Anna Lindahl var en aktad skådespelare och teaterlärare kring 1900-talets första hälft.
Anna Lindahl föddes i Stockholm 1904 som yngsta barnet till målarmästare Emil Lindahl och hans maka Carolina, född Karlsson. Hon hade fem äldre syskon. Hon studerade vid Södermalms Högre läroanstalt för flickor och senare vid Dramatens elevskola 1925–1928. Anna Lindahl var därefter engagerad vid dess scen 1928–1931. Sin scendebut gjorde hon dock 1926 i Strindbergs pjäs Advent under elevtiden på Dramaten.
Anna Lindahl var engagerad av Gösta Ekman vid hans scener, Konserthusteatern och Vasateatern 1931–1932, vid Lorensbergsteatern i Göteborg 1932–1934, Göteborgs stadsteater 1934–1936, därefter återvände hon till Dramaten och kom där att medverka i närmare 80 uppsättningar. Åren 1939–1947 var Anna Lindahl även lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola.
Bland Anna Lindahls scenroller kan nämnas Eva Berg i Ernst Tollers Hoppla vi lever på Dramaten 1928, Cordelia i Kung Lear på Dramaten 1929, Astrid i Swedenhielms på Dramaten 1931 samt 1942, Körsbärsblom i En japansk tragedi på Konserthusteatern 1931, Blenda i Hans nåds testamente på Vasateatern 1932, Billie Moore i Broadway på Lorensbergsteatern 1932, Jane Viding i Kanske en diktare på Vasateatern 1933, titelrollen i Shaws Major Barbara på Lorensbergsteatern 1934, Miranda i Stormen vid invigningen av Göteborgs stadsteater 1934, Margareta Leijonhufvud i Gustaf Vasa på Göteborgs stadsteater 1934, Ofelia i Hamlet vid Gösta Ekmans gästspel på Göteborgs stadsteater 1935, Hedvig i Vildanden på Göteborgs stadsteater 1936 och Portia i Köpmannen i Venedig på Göteborgs stadsteater 1936. På Dramaten gjorde Anna Lindahl roller som Frida i Fridas visor 1936, Marie Vetsera i Maxwell Anderssons Mayerlingdramat 1938, titelrollen i Anna Sophie Hedvig 1939, Hero i Mycket väsen för ingenting 1940, Mrs. Higgins i Pygmalion 1941, Clara Murdstone i David Copperfield 1941, Alma i Rid i natt! 1942, Anna i Richard III 1947, Louise Strandberg i Victoria Benedictssons Den bergtagna 1950 och Lavinia i T.S. Eliots Cocktailparty 1950. Hennes sista framträdande blev i Carl Jonas Love Almqvists pjäs Amorina på Dramatens lilla scen sommaren 1951.
Anna Lindahl filmdebuterade 1925 i en liten roll i Gustaf Molanders filmatisering av Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (del 1), Ingmarsarvet. Hon medverkade sammanlagt i 21 filmer, främst i biroller. Bland hennes noterbara filmroller finns de i Hjärtats triumf, 1929, Sången om den eldröda blomman, 1934, Under falsk flagg, 1935, Vingar kring fyren, 1938, Gläd dig i din ungdom, 1939, Filmen om Emelie Högqvist, 1939, Vändkorset, 1944, Driver dagg faller regn, 1946, och i kortfilmen Mamma gör revolution, 1950, i regi av Mimi Pollak. Anna Lindahl gjorde även den svenska rösten till fen i Disneys animerade film Pinocchio, 1940, samt var berättarröst till deras filmversion av Askungen, 1950.
Anna Lindahl spelade in en handfull skivsidor, talskivor med olika deklamationer, däribland av Elsa Beskows saga Tomtebobarnen. Med sin mjuka, rena stämma och dramatiska begåvning blev hon en av det nya mediet radions främsta krafter och anlitades där flitigt under cirka 25 år. Dels av radioteatern, med debut 1928 i Postkontoret, i regi av Per Lindberg, dels som uppläsare av böcker, däribland Selma Lagerlöfs, först ut var Löwensköldska ringen 1944.
Även om Anna Lindahls bana blev alltför kort hann hon göra avtryck och sällar sig till skaran av stora svenska skådespelare. Hon kombinerade stark inlevelse, med sensibelt, innerligt och besjälat spel. Anna Lindahl kunde i sina gestaltningar förmedla alltifrån varm mänsklighet, melankoli, sprödhet, överspändhet till själslig styrka, en sann karaktärsskådespelare. Hon var med andra ord högst mångsidig och räknas bland annat som en framstående Strindbergtolkare. Anna Lindahl förärades 1929 Brobergsstipendiet, 1933 Anders De Wahl-stipendiet och 1948 Gösta Ekman-stipendiet.
Anna Lindahl var från 1939 gift med amanuensen Sten Lundwall, med vilken hon fick två döttrar.
Anna Lindahl avled i Stockholm 1952, där hon är begravd på Skogskyrkogården.
