Elsa Danson Wåghals var målare och skulptör, verksam under första halvan av 1900-talet.

Elsa Danson Wåghals föddes i Stockholm 1885, som dotter till revisorn Carl August Wilhelm Danson och hans maka Anna, född Petrini. Under 1910-talet studerade hon vid Althins målarskola och tog kvällskurser på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack). Efter sjutton års tjänstgöring som telegrafkommissarie vid Kungliga Telegrafverket begärde hon 1920 tjänstledigt för att resa till Frankrike för konststudier.

Första anhalten i Frankrike blev Nice, för studier för skulptören Fabio Stecchi. Från våren 1921 var hon baserad i Paris, där hon skulle stanna till 1930 med undantag för vissa besök i hemlandet. Som svensk konstnär hamnade hon i Paris mitt i ”The Roaring Twenties”. Nöjes- och kamratliv fick emellertid stå tillbaka för studier. Hon sade själv, att eftersom hon var äldre än sina kamrater (hon var 35 år då hon reste till Frankrike) hade hon så mycket att ta igen. I Paris studerade hon skulptur för Antoine Bourdelle på Académie de la Grand Chaumière. Lärarens uppskattning av hennes arbete återger hon i franska citat i brev hem till systrar och mor på Lidingö. Studier i måleri och bildkomposition bedrev hon dels 1923 och 1924 för André Lhote, dels för Otte Sköld på Académie Scandinave Maisson Watteau. En länge obekräftad, men av henne själv tidigt framförd uppgift, om studier i träbildhuggeri för Ossip Zadkine kan numera bestyrkas genom innehållet på ett vykort från Zadkine 1929.

Elsa Danson Wåghals deltog åren 1922–1928 i de flesta jurybedömda utställningar i Paris. På Galerie Mots et Image i Paris hade hon 1927 sin första och enda separatutställning. När hon 1930 återvände till Sverige hade hon insiktsfulla lärdomar i samtidens figurativa, klassicerande skulpterande men även i en ny formgrammatik; att reducera detaljer till ett minimum av sensuell förfining. I sin generation svenska kvinnliga skulptörer framstår hon genom detta som en solitär. Under 1920-talet stod klart att Elsa Danson Wåghals, som förblev ogift, hade en till vissa delar krävande roll av ett slags mater familias med särskilt ansvarstagande för sina två systrar och modern så länge de var i livet.

I bronsskulpturen anslöt hon sig till läraren Bourdelles naturalism. Ett antal av hennes till formatet mindre skulpturer från 1920-talet är gjutna hos Valsuani i Paris, som gjöt för tidens ledande franska skulptörer. I träskulpturen uppvisade hon ett annat arbetssätt. Formerna renodlades, ja, stiliserades. Formspråket är inte kubistiskt, i stället mer som en stiliserad figurativ realism. Träet som material har andra egenskaper än gips, lera och brons. Detta utnyttjade hon. Två exempel på detta återges i bild i anslutning till biografin om Elsa Danson Wåghals i Svenskt Konstnärslexikon del II, 1953. Båda skulpturerna finns nu på Östergötlands museum, Linköping.

Stiliseringen i träskulpturen påverkade inte bara hennes måleri, som från återkomsten till Sverige 1930 kan beskrivas som liknande japanska träsnitt genom renodlingen av motivets olika bildelement och färger, utan också det fortsatta skulpterandet i trä och sten. I brons arbetade hon inte efter 1930. Däremot behöll hon gipserna som hon gjöt efter. Efter hennes död förstördes de.

Elsa Danson Wåghals auktoriserades 1930 av franska konstakademien för att bedriva ateljéundervisning i Paris, men reste till Sverige samma år, där hon skulle vara bosatt fram till sin död. Det var troligen världsnedgången i ekonomin som gjorde att hon blev kvar i Sverige, även konstnärerna tillhörde de drabbade. Hon anslöt sig i Sverige till Föreningen Svenska Konstnärinnor och deltog länge i verksamheten. Hon var också med om att bilda Konstnärernas Riksorganisation 1936, som i sin tur medverkade till bildandet av Statens Konstråd året därpå.

Elsa Danson Wåghals ställde på 1930-talet ut i Svenska-franska konstgalleriet i Stockholm. På Konstnärshuset i Stockholm ställde hon ut 1930 tillsammans med Tyra Kleen och andra Lidingökonstnärer. I en annan konstellation ställde hon ut på nytt där 1934. Hennes tävlingsförslag S.V.S.M. på temat De fyra mälarstäderna för Stockholms stadshus borgargård inköptes av staden 1931. Hennes sista deltagande i utställning utomlands var 1933—1934 i den internationella madonna-utställningen i Florens tillsammans med omkring 500 kvinnliga konstnärer från Europa och USA. Hennes träskulptur Madonna della croce, nu på Östergötlands museum i Linköping, prisbelönades.

Under några år i slutet av 1930-talet var Elsa Danson Wåghals bosatt i Falun. Under 1940- och 1950-talen målade hon i Dalarna, Jämtland, Lappland och i Stockholms skärgård, där hon på Rådmansö hade ett sommarviste.

Deltagandet i utställningen Nordiska konstnärinnor på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1948 medförde ny uppmärksamhet av hennes konstnärskap. Det handlar framförallt om skulptur. I både trä och sten fortsatte hon att reducera formspråket. Stenar för de nästan uteslutande kvinnohuvuden som det handlar om hämtade hon bland annat i Stockholms skärgård för fortsatt bearbetning i ateljén. Under flera år under sent 1940-tal och under 1950-talet deltog hon med just skulptur i Liljevalchs vårsalong. Hon nådde nu i formen en nästan Brancusisk enkelhet. I recensioner uppmärksammades hon tillsammans med en yngre generation skulptörer, som Palle Pernevi och Knut-Erik Lindberg.

Norrköpings konstmuseum inköpte 1956 hennes Kvinnohuvud i sandsten (numera förstörd) för placering i museets skulpturpark, i samband med förvärv av verk av Arne Jones, Bror Marklund och Gert Marcus.

Under 1960-talet tystnade det kring Elsa Danson Wåghals. Om orsakerna skall inte spekuleras. I minnesorden efter hennes död skriver Astrid Rietz att ”Hennes ateljé var fylld till bristningsgränsen av vackra skulpturer, som hon fick allt svårare att skiljas ifrån”. Elsa Danson Wåghals menade mot slutet av sitt liv, enligt Rietz, att hon var bortglömd som konstnär.

I sitt testamente förordnade Elsa Danson Wåghals att familjehuset på Lidingö jämte visst kapital skulle gå till Stiftelsen Konstnärshem för särskilt ändamål och stipendier. Den konstnärliga kvarlåtenskapen, knappt 300 verk bestående av måleri, skulptur samt arkivmaterial, testamenterade hon till Linköpings stads museum för skön konst, numera ingående i Stiftelsen Östergötlands museum i Linköping.

Verk av Elsa Danson Wåghals visades 1984 i en utställning med fyra kvinnliga konstnärer i Stockholm. Den första heltäckande utställningen med hennes verk från 1910-tal till de sista verksamma åren runt 1970 visades på Östergötlands museum 2016.

Elsa Danson Wåghals avled 1977. Hon ligger begravd på Lidingö kyrkogård.