Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Eva Elisabeth Dahlbeck

1920-03-082008-02-08

Skådespelare, författare

Eva Dahlbeck var skådespelare och författare, känd bland annat för sina skådespelarinsatser i Ingmar Bergmans Sommarnattens leende och Kvinnors väntan.

Eva Dahlbeck föddes i Saltsjö Duvnäs, strax söder om Stockholms stad. Pappan var byråsekreterare i ett statligt verk men dog när Eva endast var fem år gammal. Mamma Greta blev ensam med de tre barnen och familjen bosatte sig i en mindre fashionabel förort under förhållanden som beskrivits som knappa. Eva Dahlbeck tog studenten 1939 och arbetade ett tag som kontorist i en statlig myndighet. Samtidigt sökte hon till teatern: hon tog lektioner på Gösta Terserus teaterskola som för många var en god förberedelse till Dramatens elevskola. Till den senare blev hon antagen år 1941.

År 1944 gifte Eva Dahlbeck sig med militären Sven Lampell och i slutet av året föddes parets första son, Thomas. Äktenskapet varade till 2007 då Sven Lampell avled i cancer. Sven Lampell var under sin yrkeskarriär engagerad i fredsarbete runt om i världens oroshärdar under FN och Röda korset. År 1972 blev han anställd vid Röda korsets huvudkontor i Genève och Eva Dahlbeck och den yngste sonen David flyttade då med honom till Schweiz. Vid denna tid hade Eva Dahlbeck redan lämnat sin karriär som skådespelerska och var en etablerad författare.

I likhet med sin make var Eva Dahlbeck engagerad i sociala frågor och fredsfrågor. Bland annat spelade hon in en film i Schweiz år 1952 som hämtade inspiration från tankar om internationellt freds- och vänskapsarbete och fick titeln Vår lilla by, 1953. Den såldes till flera europeiska länder och fick premiär i Sverige i mars 1954 men vann föga uppskattning. Svenska Dagbladets recensent skrev att det var Eva Dahlbecks moderliga gestalt som gett henne rollen.

Modersrollen inom filmmediet hade Eva Dahlbeck fått med sig redan i början av sin karriär, då hon år 1942 lånade sin röst till lilla kaninen Stampes mamma i den svenskspråkiga versionen av Disneyfilmen Bambi. Dessförinnan hade hon redan staterat i några filmer, för första gången som en anonym maskeradgäst i Bara en kvinna, 1941. Det som dock markerats som hennes filmdebut var rollen som Botila, åldermannens dotter i filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Rid i natt!, 1942, i regi av Gustaf Molander. Filmen togs väl emot av en nästan enig kritikerkår, som dock fokuserade på regi och foto och bara konstaterade att Eva Dahlbäck här förkroppsligade ”drömmen av det evigt kvinnliga”.

Under sin filmkarriär, som sträckte sig över ett kvarts sekel, medverkade Eva Dahlbeck i 60 långfilmer. Inledningsvis placerades hon i ett fack av friska, sunda, vackra bondkvinnor eller mödrar i filmer som Folket i Simlångsdalen, 1947, Jan Fridegårdfilmatiseringen Lars Hård, 1948, och Flicka från Fjällbyn, 1948. I Gustaf Molanders film Eva, 1948, hade hon titelrollen. I denna film medverkade hon för första gången i samma filmproduktion som Ingmar Bergman, som hade skrivit manuset.

