Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Elsa Andrea Elisabeth Björkman-Goldschmidt

1888-04-161982-04-06

Författare, journalist, hjälparbetare

Elsa Björkman-Goldschmidt var författare, journalist och bildkonstnär med koppling till den vänsterliberala kvinnorörelsen. Hon utförde också ett omfattande humanitärt arbete för krigsfångar, barn och flyktingar under och efter de båda världskrigen, främst som lokalt ansvarig för Rädda Barnens verksamhet i Wien.

Elsa Björkman-Goldschmidt föddes 1888 i en officersfamilj i Linköping och växte upp där och i Stockholm. Modern är i kyrkoboken antecknad som mosaisk trosbekännare. Elsa Björkman-Goldschmidt var barn- och ungdomsvän med Elsa Brändström, Honorine Hermelin och Harriet Löwenhjelm. I Stockholm blev Anna Sandströms högre lärarinneseminarium på många sätt avgörande för hennes personliga utveckling och självständighet. Under några år delade hon lägenhet med Honorine Hermelin, som väckte hennes sociala och politiska medvetande. Samtidigt drömde hon – mot sin familjs önskan – om att bli konstnär. Medan hon vikarierade som lärare tog hon lektioner vid Axel Tallbergs etsningsskola och på Konstakademien i Stockholm. I början på 1910-talet vidareutbildade hon sig bland annat i Brygge, Italien och Tyskland. Hon arbetade främst med grafik (etsning, träsnitt och litografi) och ställde senare ut, bland annat i Sverige, Oslo, Leipzig, Wien, Paris, Rom och San Francisco. Hennes verk finns idag representerade i flera svenska och utländska konstmuseers samlingar, såsom Nationalmuseum och Moderna museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Malmö Konstmuseum, Dresdens museum och Albertina i Wien. Under mellankrigstiden gav emellertid Elsa Björkman-Goldschmidt upp sitt bildkonstnärskap för att i stället ägna sig åt internationellt hjälparbete, folkbildning, journalistik och författande.

Vänskapen med Elsa Brändström – senare känd som ”Sibiriens ängel” – blev på många sätt upptakten till Elsa Björkman-Goldschmidts humanitära och filantropiska engagemang. År 1916 reste hon med Elsa Brändström till Ryssland för att arbeta som outbildad Röda kors-sjuksköterska i krigsfångelägren i Sibirien. Mötet med krigets verklighet blev ett brutalt uppvaknande som hon ofta återkom till i sina böcker. Svenskorna bekämpade fläcktyfus, kolera, skörbjugg, tbc, undernäring, frostskador, letargi och motsträviga ryska myndigheter. Under de följande åren återvände Elsa Björkman-Goldschmidt flera gånger som svenska Röda korsets delegat till Ryssland och fick uppleva ryska revolutionen på plats. På ett sjukhus i Moskva träffade hon sin blivande make, den österrikisk-judiske kirurgen och krigsfången Waldemar Goldschmidt. Efter första världskrigets slut återförenades de i Wien där de gifte sig 1921. Åren 1919–1938 bodde paret Goldschmidt i Wien och umgicks i kulturella kretsar. Elsa Björkman-Goldschmidt arbetade nu i huvudsak som journalist och skrev bland annat kåserier i Dagens Nyheter under signaturen Mélange. I samband med Nazi-Tysklands annektering av Österrike 1938 tvingades paret Goldschmidt lämna allt och fly hals över huvud till Stockholm.

Elsa Björkman-Goldschmidt var en aktivist som ville ha en uppgift, förändra världen och verka för andra. Efter hemkomsten till det politiskt ljumma Sverige 1918 vittnade hon om att hon kände sig ”vingklippt” när hon inte längre var i händelsernas centrum och fick göra skillnad. Efter flytten till Wien året därpå fortsatte hon sitt ideella engagemang för krigets offer, men nu var det främst Österrikes svältande och sjuka barn som upptog hennes tid och intresse. Hon engagerade sig snart helhjärtat i nystartade svenska Rädda Barnen. Under epitetet ”Översten på Gonzagagasse” förestod hon 1919–1924 under mycket knappa och ofta kaotiska omständigheter organisationens verksamhet i Wien. Den omfattade bland annat mat-, kläd- och medicinutdelning, drivandet av daghem, sommarkolonier och sanatorier för barn, förmedling av så kallade krigsbarn till Sverige och upprättandet av systugor för krigsänkor. Elin Wägner, även hon engagerad i Rädda Barnen, kallade henne i sin arbetsbok för ”den lilla rörande fröken Björkman som offrar sin utkomst” och tecknade ett mindre smickrande porträtt av henne som ett slags privilegierad slumsyster i romanen Den förödda vingården, 1920. Andra samtida källor vittnar dock om Elsa Björkman-Goldschmidts stora engagemang, handlingskraft och betydelse för barnen i Wien vid denna tid. I såväl samtida reportage som i senare minnesböcker och memoarer reflekterar hon också mycket kring maktproblematiken i alla former av humanitärt hjälp- och biståndsarbete.

Vid andra världskrigets utbrott återupptog Elsa Björkman-Goldschmidt sitt engagemang för barnen, nu i Finlandshjälpen och som anställd hos Rädda Barnen. Hon gick med i den antinazistiska Tisdagsklubben 1940, som leddes av Amelie Posse och bland annat hjälpte flyktingar. Efter krigsslutet fortsatte hon att engagera sig i det svenska flyktingmottagandet. Hon återvände också en andra gång till det förstörda Wien för att leda Rädda Barnens internationella hjälpverksamhet där. Hon skrev manus till, medverkade i och samregisserade ett antal spel- och dokumentärfilmer från staden för Svenska Europahjälpen. Tillsammans med bland andra Alva Myrdal och Kerstin Hellner engagerade hon sig även i Samarbetskommittén för demokratiskt uppbyggnadsarbete 1944–1951 med syfte att genom kursverksamhet och stöd till återvändande politiska flyktingar bygga upp ett demokratiskt Tyskland.

