Pauline Brunius var skådespelare, teaterchef och manusförfattare, verksam inom både teater och film. Hon var chef på privatteatern Oscars, tillsammans med John W Brunius och Gösta Ekman, och senare den första kvinnliga chefen på Dramaten.
Pauline Brunius föddes år 1881 i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, som dotter till polisöverkonstapeln Sven Lindstedt och hans hustru Maria Charlotta Larsson. Hennes fars fribiljetter på andra raden på Kungliga Operan och hennes mors musikintresse lockade henne tidigt till scenens värld. Hon var först balettelev på Operan, 1891—1902, men ville till teatern och gick som privatelev hos skådespelaren Lotten Dorsch 1899—1902.
Hon debuterade 1902 på stockholmsteatern Olympia, där hon efter att ha börjat i en liten roll gjorde ett ”bragdartat” inhopp som Lotte i operetten Primadonnan. Därefter följde en lång scenkarriär som skådespelare på Östermalmsteatern, Blancheteatern, Dramatiska teatern, Svenska teatern och Vasateatern. Hon ägnade sig även åt regi på dessa teatrar. Åren 1926—1932 var hon chef för Oscarsteatern, som hon drev med Gösta Ekman d.ä. och John W Brunius. Även på Oscars fortsatte hon som skådespelare och regissör.
År 1909 gifte hon sig med John W Brunius och fick med honom sonen Palle, som bland annat kom att bli skådespelare och radioman, samt dottern Anne-Marie som blev skådespelare. Paret skiljde sig 1935.
Pauline Brunius var också verksam i filmbranschen. Hon spelade i filmer som Markurells i Wadköping, 1931, och Karl Fredrik regerar, 1934. De filmer hon själv regisserade var alla av det lättare slaget, som De läckra skaldjuren, 1920 och Falska Greta, 1934. Dessutom skrev hon manus till flera av sina filmer, som Ombytta roller, 1920, Lev livet leende, 1921, och Herr Vinners stenåldersdröm, 1924. Dessa filmer hade Olof och Frida Winnerstrand i huvudrollerna och spelades som förfilmer på biograferna.
Pauline Brunius hade stor bredd som skådespelare och gjorde på teatern roller i pjäser av Molière, Shakespeare och Hjalmar Bergman. Hon passade för drottningroller och gjorde starkt intryck som skådespelare i komedier, till exempel som Katharina i Så tuktas en argbigga, 1926. Typiskt nog spelade hon majorskan på Ekeby i en dramatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.
Trots Pauline Brunius stora erfarenhet var det något oväntat att hon utsågs till chef för Dramaten 1938. Hon var den första kvinnan på posten och stannade där under hela andra världskriget, till 1948, då hon avgick på grund av sjukdom. Det var en politiskt svår tid, och Pauline Brunius kritiserades för det antisemitiska lustspelet Den lilla hovkonserten, 1940, och för ett — i Tyskland bejublat — gästspel med Strindbergs Gustav Vasa på Schillertheater i Berlin 1941. Samtidigt blev hon hyllad för att hon inrättade den nya Lilla scenen och för sitt starka stöd till den turnerande Riksteatern, som bildades 1933. Och 1942 spelades Vilhelm Mobergs Rid i natt, som har en antinazistisk tendens.
Året då Pauline Brunius tillträdde som dramatenchef gestaltade revykungen Karl Gerhard henne i revyn Höstmanöver och sjöng en visa till melodin av Lambeth Walk. På Dramaten vid Nybroplan finns hon förevigad både som skulptur och porträtt i olja.
Pauline Brunius dog i Stockholm 1954 och begravdes på Galärvarvskyrkogården.
