vara kvinna. Hennes intellektuella nyfikenhet uppmuntrades, inte minst av modern, och hon gavs fri tillgång till familjens bibliotek när hon var femton år. Redan som ung började hon föra ett slags intellektuella ”tankeböcker”. Hon fick tidigt också tjänstgöra som faderns sekreterare under vinterhalvåret i Stockholm då han var verksam som riksdagsman för Lantmannapartiet. Ett arv från föräldrahemmet var hennes utpräglade politiska liberalism som med tiden kom att bli alltmer socialistisk även om hon aldrig gick med i det socialdemokratiska partiet.

När fadern gick i konkurs i slutet av 1870-talet förlorade familjen gården. Händelserna både tvingade och möjliggjorde för Ellen Key att börja arbeta för sin försörjning och att flytta till Stockholm. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan. Både Ellen Key och Anna Whitlock lämnade definitivt sin kristna tro vid denna tid. Det var en del av skolans pedagogik att den var konfessionslös, något som gjorde att många judiska familjer hade sina barn där, exempelvis Karl Otto och Lisen Bonnier som sedan blev nära vänner till Ellen Key. Samtidigt började Ellen Key också skriva i Tidskrift för hemmet, företrädesvis om kvinnliga författare med en kvinnopolitisk agenda som Camilla Collett, George Eliot och Elisabeth Barret Browning. Det var genom sitt arbete med George Eliot som hon kom i kontakt med Herbert Spencers evolutionslära, ett tänkande som blev viktigt för henne, liksom för många andra feminister vid sekelskiftet. Evolutionsläran blev ett sätt att kritisera kristendomen och att lyfta fram kropp, sexualitet och kvinnans rätt att själv välja äktenskapspartner.

Från 1883 var Ellen Key verksam som föreläsare vid Arbetareinstitutet och kvinno- och studentföreningar som Verdandi. Hon blev nationellt omsusad första gången 1880 då hon försvarade yttrande- och tryckfrihet i samband med anklagelsen för hädelse mot Hjalmar Branting och reaktionerna på Knut Wicksells föredrag där han förordade preventivmedel. Föredragen trycktes i Huru reaktioner uppstå. Om yttrande och tryckfrihet, 1889.

I slutet av 1870-talet mötte Ellen Key skriftställaren Urban von Feilitzen, ”Robinson”. De blev förälskade, men han var gift, hade fyra barn och en stor gård och ville inte skilja sig. De inledde en brevrelation med intensivt intellektuellt utbyte som varade i drygt tio år. Ellen Keys kontaktnät förde honom närmare de radikala 80-talisterna och för henne blev brevväxlingen en viktig del i hennes utveckling, där hon prövade idéer som senare kom till uttryck i böcker. Förutom kvinnofrågan är ett sådant exempel deras gemensamma intresse för judisk kultur och kulturhistoria som sedan kom till uttryck i Ellen Keys bok Rahel Varnhagen, 1908.

Under 1880-talet fördjupade Ellen Key kontakterna med Stockholms kulturradikala kretsar, framför allt med de kvinnliga författarna Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. De hörde alla till den sexualliberala sidan i den så kallade sedlighetsdebatten. När Benedictsson dog 1888 skrev Ellen Key en bok om väninnans författarskap, när Anne Charlotte Leffler dog 1892 skrev hon också om henne. Under de kommande åren publicerade hon ett flertal texter om litteratur, exempelvis om Almqvist 1897 och Goethe 1899. Det är i synen på litteratur i relation till kvinnofrågan, sedlighetsdebatten, religionen och politiken som konfliktlinjerna sedan går mellan Ellen Key och kvinnorörelsen men också mellan henne och de konservativa, exempelvis filosofiprofessorn Vitalis Norström och akademins ständige sekreterare Carl David af Wirsén.

Det var i ett försvar för den döda Leffler och matematikern Sonja Kovalevsky, som Ellen Keys första brott skedde med kretsen kring Tidskrift för hemmet, med Sophie Adlersparre, ledare för Fredrika-Bremer-Förbundet, i spetsen. När fredrikan Eva Fryxell i den kristna Svensk tidskrift, 1893, anklagade Ellen Key, Leffler och Kovalevsky för att vara ”naturalister” och kristendomskritiska, svarade Ellen Key med två artiklar där hon försvarade individens rätt till sin egen personlighet.