Elsa Björkman-Goldschmidt framhöll ofta friheten i att som kvinna vara myndig och självförsörjande. Politiskt var hon närmast en frisinnad vänsterliberal som stred för kvinnors rätt till utbildning och jämställdhet och för barns rättigheter. Genom Honorine Hermelin blev hon tidigt engagerad i Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad som gästlärare, föreläsare och kursdeltagare. Hon medverkade återkommande som skribent i Fogelstadgruppens tidskrift Tidevarvet 1923–1936. Efter skolans nedläggning 1954 var hon redaktör för minnesboken Fogelstad: berättelsen om en skola, 1956, som utgör en viktig källa till kunskap om kvinnors politiska engagemang och den tidiga feministiska rörelsen i Sverige. Efter återflytten till Sverige 1938 arbetade hon också flitigt som föredragshållare i Folkbildningsförbundets regi. Efter en föredragsturné i Västerbotten på 1940-talet introducerade hon konstnären Berta Hansson, som då arbetade som folkskollärare i Fredrika.

Från 1940-talet inleddes också Elsa Björkman-Goldschmidts författarskap på allvar. Hon använde ofta motiv från Wien som i de delvis självbiografiska Det var i Wien, 1944, Donaurapsodi, 1945, Wien vaknar, 1949, och Följ med till Wien, 1959. Hon skrev även ett par romaner som Jag begär efterlysning, 1951, och Söder om solen, 1953. Hon är känd för sina biografier, varav två om vännen Elsa Brändström: Elsa Brändström, 1932, och Elsa Brändströms liv och gärning i sammandrag, 1945, och en om vännen Harriet Löwenhjelm: Harriet Löwenhjelm, 1947, vars brev och dikter hon också redigerade i en illustrerad volym 1952.

Elsa Björkman-Goldschmidt var under åren 1950–1978 även ledamot av det litterära Samfundet De Nio och under ett knappt decennium dess sekreterare. Samtidigt var hon under åren 1957–1960 redaktör för samfundets tidskrift Svensk litteraturtidskrift. På 1960-talet började hon skriva sina memoarer, som utkom i fyra delar 1962–1976: Jag minns det som igår, 1962, Vad sedan hände, 1964, Den värld jag mött, 1967, och Vägen till Villagatan, 1976.

Elsa Björkman-Goldschmidt var en kosmopolit som ofta fann Sverige för trångt och omedvetet om världens lidande. Hon arbetade hårt för upplysning och inte minst kvinnlig utbildning samt för barns och flyktingars säkerhet och rättigheter. Som författare är hon erkänd för sina nyanserade personporträtt från det krigshärjade Europa, antingen det gäller kända 1900-talspersonligheter som Elsa Brändström eller nu sedan länge glömda krigsfångar som namnlöst dukade under på de vita sibiriska vidderna, som med Elsa Björkman-Goldschmidts egna ord ”utan medlidande avslöjade den enskildes intighet”.

Elsa Björkman-Goldschmidt dog i Stockholm i april 1982 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.


Lina Sturfelt



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Elsa Andrea Elisabeth Björkman-Goldschmidt, www.skbl.se/sv/artikel/ElsaBjorkmanGoldschmidt, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Lina Sturfelt), hämtad 2018-12-14.




Övriga namn

    Signatur: Mélange
    Flicknamn: Björkman


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Maria Heyman
  • Far: Daniel Magnus Fredrik Björkman
  • Syster: Anna Björkman
  • Make: Waldemar Goldschmidt


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Stockholm: Konstnärlig utbildning, Konstakademien
  • Studieresa, Brygge, Belgien: Konstnärlig utbildning


Verksamhet

  • Yrke: Lärare, vikarie
  • Yrke: Konstnär, grafiker
  • Ideellt arbete: Röda kors-sjukvårdare, outbildad
fler...


Kontakter

  • Vän: Elsa Brändström
  • Vän: Honorine Hermelin
  • Vän: Harriet Löwenhjelm
fler...


Organisationer

  • Sällskapet Nya Idun
    Medlem
  • Röda korset
    Medlem
  • Rädda Barnen
    Medlem
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Linköping
  • Linköping
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Forsberg, Vera & Björkman-Goldschmidt, Elsa, Att rädda barn: en krönika om Rädda barnen med anledning av dess femtioåriga tillvaro, Rädda barnens riksförbund, Stockholm, 1969

  • En liten festskrift till Elsa Björkman-Goldschmidt: vän, berättare, konstnär : från vännerna i Samfundet De nio, Stockholm, 1978

  • Gustafsson, Madeleine, 'Att vidga sig utåt, inte vända sig inåt: om Elsa Björkman-Goldschmidts självbiografiska böcker', Litterär kalender., 2011, s. 17-29, 2011

  • Björkman-Goldschmidt, Elsa, Es geschah in Wien: Erinnerungen von Elsa Björkman-Goldschmidt, Böhlau, Wien, 2007

Uppslagsverk
  • Roosval, Johnny & Lilja, Gösta (red.), Svenskt konstnärslexikon: tiotusen svenska konstnärers liv och verk. 1, Abbe-Dahlander, Allhem, Malmö, 1952



Vidare referenser



Elsa Björkman-Goldschmidt (KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)
Elsa Björkman-Goldschmidt (KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Nyckelord

1900-talet Biståndsarbete Folkbildning Författare Journalister Konstnärer Kvinnorörelsen