Teres Torgrim var nomadlärare och pedagog. Som folkbildare var hon särskilt engagerad i hantverk och textil kultur.

Teresia "Teres" Torgrim föddes 1891 som förstfödd till Otto William Zeidlitz och hans hustru Frida Albertina, född Falck. Efter faderns utnämning till kyrkoherde bosatte sig familjen i Pajala. Barndomshemmet var öppet och gästfritt. Föräldrarna var flerspråkiga, och ofta engagerade i hjälpinsatser för sämre bemedlade. Fadern bedrev skola i prästgården, där hans egna barn liksom barn i trakten var elever. Säkert bidrog föräldrarnas breda språkkunskaper till att Teres Torgrim och hennes syskon förväntades tala olika språk till vardags. Redan som liten flicka behärskade hon utöver svenska och finska även tyska och engelska.

Teres Torgrim fick möjlighet att utbilda sig vidare, och antogs till småskoleseminariet i Haparanda. Under studietiden erhöll hon årligt studiestöd på 200 kronor. Med det följde förpliktelsen att acceptera hänvisad placering, för Teres Torgrims del vid skolan i Pahtajärvi. Efter småskollärarexamen 1910 antogs hon till vidare lärarstudier i Umeå, men på grund av en läkardiagnos som senare visade sig felaktig, påbörjades de inte.

Under sommarlovet 1912 sökte Teres Torgrim anställning som kateket inom Vittangi församling. Kateket var titeln på den lärare som undervisade barn i samernas sommarvisten. Teres Torgrims första anställning inom nomadskoleväsendet blev i Talma samebys viste i Láimoluokta/Láimmu vid stranden av Torneträsk. Den första tiden som kateket blev periodvis svår för Teres Torgrim. Att bära områdets dräkt och lära sig det lokala språket var ett krav, liksom att sommartid bo i kåta. Teres Torgrim lärde sig nordsamiska, hon tog del av samisk kultur och lärde sig bland annat skinnberedning, skohötäkt och skohöberedning samt insamling och bruk av olika örter.

Sommaren 1914 återvände Teres Torgrim till Kirunafjällen för att vara tolk åt professor Herman Lundborg i samband med de stora Lappmarksundersökningar som utfördes av Statens institut för rasbiologi. Därefter arbetade hon återigen som kateket, varefter hon fick en tjänst i den lilla skogssamiska byn Vivungi. Julaftonen 1915 fick Teres Torgrim ett telegram att hon efter rekommendation av Herman Lundborg fått anställning på ”uppfostringsanstalten” Hall i Södertälje. Teres Torgrim ordnade med en vikarie till tjänsten i Vivungi och reste till Hall, där hon stannade i två och ett halvt år. Efter ytterligare något år söderöver återvände hon till skolan i Vivungi. I samband med dess nedläggning 1921 anställdes Teres Torgrim vid visteskolan inom Jukkasjärvi.

Skolväsendet för rensamernas barn genomgick flera förändringar under Teres Torgrims tid som kateket och nomadlärare. Under en lång period innebar arbetet att somrarna tillbringades till fjälls, där barnen kunde bo i sina hem i familjernas sommarvisten. De tältkåtor som Teres Torgrim bodde och arbetade i de första somrarna kom med tiden att ersättas av torvkåtor. Under en del av vintern undervisades barnen på en fast ort där de oftast bodde på internat, och lärarna i lärarbostäder. På internaten var barnen hänvisade till ett slags brädkåtor som inte brukades av samerna själva. En hushållerska bodde med barnen. Läraren undervisade i en liknande brädkåta, i en skolkåta. Nomadskolornas brädkåtor har utpekats som kalla och hälsovådliga. Inte förrän år 1943 fick Jukkasjärvi nomadskola varmare och mer ändamålsenliga byggnader efter ändringar i det svenska regelverket och en ny anläggning invigdes: skolhus, internatbyggnader för åttiotalet elever, och tre lärarbostäder. Höst- och vårterminer infördes, och visteskolorna upphörde.

Teres Torgrim gick nomadlärarkursen i Luleå. Under utbildningen instruerades lärarna noggrant att den samiska kulturen skulle bevaras. Teres Torgrim fick också i uppdrag av skolinspektören att samla in lokala mönster från Jukkasjärvi och Vivungi. Dessa skulle användas i slöjdundervisningen. Här lades grunden till en värdefull samling mönsterstickade vantar.

Erfarenheterna från Hall i kombination med Teres Torgrims intresse för barn med särskilda behov ledde till att hon blev ansvarig för hjälpklassen i Jukkasjärvi nomadskola. Hösten 1934 bestämdes att hjälpklassen skulle dras in. Teres Torgrim bekostade då själv en resa till Stockholm där hon uppvaktade Skolöverstyrelsens generaldirektör Otto Holmdahl i frågan, men hjälpklassen drogs ändå in.

Från invigningen 1943 till sin pensionering 1951 tjänstgjorde Teres Torgrim i den fasta nomadskolan i Jukkasjärvi. Hon var pedagogiskt nyskapande, bland annat genom att vara först med att nyttja flanellograf i skolundervisningen. Den fick hon kunskap om när frälsningssoldater från USA besökte området och hon konstruerade på egen hand en flanellograf för sin undervisning.

Under en av sina resor träffade Teres Torgrim sin blivande make, Lars Torgrim från Ovanåker i Hälsingland. De gifte sig 1936 och bodde i Poikkijärvi. Teres Torgrim hade sedan tidigare tagit hand om fosterdottern Margit vars mor avled i samband med förlossningen i december 1921. År 1937 utökades familjen genom adoption av pojken Örjan i en moderlös barnaskara. Familjen bestod nu av fyra personer och ibland fick också barn med anpassningssvårigheter vistas i hemmet.

Hemmet i Poikkijärvi kallades Tornegård och präglades av stor gästfrihet. Inredningen vittnade om intresse för lokal historia, med föremålssamlingar i paritet med en hembygdsgårds. Där fanns också ett omtalat bibliotek. Teres Torgrim var produktiv inom flera områden. Hennes pjäs Luciafest i en nomadskola sändes i radion 1950, och hon översatte skrifter av Lars Levi Læstadius till tyska. Vid grundandet av den lokala Husmodersföreningen 1951 valdes Teres Torgrim till ordförande. Långt upp i åren var hon aktiv som textilslöjdare, och församlingens sykrets hade möten i Tornegård. Under 1950–1970-talen uppmärksammades ofta Teres Torgrims liv och verksamhet i olika tidningsartiklar.

År 1978 publicerade hemslöjdskonsulenten Marika Larsson boken Stickat från Norrbotten, där en betydande del av underlaget bygger på information från Teres Torgrim, vars samling av bland annat stickade vantar och band hade utökats över tid. I samband med en golvreparation i Jukkasjärvi kyrka år 1947 öppnades locket på ett antal kistor från begravningar före år 1784. Däri fann man textilier som var förvånansvärt välbevarade. Teres Torgrim utverkade tillstånd för att med hjälp av lupp och förstoringsglas göra rekonstruktioner av textilier i kistorna. Hon fann tydliga samband med mönster som användes i området i hennes egen samtid. Tillsammans med kollegan Aina Nilimaa tog Teres Torgrim upp mönster från gravarna, och verkade livet ut för att göra dem kända och använda. Utan hennes insats hade kanske kunskapen om ”gravvantarna” i Jukkasjärvi kyrka och ”Vivungi-vantarna” fallit i glömska.

Teres Torgrim avled 1976 och ligger begravd på Poikkijärvi kyrkogård.