Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Eva Ingrid Elisabet Alexanderson

1911-01-091994-12-20

Författare, översättare, samhällsdebattör

Eva Alexanderson var författare och översättare. Hon skrev den första självbiografiska romanen om ett kärleksförhållande mellan två kvinnor i svensk litteratur.

Eva Alexanderson föddes i Stockholm 1911. Hemmet var högborgerligt men familjens ekonomi var ofta ansträngd. I flera av sina böcker ger hon inblickar i den olyckliga, ensamma barndomen i det känslokalla hemmet. År 1930 tog hon studenten och kom därefter att studera romanska språk på Lunds universitet. Efter examen 1935 och språkstudier utomlands fick hon anställning på Svenska bokförlaget där hon läste korrektur på ordböcker. Hennes antifascistiska engagemang ledde henne till den antinazistiska tidningen NU under perioderna 1937–1938 och 1941–1942, senare även till Utrikespolitiska Institutet där hon var amanuens under åren 1942–1944. Där mötte hon en av institutets initiativtagare, Rangvald Lundström, som hon gifte sig med 1944. Äktenskapet var inte lyckligt och paret skildes redan 1946.

Efter andra världskriget fick Eva Alexanderson anställning på Albert Bonniers Förlag som förlagsredaktör och översättare. På förlagets uppdrag reste hon till Paris för att diskutera Gunnel Vallquists Proust-översättning med henne. Det blev början till en livslång och betydelsefull vänskap mellan de båda kvinnorna. Eva Alexanderson debuterade som författare med reseberättelsen Resa till smältpunkten, 1954. Ett år senare, 1955, konverterade hon till katolicismen, lämnade Bonniers och bosatte sig i Italien. Därefter försörjde hon sig som frilansöversättare och fortsatte sitt skönlitterära skrivande. Hon reste också mycket och har i olika skrifter skildrat vistelser i bland annat Mexiko, Spanien, Italien och Mellanöstern.

De allra flesta av Eva Alexandersons böcker är mer eller mindre självbiografiska. Debutboken Resa till smältpunkten, 1954, handlar om hur hon efter kriget och skilsmässan reste till Mexiko för att återknyta kontakten med en man hon tidigare haft ett förhållande med. Återföreningen misslyckas men mötet med den mänskliga nöden i ett fattigt land gjorde ett djupt intryck på henne och ledde till ett livslångt engagemang mot orättvisor och utsugning. I mig som liten är, 1955, skildrar hon i korta, impressionistiska ögonblicksbilder sin barn- och ungdom. Vuxenvärlden ses uteslutande genom barnets ögon och jagberättarens språk förändras från barndomens egenuppfunna ord till tonårstidens slang. Särskild pregnans har hennes desperata, fruktlösa försök att vinna den dyrkade, men otillgängliga, moderns kärlek. Andra teman är den bekymmersamma, sjukliga kroppen och den unga flickans frågor och oro kring kvinnokroppens funktioner och mänsklig reproduktion i en tid då dessa omgavs av massiv, skamfylld tystnad.

Den följande boken, äktenskapsskildringen Guldhönan, 1956, är Eva Alexandersons enda helt fiktiva. Enligt henne själv skildrar den kampen mellan gott och ont inom människan. En charmerande men känslokall man gifter sig med en begåvad, empatisk men sjuklig kvinna i förhoppning att snart få ärva hennes förmögenhet. I slutändan kastas dock förhållandet beroende/oberoende om och den förment starke mannen går under. I Väckt ur drömmen, 1958, låter Eva Alexanderson återigen det egna livet vara en inspirationskälla. Huvudpersonen heter liksom i mig som liten är Mona. Namnet valde Eva Alexanderson för dess associationer till grekiskans monos, som betyder ensam. Den unga Mona reser runt i ett Europa präglat av konflikter och framväxande fascism. Hon upplever inbördeskriget i Spanien, möter Mussolinis Italien och hör om brinnande synagogor och judeförföljelser i nazisternas Tyskland. En kärlekshistoria interfolieras med skarpa iakttagelser av hur diktatur och totalitära idéer omformar och förvrider vardagslivets minsta detaljer och mänskliga relationer.

Nästa bok, Fyrtio dagar i öknen, 1964, bygger på dagboksanteckningar från en konvalescensvistelse på ett norskt högfjällshotell i mitten av 1950-talet. Berättelsen är en inre uppgörelse med skuldkänslor och självförnekelse och framför allt en redogörelse av hur hon når fram till en gudstro och beslutar sig för att bli katolik. Korta minnesbilder från barndomen, förflutna kärlekar och det olyckliga äktenskapet blixtrar förbi. Reseskildringen Pilgrimsfärd, 1967, bygger på intryck från hennes årslånga vistelse i bland annat Syrien, Libanon och Israel där hon besöker ett antal olika religiösa kommuniteter.