Individen som en del av kollektivet var temat för det första-majtal Ellen Key höll på socialdemokraternas möte på Gärdet i Stockholm år 1894. Talet utvecklades i boken Individualism och socialism, 1895. Året efter började Ellen Key läsa Nietzsche på allvar vilket kom att få stor betydelse för hennes syn på kropp, sexualitet och moral. Hon kom att kallas ”Nietzscheanismens svenska profetissa”. År 1896 publicerades också Missbrukad kvinnokraft, den text som bidrog till att Ellen Key på 1970-talet kallades ”särartsfeminist”. Den utlöste en proteststorm och en serie motskrifter från intellektuella kvinnor, varav många fredrikor.

Missbrukad kvinnokraft är uppbyggd som en påhittad polemik, där Ellen Key själv presenterar båda sidor. Hon vänder sig mot att argumentet för kvinnosaken bygger på vad kvinnor kommer att göra för historien, inte vad de har gjort. Önskan att bevisa att kvinnan inte varit ett offer i historien får dock märkliga konsekvenser. Med negativ bevisföring förklarar Ellen Key varför det inte funnits kvinnliga genier. Arbetarkvinnan och bondens dotter var inte läskunniga, medan överklasskvinnan hade möjligheter. Att hon ändå inte avsatt spår i historien blir ett bevis på ”att det inte endast var det yttre trycket som i forna tider hindrade utvecklingen av de kvinnliga snillena”. Det är en slutsats som ger Missbrukad kvinnokraft dess deterministiska prägel av omöjlighet och begränsning, lika provocerande 1896 som i senare tider. Bakom den märkliga argumentationen går det dock att urskilja samma tankar om kvinnans rätt till utbildning och uppmaningen att förändra samhället som i Ellen Keys andra texter.

Nietzsches ”omvärdering av alla värden” förstärkte Ellen Keys kritik av religion, kvinnosyn, klass och sexualitet. När hon 1898 höll 70-årsstalet ”Torpedo under arken” på kvinnornas Ibsen-fest ympade hon sitt nietzscheanska kristendomskritiska ideal på Ibsen, där individen ”väljer sin egen salighet”. Hon kritiserade den kristna tvåvärldsåskådningen som förringade och nedsatte det jordiska livets värden, förkastade den gamla etiken med kvinnans självuppoffrande. I stället ville hon bejaka människans förmåga att höja sig av egen vilja och lyfta fram kärleken i den mellanmänskliga och erotiska meningen. I driftlivet självt låg fröet till moralen, menade Key.

Ellen Keys Ibsentolkning stod i avgörande motsättning till den allmänna meningen och i Aftonbladet publicerades ett upprop undertecknat av 284 kvinnor, däribland flera prominenta fredrikor, som protesterade mot ”att de gamla sedliga idealen skulle vara i utdöende bland Sveriges kvinnor”. Även om de fortsatte att samarbeta i rösträttsfrågan var det ett brott i Ellen Keys relation med Fredrika-Bremer-Förbundet.

Under senare delen av 1890-talet trädde Ellen Key fram som en inflytelserik intellektuell opinionsbildare. Hon var central i tidens radikala kulturella kretsar, som man kan se på Hanna Paulis tavla Juntan 1903. Under denna tid utgav hon böckerna Bildning, 1897, Skönhet för alla, 1899, och Svensk eller storsvensk patriotism, 1899, i vilken hon argumenterar för Norges självständighet från Sverige. Flera av dessa verk översattes men först med Barnets århundrade, 1900, där hon för fram sina pedagogiska idéer, nådde hon en omfattande internationell publik, vilket öppnade portarna till Europa för henne.

