Anna-Lisa Lagby var kanslichef för Arbetsmarknadens kvinnonämnd under närmare 20 år. Hon hade ett stort intresse för samhällsfrågor och engagerade sig för kvinnors möjligheter till förvärvsarbete.
Anna-Lisa Lagby föddes i Uppsala 1911 som äldsta dotter till köpmannen Carl August Runsjö och hans hustru Ester Augusta. Familjen flyttade med tiden till Gävle där hennes bror Sixten föddes. Nästa flyttlass gick till Stockholm där Anna-Lisa Lagby började som telefonist på Telegrafverket. Hon träffade sin blivande man Gottfrid Lagby, som var snickare, och paret gifte sig 1941.
Redan 1934 hade Anna-Lisa Lagby engagerat sig fackligt. Efter fyra år valdes hon in som ledamot i Telegraf- och telefonmannaförbundet (senare Svenska teleförbundet, nuvarande Seko). Förbundet ingick i Landsorganisationen (LO) och då LO:s representantskap sammanträdde 1948 hade hon efterträtt den framlidne ordföranden i förbundsstyrelsen. Därmed fick de 7 100 kvinnorna för första gången en kvinnlig stämma som förde deras talan och som pläderade för bättre utbildning för telefonisterna.
Anna-Lisa Lagby hade många järn i elden. År 1947 blev hon biträdande personalkonsulent vid Stockholms telestation. Vid 1950-talets början satt hon med i Änkepensioneringskommittén och några år senare hade hon tagit steget in i kommunalpolitiken och ingick i Stockholms stadsfullmäktige för Socialdemokraterna. På LO:s kvinnokonferens för lika löner 1955 framkom att kvinnor, för samma arbete som män, bara hade 75 procent av deras lön. Anna-Lisa Lagby agerade mötesordförande. När man bröt för lunch gav hon de debatterande herrarna ett ord på vägen. ”Det sägs att kvinnorna har stort tålamod. Men det kan också frestas så att det brister. Jag tror att vi kommit dit nu.”
Efter andra världskriget var bristen på arbetskraft stor. Den invandrande arbetskraften räckte inte till och därför bildades 1951 Arbetsmarknadens kvinnonämnd (AKN). Det var ett samarbetsorgan i kvinnofrågor mellan arbetsmarknadens parter. År 1956 inrättades ett kansli där Anna-Lisa Lagby blev kanslichef. Kansliet, som blev remissinstans, inriktade sig på att bereda kvinnorna större möjligheter att delta i arbetslivet och att underlätta hemarbetet för gifta yrkeskvinnor. AKN informerade, väckte debatt och skapade opinion för lika god yrkesutbildning för kvinnor som för män, och konkurrens på lika villkor mellan könen. Anna-Lisa Lagby reste runt till Stockholms ungdomsgårdar, pratade med flickor om deras yrkesutbildning och försökte entusiasmera dem att söka sig till annat än traditionella kvinnoyrken.
Under 1960-talet pläderade AKN för utbyggd daghemsverksamhet med utbildade förskollärare som personal. Anna-Lisa Lagby förekom flitigt i dagspressen och var också en trägen föreläsare. Hon var ledare i kursen Kvinna i takt med tiden, där man tog upp hemrationaliseringsfrågor, deltidsarbete, barntillsyn och mycket annat. Som kanslichef engagerade hon sig även för äldre kvinnors arbetsplatsproblem och knöt kontakter med en lång rad myndigheter och organisationer. År 1963 gjorde hon tillsammans med kvinnonämndens ordförande Curt-Steffan Giesecke och vice ordförande Sigrid Ekendahl en studieresa till USA. Där tog man del av utbildningsprogram för kvinnor i industrier och banker samt vad som gjordes inom barntillsyn och konsumentupplysning.
AKN anordnade kursveckor för fackligt engagerade, gick butiksronder och upptäckte vid sina besök ålderstigna matvaror. Vid planering av boendemiljön ansåg AKN att även lekmän skulle få ha åsikter och i estraddebatter diskuterades bland annat hur hemarbete värderades. För att studera barntillsyn och samhällsservice i samband med kvinnligt förvärvsarbete sändes en delegation till Israel i vilken Anna-Lisa Lagby ingick. I slutet av 1960-talet granskade AKN läroböcker och gick till storms mot en mellanstadiebok som framförde förlegade könsroller. Anna-Lisa Lagby tryckte på att ”förutsättningarna för jämställdhet på arbetsmarknaden är att flickor och pojkar får samma uppfostran, blir lika yrkesinriktade och får samma ansvar för hemarbete och barnavård.”
I december 1969 mötte AKN:s arbete för daghem hårt motstånd i en artikel i Dagens Nyheter. Finansborgarrådet i Stockholm, Per-Olof Hanson, uttalade: ”De kvinnor som har två barn eller mer gör samhället en större tjänst om de stannar hemma och tar hand om barnen, och är husföreståndarinna åt mannen, än om de går ut i förvärvslivet.” I en senare debatt hävdade Anna-Lisa Lagby däremot att det för en kvinna är samhällsfientligt att ha en utbildning och att sedan stanna hemma också när barnen flugit ut.
AKN:s kansli lades ned 1975 då de fackliga organisationerna upprättade egna familjeavdelningar. Anna-Lisa Lagby blev konsult tills hon pensionerades. I en artikel i Lärartidningen i samband med pensioneringen uttryckte hon förhoppningar inför framtiden. Hon hoppades att barnstugeutredningens förslag om allmän förskola skulle bli verklighet, att det blev en gemensam arbetsmarknad för män och kvinnor, och att undervisningen om könsroller skulle tas upp i både förskolan och skolans alla ämnen. Ett annat önskemål var deltid för såväl kvinna som man, men ännu hellre kortare arbetstid för alla.
Efter pensioneringen var Anna-Lisa Lagby representant för PRO-Jakobsberg i det kommunala pensionärsrådet. De senare åren av sitt liv bodde hon som änka i Uppsala.
Anna-Lisa Lagby dog i en ålder av 93 år 2005. Hennes stoft vilar i minneslunden på Berthåga kyrkogård i Uppsala.