En av de stora framgångarna för Eva Dahlbeck var huvudrollen i filmen som bygger på Ivar Lo-Johanssons roman Bara en mor, i regi av Alf Sjöberg, 1949. Detta var en prestigeprodukt för Svensk Filmindustri, som vid denna tid kämpade med ekonomiska problem. Kritiken var inte nådig vad beträffar regi och manus – så till exempel gick Harry Schein till hårt angrepp mot filmen i BLM. Pseudonymen Lill (Ellen Liliedahl) i Svenska Dagbladet hade dock idel lovord gällande Eva Dahlbecks prestation, lovord som med små variationer återanvändes under hela hennes filmkarriär: ”Hon är orädd, ärlig och sann i sina uttrycksmedel. Men kanske ändå en smula kylig, liksom på beräknande avstånd från den gestalt hon skall framställa.” Citatet reflekterar även öknamnet ”Pansarskeppet Kvinnligheten” som Ingmar Bergman gav henne genom att travestera titeln på den kända Eisensteinfilmen Pansarkryssaren Potemkin. Det finns kanske något ”slagskeppsaktigt” över flera av hennes rollprestationer, särskilt i filmer med Bergmans signatur. I den emblematiska Sommarnattens leende, 1955, avporträtteras hon till exempel upprepade gånger från ett vagt grodperspektiv som framhäver bysten, hakan och pannan på ett sätt som för tankarna till fören på ett slagskepp. À propos själva epitetet skriver Eva Dahlbeck att om hon i sitt yrkesliv lyckades leva upp till detta öknamn hade hon privat alltid haft avsevärda svårigheter att motsvara en sådan beskrivning.

I Ingmar Bergmans ofta mycket litterära filmer kom dock en annan aspekt av Eva Dahlbecks konstnärskap också fram, nämligen hennes förnämliga diktion och förmåga att rytmisera sina repliker så de nästan liknar musik. Samma förmåga har hon i sin litterära produktion där hennes böljande prosa ibland närmar sig poesi genom sin taktfasta frasering. Berömda är också dialogfyrverkerierna mellan henne och Gunnar Björnstrand i Bergmanfilmer som nämnda Sommarnattens leende, i En lektion i kärlek, 1954, och, inte minst Kvinnors väntan, 1952, där scenen med paret som fastnat i hissen har gått in i annalerna. Det är inte för inte som Eva Dahlbeck och Björnstrand har jämförts med några av den amerikanska screwball-komedins stora stjärnpar som Katherine Hepburn och Spencer Tracy eller Cary Grant och Rosalind Russell.

Om Eva Dahlbeck rönte framgång i sina filmer hade hon till att börja med svårare att nå ut till allmänheten och kritikerna på teaterscenen. Hennes debut ägde rum i Dramatens elevföreställning 1942 där hon spelade tärnan Signe i August Strindbergs Svanevit i regi av Stig Torsslow. Året efter hade hon, fortfarande som elev, åtta små roller på Dramaten, men hon ansågs fortfarande vara ”osäker i konturerna”. I själva verket uppmärksammades hon på allvar först när hon på Dramatens Lilla scen 1946 spelade med i den moderna deckarpjäsen Brott i Sol i Göran Genteles regi. Hon fick där chansen att spela en erfaren kvinna med flera ansikten och fick beröm för sin förmåga att nyansera olika sinnesstämningar. När hon första gången spelade i en pjäs i Alf Sjöbergs regi 1943 fick hon bara en rad tilldelad sig av en recensent men den innehöll också allt: hon var ”ett stycke levande scenkonst”. I detta skede var hon en synnerligen välkänd och uppskattad filmstjärna och det förefaller som om teaterkritikerna hade bestämt sig för att det var filmen hon hörde till. Från början av 1950-talet spelade hon dock två tunga teaterroller per säsong. År 1953 fick hon axla titelrollen i Hjalmar Söderbergs Gertrud. Hon medverkade också i många uppsättningar av August Strindbergs pjäser i Alf Sjöbergs sceniska tolkning. Alf Sjöberg regisserade även Henrik Ibsens Vildanden år 1955 där Eva Dahlbeck spelade Gina Ekdal med bravur. Pjäsen spelades över hundra gånger på Dramatens Lilla scen.

Det är som om Eva Dahlbeck kom bäst till sin rätt på Lilla scenen, där kontakten skådespelare sinsemellan och med publiken är intimare än på den stora scenen. Hennes sista scenframträdande var också just på den förstnämnda, 1964 i pjäsen Doktorerna, en nyskriven komedi av Muriel Spark. Pjäsen handlar om två kvinnor som efter var sin filosofie doktorsgrad hade valt olika levnadsbanor. Eva Dahlbeck spelade den ena av dem och för regin stod Mimi Pollak som under åren hade satt upp ett flertal pjäser med henne i ensemblen. I den kallsinniga kritiken nämndes Eva Dahlbeck bara vid namn utan några kommentarer. Det uppmärksammades inte att detta var hennes avskedsföreställning efter femtio uppsättningar, spelade under tjugo år. Kanske var det för att hon samtidigt gjorde flera av sina stora roller inom filmen: inte bara som Bergmanstjärna utan även i framträdande roller i två stora kvinnliga regissörers filmer: Mai Zetterlings Älskande par, 1964, och Agnes Vardas Varelserna, 1966.

