Eva Nordenson var konsthistoriker och verksam som museiintendent och museichef.
Eva Wilhelmina Nordenson föddes i Uppsala den 7 december 1925 som dotter till forskaren och folkbildaren Carl Cederblad och hans hustru sjukgymnasten Emy Cederblad, född Sandell. Eva Nordenson växte upp i en familj där folkbildning var ideal. I hemmet fanns också ett visst konstnärligt arv. Hon var barnbarnsbarn till landskapsmålaren Olof Hermelin. Att hon porträtterades flera gånger av den kände uppsalaskulptören Bror Hjort bidrog också till hennes konstintresse.
Efter studentexamen på latinlinjen vid Uppsala högre allmänna läroverk 1945 blev Eva Nordenson 1949 filosofie kandidat vid Uppsala universitet. År 1962 tog hon en filosofie licentiatexamen i konstvetenskap vid Stockholms universitet med avhandlingen En studie av Rörstrandsfabrikens fajansmönster åren 1726–1750.
År 1949 ingick Eva Nordenson äktenskap med Ulf Nordenson och paret flyttade till Kalmar. Där föddes deras äldsta barn dottern Magdalena. Under perioden 1950–1952 var Eva Nordenson extra anställd vid Kalmar konstmuseum. År 1953 flyttade familjen till Stockholm och senare till Lidingö. Ytterligare två barn föddes, sönerna Jacob och Per. Ulf och Eva Nordenson gick skilda vägar 1965.
I sin yrkesverksamhet kom Eva Nordenson framförallt att präglas av studierna i konstvetenskap för Gregor Paulsson i Uppsala. Han såg konsten som en del av kulturen och samhället, var samtidsorienterad och kulturradikal och hade nya tankar om museernas roll. Efter andra världskriget tog han med sig sina elever på resor till det krigshärjade Europa. Resan till Italien 1947 innebar för de flesta i sällskapet ett första och oförglömligt möte med den stora konsten. Med på resan var även Gregor Paulssons hustru Ester Paulsson och hennes syster Elin Wägner. Liksom flera av Gregor Paulssons elever, bland dem Bengt Dahlbäck, Pontus Grate och Per Bjurström, kom Eva Nordenson att hamna på Nationalmuseum där hon var verksam under åren 1953–1977, till en början som intendent på avdelningen för konsthantverk.
Under krigsåren hade Nationalmuseums samlingar evakuerats framförallt till Skansenberget och i början av 1950-talet inleddes det stora arbetet med att återföra konstverken till museibyggnaden. Eva Nordensons uppgift blev att packa upp konsthantverksföremålen och se till att de inventerades och fotograferades. Förhållandena på Nationalmuseum under 1950-talet präglades av tydliga hierarkier mellan olika grupper av anställda. Eva Nordensons mentor var till en början den äldre kvinnliga kollegan Gertrud Serner, som bland annat ansvarade för vandringsutställningarna. Hon engagerade Eva Nordenson som skribent i katalogen till vandringsutställningen Svensk Jugend, 1954.
Under 1960-talet kom Eva Nordenson att dela sin intendenttjänst på Konsthantverksavdelningen med en nyanställd kvinnlig akademiker, Ann-Sofi Topelius. Chef för avdelningen var Dag Widman. Eva Nordenson kom under detta årtionde att medverka i flera av museets uppmärksammade internationella utställningar, främst Konstskatter från Dresden, 1969, som sammanföll med slutet på Pragvåren och som ledde till att Nationalmuseum kunde låna en stor mängd konstverk. Initiativtagare och huvudkommissarie för utställningen var Bengt Dahlbäck medan Eva Nordenson och kollegan Per Bjurström for till Dresden för att välja ut föremålen. Eva Nordenson berättade ofta om sina minnen från denna upplevelserika resa till en stad som fortfarande var svårt stympad efter kriget. Utställningen kom att väcka stor uppmärksamhet i Stockholm. Per Bjurström stod för utställningskatalogen och Eva Nordenson ansvarade för visningsverksamheten.
Eva Nordenson medverkade även i utställningar som Dansk guldålder, 1964, Höjdpunkter i norsk konst, 1968, och Finskt 1900, 1971. Men framförallt var hennes insatser för konstpedagogiken en pionjärgärning. Som chef för konstförmedlingen från 1969 byggde hon upp en helt ny verksamhet där stor vikt lades vid talteknik och andra pedagogiska hjälpmedel som skulle fånga publikens uppmärksamhet.
År 1977 lämnade Eva Nordenson Nationalmuseum för att bli chef på det Kulturhistoriska Museet i Lund där hon var verksam fram till 1982. Från 1983 och fram till sin pensionering 1991 var hon chef för Skansen i Stockholm. Under hennes tid invigdes den nya klädkammaren och en rad kulturhistoriska hus, bland annat utökades stadskvarteret med en snickerifabrik och en mekanisk verkstad.
Eva Nordenson var styrelseledamot i myndigheten Riksutställningar 1976–1985, Svensk Form 1982–1985, Thielska galleriet 1985–1995 och i Zornsamlingarna 1990–1999 samt Postens konst- och programråd 1991–2001. Hon var ordförande i Skandinaviska Museiförbundet 1985–1991 samt i stiftelsen Millesgården 1992–1995.
År 1991 blev Eva Nordenson ordförande för kommittén Gustavianska parken. Tillsammans med landskapsarkitekten Sture Koinberg lade hon fram ett förslag till hur man skulle utveckla landskapet kring Brunnsviken som en grön lunga i Stockholmsmiljön. Förslaget som man hoppades skulle påverka seendet hos politiker och planerare ställdes ut på Konstakademien. Det kom att bidraga till riksdagens beslut år 1994 att skydda Djurgården, Haga Brunnsviken och Ulriksdal som Sveriges första nationalstadspark.
År 1995 blev Eva Nordenson hedersdoktor vid Uppsala universitet och 2003 belönades hon med Kungliga Patriotiska Sällskapets årliga Gösta Berg-medalj. År 2008 utkom hennes bok Mitt förtjusta öga: J. C. Linnerhielms voyages pittoresques i Sverige 1787–1807.
Eva Nordenson avled den 11 juni 2014 och hon ligger begravd på Lidingö kyrkogård.
