Emanuella Carlbeck var den första person i Sverige som startade en skola för barn med utvecklingsstörning.
Emanuella Carlbeck föddes 1829 på Nårunga prästgård i Älvsborgs län, där fadern Johan Carlbeck var kyrkoherde vid tiden för dotterns födelse. Han var som många andra västgötapräster anhängare av Emanuel Swedenborg, ifrågasatte statskyrkan och betonade personligt ansvar och ställningstagande i trosfrågor. Modern hette Gustava Syk och var dotter till en krögare i Karlstad.
Emanuella Carlbeck var 37 år gammal då hon började sin yrkesverksamhet. Under sina första 30 år var hon vad som då kallades ”hemmadotter” och de sju år som följde efter föräldrarnas död levde hon hos släktingar. Intresset för utvecklingsstörda barn väcktes när hennes syster Ephraima födde en son som visade sig vara utvecklingsstörd. Barn med en sådan funktionsnedsättning, i samtiden kallade ”idioter”, ansågs vara helt obildbara. Det var ett synsätt som också drabbat döva och blinda. Genom att utveckla teckenspråk för döva och ge de blinda en skrift hade skolor kunnat grundas för dem. Därför var det naturligt för Emanuella Carlbeck att konsultera döv- och blindpedagoger i Göteborg för att undersöka om det var möjligt att starta en skola för personer som led av en intellektuell funktionsnedsättning. Det ledde till att Emanuella Carlbeck år 1867 öppnade en skola på Nya Varvet i Göteborg för fyra barn. Skolan flyttade dock efter bara några månader till Skövdetrakten. Verksamheten finansierades av barnens föräldrar och andra privata bidrag.
Efter det att författarinnan Josefina Wettergrund, mer känd under signaturen Lea, skrivit en artikel om skolan i Aftonbladet blev det känt att även personer med intellektuell funktionsnedsättning var bildbara. Elevantalet ökade i och med att skolan blev känd och 1868 flyttade till större lokaler i Skövde. Josefina Wettergrund startade också en insamling för verksamheten, vilken ledde till att man år 1869 grundade Föreningen för sinnesslöa barns vård. Insamlingsarbetet fortsatte och blev riksomfattande, vilket bidrog till att ytterligare en skola kunde startas i Stockholm.
Genom att läsa det mesta av den dåvarande litteraturen i ämnet skaffade sig Emanuella Carlbeck stora kunskaper om specialpedagogik. Hon gjorde också studieresor till Danmark och Tyskland där det fanns anstalter för intellektuellt funktionsnedsatta. Från och med 1872 började hon delta i de återkommande så kallade abnormskolemötena på nordisk nivå.
Emanuella Carlbeck hade starkt stöd från prästerskapet i Västergötland för sin verksamhet. De stödde också hennes inköp av egendomen Johannesberg utanför Mariestad år 1875, men största delen av finansieringen skedde med insamlade medel och ekonomiskt stöd från landstinget. I sina efterlämnade anteckningar skriver Emanuella Carlbeck att ”idiotsaken” var något som Gud lagt på henne. Hon hävdade att hon hade ett kontrakt, inte med samhället men väl med Gud. Samtidigt såg hon sig som en samhällsmoder för de intellektuellt funktionsnedsatta barnen. Under 1900-talets första hälft var Johannesberg ett flaggskepp när det gällde vården av intellektuellt funktionsnedsatta barn. Intresset för vården och pedagogiken var stort också internationellt. Skolan besöktes årligen av intresserade personer från andra länder.
Emanuella Carlbeck dog på Johannesberg 1901 vid 72 års ålder. Hennes dödsdag firades på Johannesberg fram till dess att skolan lades ner år 1989. Dagen kallades för ”mosterdagen”, uppkallad efter Emanuella Carlbecks släktrelation till systersonen. I dag firas dagen med en tillställning på Vadsbro Museum, där det finns ett rum där några av Emanuella Carlbecks ägodelar ställs ut. En byst av Emanuella Carlbeck finns i Johannesberg.
