Elsa Ewerlöf var en av högerkvinnornas pionjärer. Hon var verksam i partiorganisationens olika delar och som företrädare både i stadsfullmäktige och i riksdagen.
Elsa Ewerlöf föddes i Gränna 1887. Hon var bara ett år då fadern gick bort, endast 33 år gammal. Hon och brodern växte därför upp med sin mor, änkan Helga Sofia Löwenadler, som försörjde sig som handelsidkande i Gränna då barnen var små. Under Elsa Ewerlöfs tonår bodde familjen i Kristianstad där hon själv studerade och modern arbetade som kontorist. Efter studentexamen skrev Elsa Ewerlöf in sig vid Uppsala universitet och blev filosofie kandidat 1912 med tyska, engelska och franska i examen. Hon gifte sig samma år med Knut Ewerlöf och var bosatt i Uppsala till 1931. Där föddes parets tre barn och familjen var hennes huvuduppgift under uppsalatiden.
Elsa Ewerlöf började på allvar ägna sig åt politik först i slutet av 1930-talet, sedan paret flyttat till Stockholm. År 1942 bildade hon S:t Görans högerkvinnoförening och samma år blev hon ledamot av Stockholms stadsfullmäktige där hon var verksam till 1946, då hon blev ordförande i Högerns kvinnoråd för Stockholms stad och efterträdde Bertha Wellin som Centrala Kvinnorådets vice ordförande. Åren 1944–1949 var hon vice ordförande i Högerförbundet i Stockholm och 1946–1958 var hon riksdagsledamot i andra kammaren, första gången som ersättare under löpande mandatperiod, men därefter invald på eget mandat. Hon var den enda kvinnan på stockholmsbänken för Högerpartiet. I riksdagen var Elsa Ewerlöf framför allt engagerad i socialpolitiken och representerade Högerpartiet i barnavårdskommittén 1950–1957, i åldringsvårdsutredningen 1952–1956 samt i trafiknykterhetskommittén 1957–1965. Hon ingick i andra lagutskottet, där de sociala frågorna behandlades, och var en ofta sedd debattör i andra kammaren. Elsa Ewerlöf skrev 50 egna motioner om skola, kultur och sociala frågor.
Som ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet 1949–1958 betonade Elsa Ewerlöf, liksom i partiet, kvinnornas skyldigheter att åta sig det ansvar som rösträttspionjärerna hade kämpat för. Redan 1946 väckte hon frågan om möjligheterna att åstadkomma hemsjukvård, en fråga som hon följde upp under hela sin tid i riksdagen. Hennes interpellationer handlade i övrigt bland annat om sjukförsäkring för änkor och frånskilda kvinnor, om en översyn av abortlagstiftningen och om stöd till abortförebyggande åtgärder samt socialtjänsten i krig.
Under hela perioden som riksdagsledamot var Elsa Ewerlöf även ordförande i styrelsen för Högerns kvinnliga medborgarskola. Under denna tid hölls veckolånga kurser för högerkvinnor från hela landet. Under den intensiva veckan, som hon organiserade tillsammans med styrelsen och i synnerhet sekreteraren, gavs föreläsningar i tidens aktuella frågor. Kommunala frågor, särskilt de sociala, belystes både från fältet och från riksperspektiv, såväl praktiskt som ideologiskt. Utrikesfrågor om Norden, Europarådet och FN återfanns ofta på agendan och vidgade perspektiven i efterkrigstidens samhälle. Försvarsfrågorna belystes med utgångspunkt i det utrikespolitiska och militärpolitiska läget. Asylrätt och flyktingfrågor fanns tidigt på dagordningen med både juridiska och humanitära aspekter. Elsa Ewerlöfs eget internationella engagemang kom till uttryck bland annat i Europarörelsens svenska råd samt i Svenska UNESCO-rådet. Betydelsen av Högerns kvinnliga medborgarskola var stor. De som deltog i kursveckorna har vittnat om den stimulans dessa innebar för vardagsarbetet i de politiska församlingarna.
Elsa Ewerlöf dog i Stockholm 1979. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
