Elsa Alkman var konstnär, författare, kompositör och violinist men hade också ett stort samhällsengagemang. Hon deltog aktivt i frågan om kvinnlig rösträtt.
Elsa Alkman föddes 1878 i Stora Tuna i Dalarna. Hon växte upp i ett välbärgat medelklasshem med både tjänsteflicka och hembiträde men samtidigt var hennes tillvaro rotlös. Familjen flyttade ofta eftersom Elsa Alkmans far, civilingenjören Otto Theodor Ahlström, arbetade som trafikchef vid järnvägen. Under hennes uppväxt bodde familjen i Täby, Göteborg, Stockholm, Härnösand och Sölvesborg.
Efter tre års violinstudier vid Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm återvände hon till Sölvesborg runt sekelskiftet 1900 och försökte försörja sig som musiklärare. När det inte gick flyttade hon till Malmö och började arbeta på bank. I Malmö träffade hon sin blivande man Olof Alkman. År 1906 gifte de sig och flyttade till Eslöv där maken hade fått en apotekartjänst. I Eslöv började Elsa Alkman engagera sig både lokalt och på distriktsnivå i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).
I samband med första världskrigets slut så propagerade hon för att såväl män som kvinnor behövdes i arbetet med att återställa ordningen i samhället och hon kopplade ihop detta med behovet av den kvinnliga rösträtten. Elsa Alkman var säker på att kvinnorna skulle få rösträtt, frågan var bara när: “Utvecklingen kan lika litet hejdas som vårfloden, där den brusar fram”, skriver hon år 1915 i rösträttsföreningens flygblad. Hon skrev, föreläste och organiserade.
Elsa Alkman skrev ett reportage på de danska kvinnornas första rösträttsdag vid en folkomröstning den 14 december 1916. Hon var själv på plats och besökte vallokaler och pratade med aktiva i kvinnorörelsen och skrev därefter ett lättsamt reportage med allvarliga undertoner till tidningen Rösträtt för kvinnor som gavs ut av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt under åren 1912–1919.
Under åren i Skåne skrev Elsa Alkman också skönlitterära texter som inspirerades av arbetet för kvinnors rösträtt. Romanen En oförbätterlig gavs ut år 1911 på Albert Bonniers Förlag och handlar om en operettsångerskas komplicerade liv i en fördomsfull småstad. Huvudpersonen försöker bryta sig ur patriarkatets bojor och arbetar för lika rättigheter. Boken fick goda recensioner i både Dagny och Idun. Hon skrev även sagospel med sång och dans för barn och målade akvareller. Hon fortsatte såklart även att spela musik och att sjunga i den lokala kyrkokören i Eslöv. År 1916 fick hon och maken en dotter.
Elsa Alkman var frisinnad och liberal. Hon värderade rätten att leva sitt eget liv. När kvinnor väl fått rösträtt fortsatte hon sitt politiska arbete under några år men var kritisk till de många kompromisser som partipolitiken innebar. I slutet av 1920-talet föreslog hon ett kvinnoparti “som ett rent nödvärn” i en artikel i tidningen Tidevarvet där hon var en återkommande skribent.
Efter ett tjugotal år lämnade Elsa Alkman och hennes make Skåne. Makens arbete styrde valet av ny bostadsort och de hamnade i Norrköping. Där fanns en riktig orkesterförening och Elsa Alkman tog lektioner i harmonilära och började komponera musik. Musiken tog allt större plats i hennes liv, hon komponerade och spelade både på föreningsmöten och i konsertsammanhang.
I Norrköping träffade hon likasinnade och blev medlem i Frisinnade Kvinnors Norrköpingskrets och i Fredrika-Bremer-Förbundets lokalavdelning. Hon engagerade sig också i flyktingfrågor under 1930-talet, bland annat genom att organisera insamlingar till de flyktingar som kom till Sverige. Hon arrangerade också en hemlig antinazistisk studiecirkel i Norrköping med hjälp av Amelie Posse. På samma sätt som Tisdagsklubben i Stockholm och andra systercirklar i landet ville de “stärka den inre fronten genom samtal”. Ett trettiotal personer visade intresse för nätverket.
Elsa Alkman dog den 21 februari 1975, 96 år gammal i Limhamns församling och begravdes på Kreamtorielundens begravningsplats i Norrköping.
