Emilia Fogelklou var den första kvinnan i Sverige som tog teologie kandidatexamen. Hon var verksam på ett brett kulturellt fält, främst som författare, föreläsare och pedagog.
Emilia Fogelklou föddes år 1878 som femte barnet i en barnaskara om sex. Hennes föräldrar var häradsskrivare Johan Fogelklou och hans hustru Maria. Som tolvåring flyttade hon från Simrishamn till Kristianstad, vilket inledde en bildningsgång som kom att sluta med ett hedersdoktorat. Hon gick ut den ansedda Virginska flickskolan med strålande betyg och kunde vid 18 års ålder börja på Kungliga Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Fyra år senare fick Emilia Fogelklou sin första tjänst vid Landskrona flickskola där hon kom att stanna i två år. Hösten 1901 blev hon medlem av ett progressivt kollegium vid den då nystartade Göteborgs högre samskola. Umgänget med kollegerna i samskolan förde Emilia Fogelklou in i den bildade göteborgska borgerlighetens kretsar och vidgade hennes vyer. Det var dock något annat som kom att bli livsavgörande för henne. I maj 1902 fick hon ett religiöst genombrott, något som hon kom att kalla sin ”verklighetsupplevelse”.
Ett år som guvernant gav henne möjlighet att ta studenten som privatist i Malmö. Ytterligare ett år då hon arbetade på Göteborgs högre samskola samt studerade vid Göteborgs högskola förde henne sedan till Uppsala. År 1906 tog hon en filosofie kandidatexamen i fem ämnen: religionshistoria, teoretisk och praktisk filosofi, litteraturhistoria samt pedagogik. Då hade hon också debuterat med två små skrifter baserade på sina erfarenheter som religionskunskapslärare, Allvarsstunder, 1903, och Om religionsundervisningen, 1904. År 1907 kom Frans av Assisi. Mötet med Henri Bergsons tankar blev betydelsefullt. Hon vässade sin tankeskärpa mot Axel Hägerström lika intensivt som hon några år tidigare gått i häftig inre dispyt med misogynen på modet, Otto Weininger. Hon upptogs i kretsen kring Nathan Söderblom och blev 1909 Sveriges första kvinnliga teologie kandidat.
Frågan om kvinnliga präster var väckt vid denna tid, men Emilia Fogelklou blev aldrig präst även om det senare under hennes livstid blev möjligt. Hon tog bestämt avstånd från Svenska kyrkan och kom att bli medlem av Vännernas samfund, (kväkarna), på 1930-talet. Dock var hennes huvudinriktning i allt hon företog sig hennes kristna livssyn.
År 1910 fick Emilia Fogelklou mottaga ett stort resestipendium från Olaus Petristiftelsen. På hösten for hon därför till England och Paris, på våren 1911 till Italien, främst i syfte att studera den så kallade modernismen och den kris denna teologiska riktning gett upphov till inom den katolska kyrkan. Modernistkrisen gällde hur man inom kyrkan skulle förhålla sig till samtidens villkor och vilken betydelse vetenskapen skulle ha för kyrkans tolkningar. Emilia Fogelklous möten med ledare inom modernismen och olika studiebesök kom att prägla mycket av hennes tänkande och få uttryck i hennes senare arbete med olika kristna sociala projekt. Hon förblev hela sitt liv en sann internationalist. Så var hon till exempel med om att bilda Internationella Arbetslag (IAL) efter andra världskriget.
