Mimi Pollak var skådespelare, regissör och teaterpedagog samt Sveriges första kvinnliga regissör på Dramaten.

Mimi Pollak föddes i Karlstad 1903. Föräldrarna var immigranter från Wien. Modern Maria Theresia var konsertpianist och fadern Julius Martin var ingenjör och senare disponent vid en mekanisk verkstad samt litteraturentusiast. Mimi Pollak uppträdde på scen redan som sjuåring i en välgörenhetsuppsättning av Franz Lehárs operett Glada änkan på Karlstads teater. Föräldrarna ordnade privatlektioner åt dottern som därefter läste vid Dramatens elevskola 1922–1925, tillsammans med bland andra Greta Garbo och Alf Sjöberg. Mimi Pollak och Greta Garbo blev nära vänner. När Greta Garbo flyttade till Hollywood 1925 inledde de en korrespondens som varade livet ut och gav underlag till romanerna Djävla älskade unge av Tin Andersén Axell, 2005, och Lena Einhorns Blekingegatan 32, 2013. Mimi Pollak var gift med skådespelaren Nils Lundell 1927–1938 med vilken hon fick sonen Lars 1930.

Genom en tävling i Filmjournalen fick Mimi Pollak sin första filmroll 1922 i Gustaf Molanders amatörfilm av prins Vilhelms Pärlorna. Som professionell spelade hon i ett trettiotal filmer 1923–1991. Hon tolkade Fredrika Bremer i Den långa vägen, 1947, statarkvinnan Erika i Bara en mor, 1949, och var medspelare i bland annat Sommarlek av Ingmar Bergman, 1951, Långt borta och nära av Marianne Ahrne, 1976, Höstsonaten av Ingmar Bergman, 1978, TV-serien Gösta Berlings saga, 1986, Agnes Cecilia, 1991, och TV-filmen I staden bor en ängel av Birgitta Öhman, 1995. Med sina 72 yrkesverksamma år uppnådde Mimi Pollak en av den svenska skådespelarhistoriens allra längsta karriärer.

Direkt efter studietiden var Mimi Pollak knuten till Helsingborgs stadsteater en säsong, där hon tolkade dottern till titelrollen i Thora van Deken (efter Henrik Pontoppidans berättelse Lille Rødhætte). Tillbaka i Stockholm arbetade hon 1925–1931 vid Komediteatern och spelade bland annat Ofelia i Per Lindbergs uppsättning av Hamlet 1926 och Krog-Jenny i Sverigepremiären av Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan, 1929. På Blancheteatern 1932–1933 spelade hon Maria i Per Lindbergs uppsättning av April, april! eller Vad ni vill, det vill säga Shakespeares Som ni vill ha det. År 1934 gjorde hon stor publik- och kritikersuccé i invigningsföreställningen av Stadsteaterns stora scen på Götaplatsen då hon spelade Ariel i Stormen. Därefter agerade hon även Jessica i Köpmannen i Venedig.

Åren 1935–1942 var Mimi Pollak engagerad på flera Stockholmsscener. På Blancheteatern spelade hon bland annat Mary Tillford i Lillian Hellmans De oskyldiga (The Children’s Hour), Sonja i Anton Tjechovs Onkel Vanja, och Döv-Anna i Pär Lagerkvists Midsommar i Fattighuset. Dessutom deltog hon i flera Kar de Mumma-revyer vid slutet av 1930-talet.

Mimi Pollak fick anställning som skådespelare och pedagog i scenframställning på Dramatens elevskola 1942. Undervisningen blev en viktig del av verksamheten som hon ägnade sig åt fram till 1964 vid sidan av det egna rollarbetet. Mimi Pollak gjorde sammanlagt 32 roller på Dramaten, i dramer av Tjechov, August Strindberg, William Shakespeare med flera.

När Dramatens nyanställde teaterchef Ragnar Josephson år 1948 observerade Mimi Pollaks övningar i scenframställning med eleverna erbjöd han henne möjligheten att arbeta som regissör. I sina memoarer Teaterlek, 1977, skrev Mimi Pollak: ”Först trodde jag han var berusad och sedan, när jag förkvävt denna skamliga tanke, trodde jag han skojade med mig. En kvinna som regissör!” Första uppsättningen blev den moderna, absurda, blivande klassikern Jungfruleken av Jean Genet. I Svenska Dagbladet stod den 18 september 1948 att läsa: ”Mimi Pollak debuterade som regissör med betydande framgång: hennes intelligenta sceninstruktion hade givit föreställningen en fint avvägd, säkert genomförd ton.” Trots att hon framgångsrikt fortsatte som skådespelare fick regisserandet från och med hösten 1948 högsta prioritet för Mimi Pollaks arbete på Dramaten. Hon regisserade ett sextiotal pjäser fram till och med 1970-talet, exempelvis Colettes Chéri, 1950, Colombe av Jean Anouilh, 1951, Shelagh Delaneys En doft av honung, 1959, Samuel Becketts Lyckans dar, 1962, Kasimir och Karoline, 1970, av Ödön von Horváth och Molières Tartuffe, 1971.

Utöver att vara pionjär inom teatern bidrog Mimi Pollak till kvinnokampen även inom svensk film på 1950-talet med de sammanlagt tre filmerna hon själv regisserade, alla med teman om kvinnans rätt till självständighet. Det var två kortfilmer producerade av Kooperativa Förbundet (KF), Mamma gör revolution, 1950, med bland andra Anna Lindahl, och Malin går hem, 1953, med bland andra Naima Wifstrand, samt långfilmen Rätten att älska, 1956, med Märta Dorff, Pia Skoglund, Stig Järrel med flera. Rätten att älska var en av totalt två svenska långfilmer regisserade av kvinnor på 1950-talet.

Mimi Pollak belönades 1970 med den kungliga medaljen Litteris et Artibus. Hon dog i Stockholm 1999 och är begravd på Lidingö kyrkogård.