Eva Alexanderssons mest kända och omskrivna roman är dock utan tvekan Kontradans, 1969. I den beskriver hon med förkrossande ärlighet sin passionerade men konfliktfyllda kärleksrelation till en yngre, italiensk kvinna, Claudia. För dem båda är gudstron mycket viktig – jagpersonen är nybliven konvertit och Claudia står i beredskap att gå i kloster. Men religiösa betänkligheter till trots inleder de ett förhållande och deras erotiska möten skildras med intensiv, poetisk skönhet. Kvinnorna slits mellan tro och åtrå och förhållandet blir alltmer smärtsamt. Till slut måste de skiljas. Även om den lesbiska relationen är olycklig är romanens insisterande på all kärleks lika värde absolut. Kontradans fick ett ganska svalt mottagande bland recensenter och många ställde sig undrande inför den religiösa problematiken. Den fick dock stor betydelse för många läsare, något som inte minst märks i de många bevarade läsarbreven till Eva Alexanderson, där kvinnor berättar om sig själva och om hur viktig romanen varit för deras självacceptans som lesbiska. Som kanske de första kända svenskarna gick hon och författaren Bengt Martin också öppet ut som homosexuella i ett reportage i Aftonbladet samma år som Kontradans publicerades. Kritikernas negativa bedömning av Kontradans tog Eva Alexanderson hårt och hon lade det egna, skönlitterära skrivandet åt sidan under många år. Hon fortsatte dock vara sexualpolitiskt aktiv och var redaktör för debattskriften De homosexuella i församlingen: dags att ompröva?, 1973, där personer från olika kristna samfund argumenterar för en förändrad syn på samkönad kärlek.

Det dröjde till början av 1990-talet innan Eva Alexanderson återkom som skönlitterär författare, denna gång med Sparkplats för jungfrun: ett socialmänskligt collage, 1992. I den möter läsaren återigen barndomshemmet men denna gång riktas blicken mot alla de hembiträden, ”trotjänarinnor” och barnjungfrur som arbetade i hemmet i början av 1900-talet. Hon beskriver deras arbetsuppgifter, dagliga slit, tålamod med kinkiga barn och besvärligt herrskap. Tydligt framstår det hur viktig den värme och uppmärksamhet som många av dem gav barnet Eva var. Köket blev en tillflyktsort från finrummens avvisande frostighet. Hennes sista bok, Saga och sanning i Neutralien, 1994, består av intryck och situationer från Sverige under andra världskriget. Här beskriver hon sitt beredskapsarbete på telefoncensuren, besök på den antinazistiska Tisdagsklubben och ger även inblickar i äktenskapet med den charmerande och entusiasmerande men svårt alkoholiserade mannen. Texten skrevs under åren 1949–1950 men refuserades och manuskriptet blev liggande fram till dess att hennes nye förläggare intresserade sig för det.

Eva Alexanderson gjorde också många översättningar, främst från franska och italienska. Hon översatte inom många genrer som deckare, politiska debattskrifter, romaner, dramatik och memoarer av skilda författare som Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Nathalie Sarraute, Simone de Beauvoir, Jean Paul Sartre, Violette Leduc, Italo Calvino, Marie-Madeleine de Lafayette, Albert Camus och Umberto Eco. Hon har vunnit flera prestigefyllda översättarpriser, bland annat Elsa Thulins översättarpris 1969.

Mot slutet av 1960-talet bosatte sig Eva Alexanderson i Rimbo i Uppland där Gunnel Vallquist bodde sedan tidigare och även hade bildat en katolsk samtalsgrupp. I mitten av 1980-talet flyttade hon vidare till Uppsala och senare av hälsoskäl till ett seniorboende för katoliker, Josephinahemmet i Bromma. Hon avled 1994 efter en tids sjukdom. I flera minnesrunor nämns det stora lugn och den inre frid som präglade hennes sista tid.


Karin Lindeqvist



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Eva Ingrid Elisabet Alexanderson, www.skbl.se/sv/artikel/EvaAlexanderson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Karin Lindeqvist), hämtad 2018-12-18.




Övriga namn

    Gift: Alexanderson-Lundström


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Elsa Alexanderson, född Koch
  • Far: Gustaf Alexanderson
  • Bror: Bengt Baltzar Hildebrand Alexanderson
fler...


Utbildning

  • Flickskola, Stockholm: Studentexamen, Wallinska skolan, privatskola
  • Studieresa, Toulouse, Frankrike: Språkstudier
  • Universitet, Lund: Fil.kand.examen, franska och italienska, Lunds universitet
fler...


Verksamhet

  • Yrke: Förlagsanställd, korrekturläsare, Svenska bokförlagets lexikografiska avdelning 1935–1937, Albert Bonniers Förlag 1946–1955
  • Yrke: Redaktör, skribent, NU
  • Yrke: Översättare
fler...


Kontakter

  • Vän: Örjan Ekman
  • Vän: Carl-Fredrik Palmstierna
  • Vän: Marika Stiernstedt
  • Vän: Gunnel Vallquist


Organisationer

  • Tisdagsklubben
    Medlem
  • Amnesty International
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Dödsort: Stockholm


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
Uppslagsverk
  • Heurling, Bo (red.), Författaren själv: ett biografiskt lexikon av och om 1189 samtida svenska författare, Wiken, Höganäs, 1993



Vidare referenser

Litteratur
  • Lindholm, Margareta, Kärlek: situationer, 1. uppl., Kabusa, Ystad, 2005