År 1911 publicerades Emilia Fogelklous essäsamling Medan gräset gror, som innehåller många av hennes centrala tankar. Under 1910-talet breddade och fördjupade hon sitt författarskap samtidigt som hon verkade som lärare. Hon hade en tjänst på Djursholms samskola där hon fick viktig kontakt med Natanael Beskow. Genom honom blev hon en tid knuten till Birkagårdens folkhögskola i Stockholm. Hon hyste också planer på ett stort läroboksprojekt i religionskunskap, varav ett par delar hann bli publicerade. Under åren 1918–1921 hade hon en lektorstjänst på Rostadseminariet i Kalmar. Vänkretsen växte. Där ingick kvinnor som Lydia Wahlström, Herta Svenson, Dagny Thorvall och Klara Johanson. Många av de brev som växlades vännerna emellan under denna tid finns publicerade i Brev till vännerna, 1979. Emilia Fogelklou skrev flitigt i tidningar och tidskrifter, till exempel Vår lösen. Av bestående värde är hennes bok om vårt stora kvinnliga helgon, Birgitta, 1919. Mitt under brinnande världskrig for hon 1915 till kvinnornas fredskonferens i Haag. En av de svenska delegaterna var Elin Wägner, som senare i Emilia Fogelklous liv skulle komma att stå henne nära. De två kvinnornas brevväxling under åren 1924–1949 har utgivits av Gunnel Vallquist under titeln Kära Ili, käraste Elin, 1988. Mot slutet av 1910-talet utbytte hon regelbundna och allt varmare brev med en från början flyktig bekantskap, Arnold Norlind, bror till konstnären Ernst Norlind. På senhösten 1921 möttes de och ett år senare gifte de sig.
Detta första skede i sitt liv skildrade Emilia Fogelklou i boken Barhuvad, 1950. Hon skrev där om sig själv i tredje person och kallade sig rätt och slätt Mi. Det var en berättarsynvinkel hon redan intagit i boken om sin tidigt döde make, Arnold, 1944. Han led av struptuberkulos och var ofta sängbunden. Äktenskapet blev barnlöst men beskrivs ha varit mycket lyckligt. Paret bodde i ett litet hus i Jakobsberg nära Stockholm. Emilia Fogelklou föreläste på Birkagården samt på Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning (Socialinstitutet) och gav sig också ut på långa föredragsturnéer. Hennes huvudintressen blev nu psykologi och sociologi. Hon stod Fogelstadgruppen nära och skrev regelbundet i dess tidskrift Tidevarvet, liksom hon nästan varje år deltog i Kvinnliga medborgarskolans kurser. Hösten 1928 vistades hon i London för att forska om en av kväkarrörelsens tidiga ledargestalter, James Nayler. Boken om honom kom ut 1929, samma år som Arnold Norlind dog.
Vid 52 års ålder inledde Emilia Fogelklou en ny tillvaro. Hon gav sig iväg till USA som Sverige-Amerikastiftelsens Zornstipendiat för att studera sociologi och tillämpad psykologi i New York och Chicago. Hon såg rasåtskillnad och arbetslöshet. Hon besökte hem för socialt handikappade barn. Hon utvecklade sitt nya intresseområde, psykisk hälsovård. Hon höll fast vid de vänner som blev kärnan i Sveriges första grupp av kväkare och var ett år verksam som forskardocent (”fellow”) vid kväkarnas college Woodbrooke i Birmingham. Efter en svår sjukdom i mitten av 1930-talet återupptog hon sina föreläsningar i psykologi och sociologi vid Stockholms högskola. År 1938 blev hon inkompetensförklarad till en professur, vilket hon upplevde som en offentlig förödmjukelse som medförde stort psykiskt lidande. Dock blev hon som första kvinna promoverad till teologie hedersdoktor år 1941. Hon blev en allt tydligare röst i kulturlivet, vilket den tredje delen av hennes självbiografi, Resfärdig, 1954, bär vittne om. Vänkretsen vidgades ytterligare, till exempel genom Elisabet Hermodsson som blev en trogen vapendragare. Det internationella engagemanget var fortsatt starkt. Den sista boken, Minnesbilder och ärenden, kom 1963.
Emilia Fogelklou var en pionjär på många områden. Under sitt långa liv hann hon uppleva ett samhälle som i hennes ungdom i många stycken präglades av kvinnoförtryck men som till sist tycktes öppna sig mot allt fler grupper. Hon bidrog själv till denna utveckling. Som människa var hon motsägelsefull. Okuvlig men lättkränkt. En rebell på många områden utan att vilja göra väsen av sig. En rörlighet präglade både hennes liv och väsen.
Emilia Fogelklou avled i Uppsala 1972 och hennes grav finns på Västra Alstads kyrkogård i Anderslövs församling i Skåne.
