Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)
Under utveckling

Emilia Augusta Clementina Broomé

1866-01-131925-06-02

Politiker, rösträttskvinna, fredsaktivist

Emilia Broomé var en liberal politiker drivande i arbetet för kvinnors rösträtt, fredsfrågan och sociala frågor. Hon var en av grundarna till Sveriges Kvinnliga Fredsförening 1898 och var dess första ordförande fram till 1911.

Emilia Broomé föddes 1866 i Jönköping som enda barn till hovrättsrådet och assessorn Isak Johan Gustav Lothigius och hans hustru Emilia Augusta Klementina Stridbeck. Föräldrarna var kusiner. De hade gift sig 1864 och bodde under äktenskapet i Jönköping. Knappt två veckor efter Emilia Broomés födelse avled modern i sviterna efter förlossningen. Emilia Broomé växte upp tillsammans med fadern. Han var en politisk och religiös fritänkande och uppfostrade sin dotter enligt dessa principer. Familjen hade sällan gäster, och hemmet bestod av Emilia Broomé, fadern och en hushållerska.

Emilia Broomé genomgick Jönköpings elementarskola för flickor 1872–1881. Höstterminen 1881 påbörjade hon sin utbildning vid Wallinska skolan i Stockholm, där hon tog examen vårterminen 1883. Under den här perioden var Julia Marcks von Württemberg hennes närmaste vän, men hon umgicks även med Sigrid Leijonhufvud. Efter Wallinska skolan fortsatte Emilia Broomé studierna vid Uppsala universitet höstterminen 1883, där hon avlade medicinsk- filosofisk examen i december 1884.

Under uppväxten tillbringade Emilia Broomé ofta somrarna vid Aranäs, där hon också träffade sin blivande make Erik Ludvig Broomé. Han var civilingenjör och son till professorn i straff- och civilrätt samt processrätt Gustav Broomé. Emilia och Gustav Broomé gifte sig i november 1891. I äktenskapet föddes dottern Nanny Birgit Emilia. Familjen var bosatt i Norrköping. Erik Ludvig Broomé avled dock redan 1893.

Emilia Broomé arbetade mellan åren 1886–1891 som lärarinna vid Jönköpings elementarskola för flickor. Hon slutade arbeta i samband med att hon gifte sig, men återupptog sitt yrke 1893, då hon blev änka. Hon arbetade på skolan fram till 1897, då hon flyttade till Stockholm. Under sin tid i Jönköping ordnade hon stadens första skollovskoloni tillsammans med läkaren och folkhälsopolitikern Ivan Bratt. År 1898 började Emilia Brommé arbeta vid Whitlockska samskolan, där hon stannade fram till 1904. Efter flytten till Stockholm avtog dock hennes pedagogiska engagemang. Det ersattes i stället av alltfler politiska uppdrag. Hennes arbete rörde sig framför allt inom verksamheter för sociala reformer, fredssaken och kvinnors fri- och rättigheter.

Emilia Broomé var en av grundarna till Sveriges Kvinnliga Fredsförening 1898 och var dess första ordförande fram till 1911. Fredsarbetet tillsammans med rösträttsfrågan går som en röd tråd genom hennes liv. Hennes engagemang i rösträttsrörelsen började 1902, då hon deltog i möten för att stödja Carl Lindhagens motion om rösträtt för kvinnor. När Stockholmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades 1902 blev Emilia Broomé dess ordförande och verkade som sådan fram till 1906. Hon var även aktiv medlem i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och en tid medlem i föreningens verkställande utskott.

Kanske gjorde Emilia Broomé sin största samhällsinsats inom Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA). Hon satt i dess styrelse mellan åren 1904 och 1925, var dess vice ordförande 1921–1925 och dess byråföreståndarinna 1904–1914. Hennes arbete ledde till att hon blev den första kvinnan i den lagstiftande församlingen 1914. Hon arbetade särskilt mycket för att familjer med barn skulle få en dräglig tillvaro och hon hjälpte till att grunda ett flertal barnkrubbor, skolkök och skollovskolonier. Hon påverkade även CSA i arbetet att starta föreläsningsserier och rättshjälpskontor för dem som behövde och hon medverkade vid flertalet utredningar i sociala frågor.

