Eva Henning var en populär skådespelare och filmstjärna kring 1900-talets mitt.
Eva Henning var dotter till den norske ingenjören Edgar Voss Wetlesen och hans svenska maka Ragni. Hon föddes i Newark i USA år 1920. Föräldrarna separerade dock och modern flyttade hem till Sverige med dottern 1924, där hon gifte om sig med skådespelaren Uno Henning 1926. Eva Henning fick två halvsystrar, Stina och Maj, i moderns andra äktenskap. I Norge gifte även fadern om sig samma år och hon fick också på hans sida två halvsystrar, Hedvig och Anna Louise.
Eva Henning studerade på Annaskolan och Lyceum för flickor i Stockholm. Genom styvfadern fick hon såväl det nya efternamnet Henning som tidig beröring med Stockholms innersta teaterkretsar. Teatern lockade även henne och 1938 började hon läsa vid Dramatens elevskola. Bland klasskamraterna fanns Viveca Lindfors, Anders Ek och Bengt Ekerot.
Eva Henning scendebuterade 1940 i studiekamraten från elevskolan, Hampe Faustmans, uppsättning av pjäsen Diana går på jakt på Nya teatern. Hon var under 1940–1950-talet verksam vid en mängd stockholmsteatrar, däribland Blancheteatern, Nya teatern, Intiman, Vasateatern, Södra teatern och Alléteatern. Senare skulle hon även verka i Norge, där hon exempelvis var engagerad vid Centralteatret och Det Nye Teater i Oslo. 1968 gjorde hon comeback på den svenska scenen, efter drygt tio års frånvaro, med ett gästspel på Folkteatern i Göteborg. Det blev framgångsrikt och ledde till fast engagemang följande säsong.
Bland hennes scenroller kan nämnas Wenche i På solsidan 1941 på Blancheteatern, Lisbeth Drake i Väninnor 1942 på Blanche, Irina i Tre systrar 1945 på Nya teatern, Elisabeth i På tre man hand 1946 på Nya teatern, Marianne Anker i De fem fåglarna 1949 på Blanche, titelrollen i Drömflickan 1951 på Intiman, Maj Lovén i Fullmåne 1952 på Intiman, Irene Elliot i Hustruleken 1953 på Vasateatern samt på Centralteatret i Oslo, Roxane i Cyrano de Bergerac 1956 på Det Nye Teater i Oslo, Tekla i Kreditorer (Strindbergs Fordringsägare) 1961 på Nationaltheatret i Oslo, Fru Elvsted i Hedda Gabler 1966 på Oslo Nye Teater, Stephanie i Kaktusblomman 1968 på Folkteatern i Göteborg och Esther Franz i Priset 1969 på densamma. Hon medverkade även bland annat i Taggen-revyn 1941 på Nya teatern och i Nyårsrevyn 1942 på Södra teatern.
Eva Henning filmdebuterade 1940 i Ragnar Arvedsons komedi Gentleman att hyra. Hon slog igenom 1943 i titelrollen i Åke Ohbergs verklighetsbaserade kostymdrama Elvira Madigan. Hon kom att spela huvudroller i flera av maken Hasse Ekmans filmer under 1940- och 1950-talen. Eva Henning fungerade som ett slags musa, som inspirerade till nya dimensioner och även ämnesval − ett stimulerande samarbete som lyfte båda parter till nya höjder, där han fick ytterligare spänna sin båge som filmberättare, och Eva Henning gavs möjlighet att fullt ut få visa sin säregna utstrålning, sitt djup samt sin intelligenta och insiktsfulla gestaltningskonst. Ett exempel på makarnas samarbete finns i Banketten, där Eva Henning fick sitt genombrott som karaktärsskådespelare. Hon hade rollen som den neurotiska unga överklasskvinnan Viveca ”Vica” Stenbrott som fastnat i ett nät av destruktiva relationer, missbruk och livslögner. En filmatisering av Marika Stiernstedts roman med samma namn från 1947. Följande år spelade Eva Henning även huvudrollen i filmatiseringen av kollegan Birgit Tengroths novellsamling, Törst. Kronan på verket kom året därpå, med Ekmans Flicka och hyacinter, en lika sorglig som poetiskt vacker gestaltning av en bräcklig livstråd som brister mitt i sin blomningstid. Huvudrollen skräddarsyddes för och om Eva Henning, och hon blåste liv i den samt skänkte den all sin styrka, skörhet och sensibla rollgestaltningsförmåga.
Eva Henning medverkade i sammanlagt 30 filmer under sin karriär. Bland dessa kan nämnas Snapphanar 1941, Stopp! Tänk på något annat 1944, Kungliga patrasket 1945, Vandring med månen 1945, Banketten 1948, Fängelse 1949, Flickan från tredje raden 1949, Törst 1949, Flicka och hyacinter 1950, Den vita katten 1950, Gabrielle 1954 och Ture Sventon, privatdetektiv 1972. Eva Henning hedrades med Svenska Filmsamfundets Plakett år 1949.
År 1954 flyttade Eva Henning till Norge, där hon fortsatte att verka som skådespelare, men återkom emellanåt exempelvis för att spela in film i Sverige. Kring 1970 drog hon sig alltmer tillbaka från skådespeleriet med enstaka undantag. Hon medverkade genom åren i olika radiosammanhang i Sverige och Norge, samt i norsk TV. Bland annat reciterade hon i Norsk rikskringkasting, NRK, svensk lyrik, exempelvis Karin Boye, Gustaf Fröding och finlandssvenska Edith Södergran.
Eva Henning gestaltade på film ofta moderna, illusionsfria, emellanåt neurotiska ungflicks- och kvinnoroller. Hon spelade lika självklart och trovärdigt fars som psykologiska dramer, hon platsade lika utmärkt i kostymdramer. Eva Henning hade en renhet och nyansrikedom, var såväl mjuk, sval som reserverad, samtidigt som hon var inlevelsefull och rättfram. Hon kunde förmedla ett slags poetiskt vemod, en besjälad sorgsenhet, en känsla av att hon bar på en hemlighet, eller snarare själv var den gåtfulla, det olösliga mysteriet. En skygg, vän älva, som inte ville låta sig greppas, utan lyckades förbli illusorisk, närmast eterisk – men som trots allt fastnade på film.
Eva Henning var gift första gången 1943–1946 med friherre Jockum Beck-Friis, andra gången 1946–1953 med regissören och skådespelaren Hasse Ekman samt tredje gången 1954–1970 med den norske skådespelaren Toralv Maurstad. I det andra äktenskapet föddes dottern Fam Ekman och i det tredje sonen Peder Maurstad samt ytterligare en son, som dog 1956, vid sex månaders ålder. Dottern är verksam som konstnär och författare i Norge.
Eva Henning dog i Oslo 2016 och är begravd i den Vestre gravlund i Oslo.
