Eva Fröberg var godsägare, högerpolitiker, författare och föreningsledare.
Eva Fröberg föddes år 1871 och växte upp på godset Sjösa gård, fem kilometer norr om Nyköping, i Södermanland. Hennes föräldrar, Carl Ferdinand Fröberg och hans maka Maria, född Lindgren, var arrendator till Sjösa. Eva Fröbergs uppfostran präglades av tidens normer för de flickor som växte upp på en herrgård. Hon hade fyra syskon och hennes två bröder fick gå i skolan i Nyköping, medan hon själv och hennes syster Signe fick nöja sig med guvernanter och enskilda kurser i språk på skolor inne i Nyköping.
Eva Fröberg önskade att hon också hade fått gå i skola i staden, men hennes föräldrar hade båda problem med hälsan och de ville inte “förnimma hemmet på ungdom” beskriver hon senare i sin självbiografi. Hennes yngsta syster, Gerda, som var tio år yngre, fick däremot chansen att genomgå Nyköpings elementarläroverk för flickor.
När föräldrarna var friska hade de ofta gäster och tillställningar på Sjösa med sång och dans. Särskilt lillasyster Signe hade en vacker sångröst och fick leda familjekonserterna. Ett annat favoritnöje i familjen var krocket som de spelade tills solen gick ner på somrarna. Eva Fröberg läste också mycket som ung. Hennes favoriter i tonåren var bland annat Louisa May Alcott, Walter Scott och Charlotte Brontës Jane Eyre.
Till de mer dystra sidorna i uppväxten tillhörde de återkommande husförhören som hölls varje höst. I sin självbiografi beskrev hon hur ett monotont och högljutt katekesplugg ekade mellan byggnaderna på herrgården. Hon tyckte visserligen att husförhören gjorde nytta men ansåg att katekesen och budorden borde vara inristade i “samvete och hjärta” istället för att bara pluggas in en gång om året för att sedan falla i glömska igen.
Men Eva Fröberg tillägnade sig också insikter i jordbruk och hjälpte sin pappa med flera sysslor på herrgården. År 1893 reste hon dessutom till Stockholm för att under tre månader gå en poliklinikkurs och ta ridlektioner. Det förstnämnda för att kunna ta över viss elementär sjukvård på Sjösa. De hästar som hennes pappa köpte för detta ändamål var inte enkla att rida. De var ofta pensionerade från något regemente, men Eva Fröberg visade tålamod och red med deras hjälp omkring till patienterna i bygden med gasbindor och medicinlåda. Besöken gav henne många erfarenheter att ta med sig senare i livet.
Under hela sitt liv, med start i tidig ungdom, reste Eva Fröberg mycket. Framförallt till England, Frankrike och Italien. I hennes självbiografi finns rikliga reseberättelser och hon lärde sig både språk och seder.
När fadern avled efter en operation år 1904 tog Eva Fröberg på sig att sköta gården i två år, tills arrendetiden gick ut. Hennes mamma hade lämnat dem i sjukdom fem år tidigare. Efter de två åren flyttade Eva Fröberg tillsammans med sina systrar till familjens egen gård Husby Säteri, som hon skötte till år 1917. Den låg bara en bit från Sjösa och var en något mindre gård, lite mer hanterbar för syskonskaran med Eva Fröberg vid rodret. Hon visade sig så kunnig inom jordbruk att hon år 1912, som första kvinnliga medlem, valdes in i Södermanlands läns hushållningssällskap. Med tiden blev det fler kvinnor och de höll ihop under förhandlingarna för att de skulle få sina röster hörda.
År 1909 gifte sig Signe och flyttade till en granngård och Gerda, som jobbat i ett annat hushåll, flyttade hem för att hjälpa till med ruljansen på Husby Säteri. Under första världskriget avvecklade Eva Fröberg dock jordbruket och bosatte sig istället i Stockholm år 1917. Här kom hon att spendera en stor del av sin tid med föreningsliv och skrivande. Hennes engagemang tog fart genom Fredrika-Bremer-Förbundet där hon valdes in som styrelseledamot år 1918, en position hon behöll i 23 år. Hon fortsatte också med sina resor i Europa. Tillsammans med Ester Gustafsson, som var föreståndarinna på Röda Korsets sjukhem i Stockholm, reste hon till Italien där hon, genom sina många föreningsuppdrag, fick tillfälle att träffa Benito Mussolini. Ett möte hon beskriver ingående i sin självbiografi. Mussolini ska ha varit taskigt klädd och snarare föreläst än haft ett samtal med henne. Hon var också en av få som själv avbröt mötet, vilket förbryllade den fascistiske ledaren. Hon hade nämligen ett tåg att passa.
År 1920 valdes hon in som vice sekreterare i Sverige-Amerika Stiftelsen, som efter första världskrigets slut ville stärka förbindelserna mellan Sverige och USA, bland annat genom att dela ut stipendier för studier i USA. Två år senare valdes hon till ordinarie sekreterare för stiftelsen och satt kvar på den positionen till 1937 när Adele Heilborn tog över. År 1927 gjorde hon på uppdrag av föreningen en resa till USA för att besöka stiftelsens olika samarbetspartners. Hon reste dit med ångaren MS Gripsholm den 30 april och återvände hem igen i slutet av juni. Efter sin resa föreläste hon ofta om sina intryck, bland annat för Stockholms Allmänna kvinnoklubb i november samma år. Hon var också en flitig föreläsare i andra ämnen, som till exempel jordbruk som kvinnligt yrke.
Hennes politiska engagemang vidgades när hon valdes till ordförande i Sveriges moderata kvinnoförbund år 1925. Det var Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund (SMKF, nuvarande Moderatkvinnorna) och Eva Fröberg satt som ordförande fram till 1937, då förbundet upphörde och uppgick i högern. Hon var under sina år i förbundet en av de främsta förespråkarna för en konservativ samhällssyn och hade en positiv syn på det svenska försvaret. Under 1930-talet deltog hon på flera internationella kvinnokongresser där hon varnade för en isolerad avrustning och förespråkade ett mer realistiskt synsätt.
Hon var även vice ordförande i Landsföreningen för folknykterhet utan förbud, ledamot i Riksförbundet för Sveriges försvar och engagerad i många andra föreningar. År 1938 tog hon initiativ till Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté. De organiserade kvinnors deltagande i beredskapsarbetet under andra världskriget. Eva Fröberg var själv ordförande i kommitténs jordbruksutskott och arrangerade kurser och skördehjälp under de svåra åren.
I sina olika engagemang publicerade hon många artiklar om aktuella politiska och sociala frågor. Men hon skrev även annat. År 1922 gav hon till exempel ut en diktsamling, Herrgårdsfolk, med inspiration från herrgårdslivet i Södermanland, och några år tidigare skrev hon en pjäs som spelades på Nyköpingshus. År 1945 publicerade hon en memoarbok med titeln Hemma i Sörmland, ute i världen som recenserades i Dagens Nyheter. Där lovordades hennes språk och hur “de enklaste saker uttrycks med de konstrikaste stilblommor”. Recensenten beskriver Eva Fröberg som en högerkvinna “av äldre typ” och som en “eldig försvarsvän av 1914 års modell”.
Eva Fröberg avled i Stockholm 1957, 86 år gammal. Även om hon en stor del av sitt liv bodde i huvudstaden så glömde hon aldrig sina rötter, som framgår i inledningskapitlet i självbiografin från 1945: “Alltid skall jag likvisst betrakta livet på landet som den bästa och rikaste livsformen för den som har råd att bo där och - framför allt - tillräckliga kunskaper för det främsta bland yrken, jordbrukarens.”