Som internationell stjärna reste Ellen Key runt i Europa under 1900-talets första decennium. Hennes föreläsningar drog stor publik, hon lärde känna ledande intellektuella som Martin Buber, R. M. Rilke, Lou Salomé, Romain Rolland och Malvida von Meysenbug. Vid samma tid skrev hon sitt huvudverk Livslinjer I-III, 1903–1906, där hon behandlar kärleken, estetiken och religionen, ”livstron”. Med Livslinjer I och Kärleken och äktenskapet väckte hon en häftig debatt i vidare kretsar än tidigare genom att förespråka kärlek oavsett kyrkans välsignelse, skilsmässa och barnbegränsning, men också att kvinnor ska kunna skaffa barn även om de inte är gifta. Det var idéer hon hade fört fram tidigare men nu var de tydligare och mer systematiskt framförda. Hennes berömmelse och inflytande var också större och effekten blev därefter. Boken översattes till engelska, franska, italienska och tyska. Samtidigt kallades hon ungdomens förförare och August Strindberg gjorde nidporträttet av henne som Hanna Paj i Svarta fanor.

Efter tio år återvände Ellen Key till Sverige och byggde Strand, en italiensk villa i jugendstil, vid Vättern. Hon fick kontakt med Malin Blomsterberg som blev hennes hushållerska och kamrat fram till sitt självmord 1925. Under de sexton år Ellen Key levde på Strand, granne med Heidenstam på Övralid, tog hon emot gäster från när och fjärran. Gästboken tar upp 4000 namn. Första världskrigets utbrott gjorde henne, fredskämpen och framtidsoptimisten, djupt deprimerad, vilket Allsegraren. Kvinnorna under världskriget, 1918, vittnar om. Hon ägnade sig vid denna tid åt en stor biografi över sin far, Minnen av och om Emil Key, 1915-1916. Efter kriget vaknade livsandarna igen och i Allsegraren II. Framtidens ungdom, 1924, är det på nytt den framtidsoptimistiska Ellen Key som talar, likaså i de skrifter hon skrev i samband med att det hon kämpat för under hela sitt verksamma liv, kvinnornas rösträtt och fulla medborgarskap, blev verklighet 1921.

Ellen Key dog 75 år gammal den 26 april 1926 efter en serie hjärnblödningar. Hon är begravd i familjegraven på Västerviks kyrkogård. Hennes död uppmärksammades i den internationella pressen; i hela Europa liksom i USA, Japan och Korea. Ellen Key har fått ett flertal platser och byggnader uppkallade efter sig, bland andra Ellen Keys park i Stockholm, där det också står en staty av henne, Keyhuset vid Linköpings universitet och Ellen Keyskolan i Västervik, i Bromsten samt i Hisings Backa i Göteborg.


Claudia Lindén



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Ellen Karolina Sofia Key, www.skbl.se/sv/artikel/EllenKey, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Claudia Lindén), hämtad 2018-11-19.




Övriga namn

    Signatur: E-n


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Sophie Ottiliana Posse
  • Far: Carl Fredrik Edvin Emil Key
  • Bror: Carl Adam Emil Key
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Västervik
  • Övrigt, Stockholm: Seminarieskola / aftonskola för vuxna kvinnor, Fröknarna Rossanders lärokurs för fruntimmer


Verksamhet

  • Yrke: Grundare, lärare, Whitlockska samskolan
  • Yrke: Författare
  • Yrke: Föreläsare


Kontakter

  • Vän: Victoria Benedictsson
  • Vän: Anne Charlotte Leffler
  • Vän: Alfhild Agrell
fler...


Organisationer

  • Stockholms Arbetareinstitut
    Föreläsare
  • Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR)
    Medlem
  • Sällskapet Nya Idun
    Grundare, medlem, ordförande 1887-1900


Bostadsorter

  • Födelseort: Västervik
  • Västervik
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Ambjörnsson, Ronny, Ellen Key: en europeisk intellektuell, Bonnier, Stockholm, 2012

  • Holm, Birgitta, '"Die Grosstante Europas": Ellen Key som europeisk intellektuell', Ellen Key / [redaktör: Birgit Gerhardsson]., S. 75-102, 1999

  • Leche-Löfgren, Mia, Ellen Key: hennes liv och verk, Natur och kultur, Stockholm, 1930

  • Lindén, Claudia, Om kärlek: litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key, B. Östlings bokförl. Symposion, Diss. Stockholm : Univ., 2002, Eslöv, 2002



Vidare referenser