Fredrique Paijkull var en av pionjärerna inom den tidiga svenska folkhögskolans historia.

Fredrique Paijkull föddes 1836 i Stockholm, som dotter till löjtnant Carl Eric Broström, kronprinsens beridare, och Fredrica Christina Schensson. Fredrique Paijkull hade tre systrar och en bror. Hon var näst yngst i syskonskaran. Hon genomgick Wallinska skolan och fortsatte därefter sin utbildning i hemmet, vilket var vanligt i övre medelklassen vid denna tid. Efter avslutad utbildning tog hon tjänst som lärarinna hos major Lilliehöök på Värmlandsnäs. Denna familj förblev vänner till henne för en lång tid framöver.

År 1862 ingick hon äktenskap med Carl Vilhelm Paijkull, en man som rörde sig i liberala kretsar och ivrade för folkhögskoleidén. Han var bland annat medlem i Nordiska nationalföreningen, som sommaren 1868 antog en ”Plan för bondefolkhögskolorna”. År 1867 bosatte familjen Paijkull sig i Motala, på Samuelsbergs gård, eftersom Carl Vilhelm Paijkull tillträtt som folkskoleinspektör i Västra Östergötland. Han hade på våren 1869 tackat ja till att bli föreståndare på Östergötlands folkhögskola i Herrestad. Skolan hade startat som en av de första i landet i november 1868, och nu skulle Carl Vilhelm Paijkull efterträda skolans förste föreståndare, O V Åhlund. Makarna Paijkull hade planerat att Fredrique Paijkull skulle förestå en kvinnlig folkhögskola invid den manliga i Herrestad. Av planerna blev dock ingenting, eftersom Carl Vilhelm Paijkull avled i Motala i juni 1869. Efter hans död visade det sig att familjen levt i svåra ekonomiska omständigheter. Dödsboet gick i konkurs, och för att slippa skulderna gjorde Fredrique Paijkull urarva konkurs, vilket innebar att hon heller inte fick del i någon egendom. Hennes ekonomiska situation var alltså högst ansträngd.

Fredrique Paijkull skred dock genast till verket med att starta en kvinnlig folkhögskola. Hon hade tre barn under fyra år att försörja, och en stor bostad att bekosta. Hon kontaktade berörda personer och myndigheter angående sin försörjning och starten av en egen skola, ”en högskola för quinnor”. Hon var mycket insatt i vilka som ivrade för folkhögskoleidén och de nätverk som fanns. En av dessa var Jonas Andersson, ”Häckenäsarn”, som var en av de starka och inflytelserika liberalerna vid den här tiden. Han hade varit med och startat folkhögskolan i Herrestad tillsammans med Åhlund. Han var själv far till sju döttrar som alla skaffade sig utbildningar och karriärer i stället för att gifta sig.

Fredrique Paijkull annonserade hela hösten 1869 i lokaltidningen Motala Tidning och regiontidningen Östgöta Correspondenten. Programförklaringen var tydlig: kvinnan på landet skulle beredas samma utbildningsmöjlighet som mannen, och hon menade att det till och med var en förutsättning för att dana den nya tidens man. Hon anslöt i allt (utom vapenövningarna som var utbytta mot något hushållsarbete och handarbete) till ”Planen för bondehögskolorna” som Nordiska nationalföreningen antagit. Den första kursen som skolan anordnade var förlagd under fyra sommarmånader, från mitten av maj till mitten av september. För att kunna antas som elev vid folkhögskolan skulle man ha genomgått folkskolan. Skolan startade sommaren 1870 och drevs på Samuelsbergs gård under tre somrar. Deltagarantalet var inte det förväntade 30 per år utan inskränkte sig till 13 elever (1870), 18 elever (1871) och åtta elever (1872).

Fredrique Paijkull sökte landstingsstöd 1870 och 1872 utan att erhålla några medel. Man lovordade initiativet med att starta folkhögskolan, men 1870 avslog man hennes begäran om medel med hänvisning till att en folkhögskolestyrelse, som kunde garantera att ekonomin sköttes på ett tillfredsställande sätt, saknades. Trots att man tillsatte en styrelse inför ansökan till landstinget 1872 beviljades dock inget stöd. Utan offentligt stöd för att driva skolan kunde hon inte fortsätta. Elevunderlaget var helt enkelt inte tillräckligt. I Motala fanns fler skolinitiativ, liksom i Vadstena och städerna runt omkring. Ungefär samtidigt fick läroverken dimissionsrätt (rätt att examinera) för flickor. Själv beskrev Fredrique Paijkull Motala som en stad där man ”förväntade sig lärdom för intet”.

På hösten 1873 sökte Fredrique Paijkull arbetet som föreståndare vid Nordvästra Skånes folkhögskola för kvinnor i Helsingborg. Denna skola var mer förberedd. Det fanns en styrelse, man hade landstingsstöd och annat ekonomiskt stöd. Ordföranden var vid den här tiden redaktör Theodor Borg och från 1876 var Ola Jönsson i Kungshult ordförande. Den sistnämnde var en av liberalernas starka röster i Skåne. Elevantalet var cirka 25 varje år. Till en början låg den invid Helsan, ett grönområde med brunnsdrickning i Helsingborg. År 1876 flyttade skolan till landeriet på Tågaborg, som man hyrde av greve De la Gardie. Fredrique Paijkulls tid på Nordvästra Skånes folkhögskola för kvinnor var dock inte helt oproblematisk. Man skall bland annat ha utrett hennes inblandning i fusk med statsbidrag. Hon slutade på skolan efter våren 1879.

Fredrique Paijkull flyttade tillbaka till Stockholm omkring 1880. Hon medförde de två sönerna, Karl Lincoln och Gunnar Vilhelm. Dottern Olga avled under tiden i Helsingborg. I Stockholm sysselsatte hon sig med översättning av romaner från engelska och tyska. Hon miste sin äldste son, som var amanuens på Serafimerlasarettet, genom en förgiftning 1898.

Fredrique Paijkull avled i september 1899 i Stockholm.