Else Kleen var en journalist, som, tillsammans med Elin Wägner, anses ha varit “en av rösträttsrörelsens drabanter”. Hennes artiklar och reportage om sinnessjukvården, de så kallade skyddshemmen och fångvården ledde till debatt och förbättringar av villkoren för de intagna. Samtidigt var hon en fruktad modekritiker.
Else Kleen växte upp i ett konstnärligt och intellektuellt hem i det då nybyggda Saltsjöbaden utanför Stockholm. Hon hade många förbindelser med tidens norska och svenska kulturskikt. Modern Andrea Gram kom från en gammal norsk ämbetsmannasläkt och var en lovande konstnär efter måleristudier i Tyskland, där hon mött Emil Kleen. Han hade tillhört kretsen kring August Strindberg i Uppsala innan han inledde sin akademiska bana som medicine doktor och läkare.
Else Kleen, som var äldst av fem syskon, gick först i moderns fotspår med måleristudier för Richard Bergh och Antonio de la Gandara i Paris. I Paris mötte hon arkitekten Torben Grut, som vid återkomsten till Sverige skulle bli känd för den kungliga sommarbostaden Solliden på Öland och för Stockholms Stadion. Äktenskapet med Grut, som ingicks år 1902, blev dock inte långvarigt, och 1906 förberedde Else Kleen sin skilsmässa och skaffade sig en egen inkomst genom att börja skriva modeartiklar med egna illustrationer för Dagens Nyheter.
Else Kleens signatur Gwen blev snabbt uppmärksammad. Tillsammans med Elin Wägner bevakade hon kvinno- och rösträttsrörelsens olika aktiviteter såväl i Dagens Nyheter som i tidskrifterna Rösträtt för kvinnor och Idun. Under denna period skrev hon även två böcker som kom att ges ut i många upplagor, Gwens bok för hemmet, 1907, som är en handbok för rationell skötsel av hemmet, samt Kvinnor och kläder: en krönika om adertonhundratalet, 1910, där hon visar hur kvinnors klädedräkt varit uttryck för sin samtid.
Hösten 1910 övergick Else Kleen till Stockholms Dagblad, där hon bland annat skrev dagliga reportage från den stora internationella rösträttskongressen i Stockholm våren 1911. Då hade hon gift om sig med Henrik Koppel, som under några år varit ekonomidirektör för Dagens Nyheter, men som också drev bokförlaget Ljus, som gav ut många radikala författares verk. Genom umgängeskretsen kring Marika Stiernstedt blev Else Kleen bekant med rättspsykiatern Olof Kinberg vid Långbro sinnessjukhus, och kom därefter att ägna sig alltmer åt sociala frågor, framför allt institutionsvården. År 1913 skrev hon flera stora artiklar om de sinnessjukas behov av en kurator som kunde tillvarata deras intressen. Hon startade samtidigt en insamling i Stockholms Dagblad som resulterade i 6 000 kronor från läsarna och inrättandet av Sveriges första tjänst för en sjukhuskurator.
År 1914 gick Else Kleen och Henrik Koppel skilda vägar, och Else Kleen började på Stockholms-Tidningen, där hon kom att stanna till början av 1960-talet. Där introducerade hon en ny signatur, Fru Hein, för de så kallade kvinnosidorna om hem- och modefrågor. Den nu väletablerade signaturen Gwen utvecklades i stället till en socialt granskande reporter. Ett kort äktenskap med UD-tjänstemannen Göran von Horn och en bok om första världskrigets Frankrike passerade förbi innan hon år 1920 mötte Gustav Möller, blivande socialminister i Per Albin Hanssons folkhemsregering. Deras respektive skilsmässor drog ut på tiden men 1926 kunde de gifta sig efter många hemliga möten, varav en semestervistelse i småländska Piksborg kom att bli vägledande för Else Kleens fortsatta journalistik och dess fokus på institutions- och anstaltsvård. Sommarpensionatet var granne med ett skyddshem för vanartig manlig ungdom, där kriminella, psykiskt sjuka och förståndshandikappade unga pojkar blandades för att bibringas uppfostran och disciplin. År 1934 hade Else Kleen samlat material för en första artikelserie om det brutala uppfostringssystemet. Efter många skandalskriverier om statsrådinnan som lade sig i landets socialpolitik tillsattes en statlig undersökningskommission och år 1936 antogs en proposition om förbättringar, med utbildning av personalen och yrkesutbildning för de intagna pojkarna. Else Kleen gav själv ut en bok samma år med sitt samlade material, Skyddshemmen.
Efter det att Else Kleen fått kontakt med en livstidsdömd fånge, som skrivit en roman om livet i betongcellerna på Långholmen, gick hon vidare med att undersöka fångvården. Hon fick Bonniers förlag att ge ut boken som vittnesbörd om de brutala bestraffningarna, försedd med hennes eget förord. Fängelsepersonalen gick dock till motattack och 1940 blev Else Kleen dömd för förtal enligt tidens gällande tryckfrihetsförordning. Domen löd på två månaders fängelse att avtjänas på Långholmen. Vid hennes frigivning hade dock opinionen vänt och hon blev hyllad för sitt engagemang. År 1945 antogs en proposition om reformering av fångvården innehållande flera av Else Kleens förslag om utbildning och förberedelse för livet efter frigivningen, ämnen som hon behandlat i boken Fången, människan, straffet, utgiven 1944.
Som stöd under den dramatiska perioden under andra världskriget hade Else Kleen två andra starka kvinnor, dels kvinnoläkaren Ada Nilsson, som hon lärt känna redan i ungdomen, dels den sovjetiska ambassadören Aleksandra Kollontaj, som mött Else Kleens man Gustav Möller under sina resor i Norden åren före den ryska revolutionen 1917. Under Kollontajs femton år, 1930-1945, som ambassadör i Sverige umgicks de mycket. Som vän till Kollontaj och i likhet med Ada Nilsson och kvinnorna kring tidskriften Tidevarvet blev Else Kleen hemligt avlyssnad under krigsåren.
Else Kleen fortsatte att skriva för Stockholms-Tidningen till början av 1960-talet, men det blev inga fler sociala härnadståg. De sista åren före sin bortgång tillbringade hon och Gustav Möller på kollektivhuset Nockeby familjehem, en boendeform vars fördelar Else Kleen skrivit om.
Else Kleen dog 1968 och är begravd på Bromma kyrkogård.