De insatser som Emilia Broomé gjorde inom det socialpolitiska området bidrog till att hon blev invald i Stockholms stadsfullmäktige 1911 och 1924. Där arbetade hon framför allt för att öka levnadsstandarden för barnfamiljer och ensamstående kvinnor. Här syns hennes politiska övertygelse tydligt, då hon kämpade för att alla skulle ha samma möjligheter att skapa sig utkomst och en dräglig tillvaro. År 1914 blev hon ledamot av Statens arbetslöshetskommission, ett uppdrag hon kom att inneha till 1922. Hennes statliga uppdrag kom med tiden att bli de mest krävande i hennes karriär. Hon utarbetade ett förslag som innefattade kurser för arbetslösa, i synnerhet ungdomar, och för hur staten och de kommunala myndigheterna skulle kunna samarbeta i dessa frågor. Hon var även som första kvinna ledamot av Lagberedningen från 1914 till 1918 och bidrog till utarbetandet av den nya giftermålsbalken som antogs 1920, och som gjorde gifta kvinnor myndiga. Arbetet i Lagberedningen intresserade henne särskilt och hon medverkade vid flera olika statliga utredningar. Såsom ledamot i 1921 års lönekommitté propagerade hon för principen om lika behörighet till yrken och lika lön för män och kvinnor. Detta arbete resulterade sedan i behörighetslagen 1923 som öppnade ett flertal statliga yrken för kvinnor. År 1921 inträdde hon som ledamot av Rasbiologiska institutets styrelse.

Sin politiska hemvist hade Emilia Broomé inom liberalismen och hennes engagemang inom det liberala partiarbetet var stort. Hennes insatser ledde till att hon, som en av de första kvinnorna, fick ingå i partiets ledning. Hennes inflytande i utformandet av partiets valprogram i freds- och uppfostringsfrågor var stort. Hon deltog i olika debatter och höll tal, men avböjde möjligheten att kandidera till en plats på den liberala valsedeln, trots att hon fick flera erbjudanden. År 1914 grundades Föreningen frisinnade kvinnor, vars huvuduppgift var att öka kvinnors medvetande om politiska frågor. Den kvinnliga rösträtten stod högt på prioriteringslistan. Föreningen bildades av läkarna Ada Nilsson och Julia von Sneidern, men Emilia Broomé fanns med bland dem som drev frågan. År 1917 blev hon föreningens ordförande efter Ada Nilsson, som innehaft rollen sedan föreningen grundades. Föreningen skulle verka stödjande till Frisinnade landsföreningen, men Emilia Broomé ansåg att dess arbete försvagades av kopplingen, i synnerhet i frågor om nykterhet och försvarspolitik. År 1923 lämnade hon föreningen och kanaliserade sina politiska intressen i det liberala partiet, som hon var med och grundade.

I sitt arbete för kvinnans fri- och rättigheter kom Emilia Broomé att vara en förebild, inspiratör och mentor för många kvinnor. Hon ingick också i flera av de kretsar som vid den här tiden arbetade med kvinnofrågor. Anna Whitlock var en personlig vän till henne, liksom Anna Bugge Wicksell och Kerstin Hesselgren, vilken hon också fungerade som mentor för. Hennes arbete fick goda vitsord från kolleger, som exempelvis justitierådet Birger Ekeberg från Lagberedningen.

De sista åren av Emilia Broomés liv präglades av en tilltagande ohälsa och hon var från tidigt 1920-tal tvungen att avsluta många av sina uppdrag. Hon avled den 2 juni 1925 i sitt hem i Stockholm. Hennes grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.


Marie Steinrud



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Emilia Augusta Clementina Broomé, www.skbl.se/sv/artikel/EmiliaBroome, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Marie Steinrud), hämtad 2018-09-21.




Övriga namn

    Flicknamn: Lothigius


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Emilia Augusta Klementina Stridbeck
  • Far: Isak Johan Gustaf Lothigius
  • Make: Erik Ludvig Broomé
  • Dotter: Birgit Nanny Emilia Broomé


Bostadsorter

  • Födelseort: Jönköping
  • Jönköping
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Björklund, Sigrid, Emilia Broomé: en minnesanteckning, Bonnier, Stockholm, 1929

  • Hedin, Marika, Ett liberalt dilemma: Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch och den sociala frågan 1880-1930, B. Östlings bokförl. Symposion, Diss. Stockholm : Univ., 2002,Eslöv, 2002

  • Hedvall, Barbro, Vår rättmätiga plats: om kvinnornas kamp för rösträtt, Bonnier fakta, Stockholm, 2011

  • Holmgren, Ann Margret, Kvinnorösträttens historia i de nordiska länderna: i kortaste sammandrag, Verdandi, Stockholm, 1920

  • Kjellberg, Tora, 'Emilia Broomé, född Lothigius', Idun, 1899(12):40, S. 1-2, 1899

  • 'Kvinnliga stadsfullmäktige', Idun, 1911(24):11, S. 174, 1911

  • Sundblad, Carl, Svenska fredsrörelsens historia, Wilhelmsson, Stockholm, 1903-1919



Vidare referenser