Eva Dahlbeck har i intervjuer sagt att hon lade ner ett mycket stort arbete på instuderingen av sina roller. Hon analyserade dem ingående för att förstå dem. Hon tyckte att hon gick in i dem med en så stor inlevelse att det i längden blev dränerande för henne och det var främsta orsaken till att hon lämnade scenen. Samtidigt som hon slutade att skådespela lämnade hon också sin anställning vid Dramatens elevskola, där hon hade undervisat i scenframställning från 1957. Då hade hon dock redan etablerat sig som författare och skribent i flera tidningar.

Eva Dahlbeck debuterade som skönlitterär författare 1963 med diktsamlingen Genom fönstren under pseudonym Lis Edvardson. Hon publicerade elva böcker som uppskattades på sina håll. Tre av dem, Hem till kaos, 1964, Hjärtslagen, 1974, och Saknadens dal, 1976, fick var sin andraupplaga. Den förstnämnda hade en smula djärvt utgångsläge för en kvinnlig författare under denna tid – berättarrösten tillhör nämligen en man. Mannen reflekterar över en paradox: sin förmåga att väcka kärlek men sin oförmåga att besvara den. Kärlek som fenomen är också ett återkommande tema hos författaren Eva Dahlbeck, som därmed sluter sig till samma författarkader som bland andra Maria Wine och sin kollega Birgit Tengroth.

I slutet av 1980-talet fick Eva Dahlbecks skådespelarinsatser ett nytt liv genom ett mycket stort antal repriser på svensk television. Hon blev genom åren också prisad för sitt skådespeleri och sitt författarskap. År 1956 fick hon Folket i Bilds filmpris och två år senare ett delat skådespelarpris i Cannes för sin rollprestation i Ingmar Bergmanfilmen Nära livet. De övriga pristagarna var Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs och Ingrid Thulin. Hon vann även en Guldbagge för sin roll i filmen Kattorna, 1965. Nordiska teaterpriset fick hon för sitt manus till pjäsen Dessa mina minsta, 1955 och år 1998 mottog hon det schweiziska Paracelsuspriset för sitt författarskap.

Eva Dahlbeck dog 2008 och vilar på Skogskyrkogården i Stockholm.


Tytti Soila



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Eva Elisabeth Dahlbeck, www.skbl.se/sv/artikel/EvaElisabethDahlbeck, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Tytti Soila), hämtad 2018-12-11.




Övriga namn

    Gift: Lampell
    Pseudonym: Lis Edvardson


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Greta Dahlbeck
  • Far: Oskar Edvard Dahlbeck
  • Bror: Olov, kallad Olle, Dahlbeck
fler...


Utbildning

  • Läroverk, , Studentexamen
  • Övrigt, : Studier i Storbritannien


Verksamhet

  • Ideellt arbete: Kontorist vid statlig myndighet
  • Yrke: Verksam som skådespelare vid Dramaten
  • Yrke: Lärare i scenframställning vid Dramaten
  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Kollega: Ingmar Bergman
  • Kollega: Mimi Pollack
  • Kollega: Miguel Servet


Bostadsorter

  • Födelseort: Nacka
  • Stockholm
  • Genève, Schweiz
  • Dödsort: Stockholm


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Chaplin, Stockholm, 1988, 215/216, S. 116-119, 1988

  • Holgersson, Ulrika, Hembiträdet och spelfilmen: stjärnor i det svenska folkhemmets 1930- och 40-tal, [Göteborg], 2017

  • Schein, Harry, '[Recension av Bara en mor]', BLM, 1949(18):10, s. 829



Vidare referenser