Emilia Fröding var poet och skribent. Hon har haft stor betydelse för Gustaf Frödings diktarskap.

Emilia Fröding föddes 1827 i Lund. Hennes far, Carl Adolph Agardh, var biskop i Karlstad, tillika professor i botanik och ekonomi, samt ledamot i Svenska Akademien. Modern var Margaret Lindschough, som vid giftermålet var 16 år gammal. Även hon kom från en ansedd och förmögen familj. Hon har beskrivits som jordnära och hennes tillvaro var fylld av hushållsbestyr samt fostran av de fem barn som paret fick.

Emilia Fröding fick en uppfostran som var inriktad på bildning. I hemmet fanns ett litterärt intresse och redan som barn började hon att i diktens form nedteckna sitt liv, samt sina reflektioner över de orättvisor hon såg i samhället. Emilia Fröding uttryckte i sina verk ett starkt engagemang för kvinnors frigörelse i en tid då gifta kvinnor fortfarande var omyndiga. I dikten ”Till Sveriges unga kvinnor” beskrev hon sin och andra kvinnors juridiska, materiella och psykiska samhällsbetingelser under en tid då kvinnor var utestängda från allt politiskt inflytande. Intressant är att Emilia Frödings farföräldrar inte gjorde undantag för sina tre döttrar, utan även dessa undervisades, i likhet med sönerna, av informatorer. Denna tankeradikalism ses också hos hennes far, biskopen, som under denna tid var en av de första förespråkarna för kvinnors frigörelse.

Emilia Frödings tidiga verk sprudlade av liv. I ett stort antal dikter, beskrev hon sin glädje över naturen och sin förälskelse i Ferdinand Fröding. Han var äldste sonen till brukspatron Jan Fröding, en av de förmögnaste i Värmland och ägare till Alsters herrgård. Han beskrevs som musikaliskt begåvad, och hade tagit sånglektioner i Paris samt bedrivit konststudier.

Ferdinand och Emilia Fröding gifte sig år 1852. De flyttade in i en flygelbyggnad på Alsters herrgård. Deras första barn Cecilia föddes tre år senare, och därefter utökades familjen med döttrarna Anna och Mathilda. Det unga paret bedrev ett livligt sällskapsliv och de sjöng, spelade och komponerade. Emilia Fröding skrev dikter och maken tonsatte dem.

När Ferdinand Frödings far dog år 1858, flyttade de in i huvudbyggnaden på Alsters herrgård. Två år därefter föddes Gustaf, det fjärde barnet. Samtidigt tornade problemen upp sig för Ferdinand Fröding, som blev bortmanövrerad av sina släktingar. Det liv paret hade hoppats på gick om intet, då Alsters herrgård togs ifrån dem under former som ifrågasattes starkt av Emilia Fröding. I dikten ”En blick in i framtiden” skrev hon om denna händelse, där hon uttryckte sorg inför familjens reträtt från den sociala och ekonomiska maktställningen.

Tre månader efter Gustafs födelse drabbades Emilia Fröding av en djup depression och hon blev hösten 1860 inlagd på ett vårdhem i Danmark. Våren 1861 blev hon utskriven och beskrevs som botad. Familjens återförening skedde på herrgården Byn, där Ferdinand och Emilia Fröding försökte reparera sitt äktenskap. För en tid lyckades det och under denna tid födde Emilia Fröding ytterligare ett barn, dottern Hedda, år 1862. Maken drabbades år 1865 av sjukdom, vilket fick negativa konsekvenser för familjens ekonomi och familjen flyttade under några år till Lund men återvände två år senare till Värmland och bosatte sig i Kristinehamn. Här drabbades familjen av en stor sorg, då dottern Anna dog i en infektion, endast 12 år gammal. Saknaden och sorgen efter Anna skildrade Emilia Fröding i flera diktsviter.

Hon gav i ett antal dikter också uttryck för hur hon uppfattade sin och andra kvinnors sociala situation. När hon försökte publicera sina dikter och texter stoppades hon av sin bror, Jakob Agardh, som blev mycket upprörd och bad henne ”/…/ för Guds skull låta bli att prostituera sig och sina närmaste”. Omgivningen var således inte mogen för att Emilia Fröding skulle uttrycka det som hon upplevde som ett orättvist system och en begränsad social ram för kvinnor, både juridiskt och intellektuellt. Hon fortsatte emellertid sitt engagemang för kvinnors myndighet och skrev i ett brev till brodern: ”Sådan kvinnan nu genom ställning och uppfostran förekomma, är det icke möjligt att åstadkomma större skada, men den tid skall komma, då hennes plats och öde blifva annorlunda”.

Trots motstånd lyckades Emilia Fröding under 1870-talet publicera en del av sina dikter under pseudonymen Anna Karlsdotter i exempelvis Tidens Tecken, Wermlands allehanda och Förr och nu – illustrerad läsning för hemmet.

Emilia Fröding ombesörjde att hennes döttrar fick utbildning. Den yngsta dottern Hedda var den första svenska kvinna, som fick en regelrätt utbildning vid ett handelsinstitut, när hon studerade i Göteborg och år 1884 gick ut med lysande betyg. Gustaf studerade i Uppsala där han tog sin filosofie kandidatexamen i latin och därefter började läsa statskunskap, vilket han godkändes i våren 1881. Samma år blev Emilia Fröding änka. Därefter följde några år, då hon njöt av umgänget med sina barn och hyste en stark framtidstro för dem. Emilia Fröding värnade hela sitt liv om sin familj och visade både handlingsförmåga och psykisk styrka då det gällde att stötta familjemedlemmar som hamnat i svårigheter.

När Gustafs sista försök att avlägga en akademisk examen i Uppsala gick om intet år 1885, uttryckte släkten sitt förakt för honom och ville sätta honom i drängtjänst. Emilia Fröding ingrep och svarade dem att ”Gustaf kommer till slut att bli något mycket utmärkt!”. Det var nu som samvaron med modern blev av största betydelse för Gustaf. När många andra hade vänt honom ryggen, gav hon honom sitt stöd. Hon mötte honom i djupaste samförstånd och uppmuntrade honom att finna sin skaparkraft.

Det var på Slorudsborg i Värmland hos dottern Mathilda, som Emilia Fröding och Gustaf började med rimtävlingar. De satt tillsammans och skrev lösa lappar, som de turades om att läsa upp. Det som Emilia Fröding förmedlade till Gustaf under dessa rimtävlingar, var öppenhet och sanningskärlek, sprungna ur hennes tankar och världsbild. Det viktigaste var inte rim och meter, utan de stora livsfrågorna, som godhetens och ondskans gåta. Frågor som sedan kom att utgöra tyngdpunkten i Gustaf Frödings diktarskap.

Emilia Frödings skaldeskola var en av förberedelserna i sonens diktarskap. Hon lät honom ana, att det var genom sin diktning som han skulle finna sin väg i livet. Senare förtydligade hon denna uppmaning i dikten ”Ordets makt”.

Emilia Fröding dokumenterade sitt liv i diktens form och hade stor betydelse för Gustafs utveckling. Hon fick emellertid inte uppleva hans stora framgångar och det slutliga erkännande han erhöll som en av Sveriges största och mest älskade skalder. Det var efter moderns död som Gustaf Fröding grep sig an sin diktning på allvar. I ett brev skrev han till systern Cecilia att rim och meter rusade på honom ”/…/ som en kaskad, detta har jag ärvt av henne!”

Emilia Fröding dog 1887 och ligger begravd på Eksjö kyrkogård.