Gerda Höglund var konstnär och en av få kvinnliga kyrkomålare kring förra sekelskiftet.
Gerda Höglund föddes år 1878 i en välbärgad borgerlig familj i Stockholm. Hon var dotter till Clara och Otto Höglund och hade en äldre bror, Sven, och senare en yngre bror, Nils. Fadern var grosshandlare, filosofie doktor och känd politiker och riksdagsman i Stockholm. Modern Clara, född Werner, var konstnärligt lagd och en av styrelsemedlemmarna i Handarbetets Vänner.
Gerda Höglund började sin utbildning på flickläroverket Anna Sandströms skola. Hennes konstnärliga studier tog sin början vid Kerstin Cardons målarskola, vilket hennes föräldrar uppmuntrade. Hon fortsatte sedermera sina konststudier i Paris vid Académie Julian där hon, under åren 1900 till 1904, var elev till den kände historiemålaren Jean-Paul Laurens. Under studietiden lärde hon känna andra svenska konststudenter såsom skulptören Carl Eldh och konstnären Matilda Båysen. Efter tiden i Paris gjorde hon flera studieresor i Frankrike men även i Tyskland, Italien och England. I en intervju i tidskriften Idun 1928 berättade Gerda Höglund att Leonardo da Vinci var hennes ideal och hans Traité de la peinture hennes dagliga läsning. I samma intervju sade sig Gerda Höglund ha konstnären Gustaf Cederström att tacka för mycket. Han hade i flera år ateljén bredvid hennes och de besökte varandra ofta.
I början av sin karriär gjorde Gerda Höglund sig ett namn som porträtt- och landskapsmålare. Hon debuterade på Vårsalongen i Paris 1905 med två porträtt, varav det ena, som föreställde hennes mor Clara Höglund, fick en mycket bemärkt plats. Hennes debut beskrevs i pressen som mycket lovande: ”Ett delikat färgsinne, en solid teckning och en fin karaktärsanalys utmärka nämligen dessa porträtt”. Hon fick äran att ställa ut på Vårsalongen i Paris ytterligare två gånger. År 1908, i sällskap av svenska Anders Zorn och Carl Eldh, visades hennes känslosamma damporträtt September, och 1910 ställde hon ut två finstämda landskapsmotiv från Stockholms skärgård.
Gerda Höglund var, tillsammans med bland andra Tyra Kleen och Ida von Schulzenheim, en av medlemmarna i Föreningen Svenska Konstnärinnor (FSK) och ställde ut på flera av de utställningar som föreningen arrangerade. På den första utställningen i Stockholm 1911 ställde Gerda Höglund ut Porträtt af M:me B, en fransyska som hon lärde känna under sina år i Paris. Gerda Höglund var även representerad på FSK:s utställningar i Lund 1912, Wien 1913, Malmö 1914 och på Liljevalchs 1917 och 1927. Hennes enda separatutställning hölls på Uddevalla museum (nuvarande Bohusläns Museum) år 1945, där hon ställde ut tavlor med religiös innebörd, porträtt, landskap och blommotiv – både i olja och i akvarell.
Att Gerda Höglund år 1913 inledde sin långa karriär som kyrkomålare tycks ha varit en slump. I en artikel i Idun 1913 framgår att det var av en ren händelse som just hon fick förfrågan att måla en altartavla till Svenska kyrkan i Johannesburg, Sydafrika. Motivet föreställer Kristus som tillsammans med två lärjungar står i porten till Emmaus. Gerda Höglund skänkte altartavlan som en gåva till församlingen samtidigt som drottning Victoria skänkte en altarduk och ett antependium. Att Gerda Höglund sedan fortsatte att måla kyrklig konst berodde på att hon redan under studietiden i Paris fått måla religiösa motiv som hon sedan utvecklade en stark personlig dragning till. Men även det faktum att hon själv var djupt religiös hade betydelse. I ett brev till vännen Elin Sundberg 1942 skriver hon om sin tro: ”Guds plan med oss är gåtfull. Bönen är för mig tillflykten då det mörknar i min inre värld – och Gud hör bönen. Jag får ofta svar på ett märkvärdigt sätt, och har skäl till djup tacksamhet”.
Gerda Höglund gifte sig aldrig utan vigde sitt liv åt konsten. Hon hade en stor hängivenhet för sitt kall, arbetade väldigt hårt och hade under perioder inte tid att hålla kontakten med vänner och bekanta. Modern Clara Höglund upprätthöll i hennes ställe kontakten genom att skriva brev till dotterns vänner: ”Gerda är alltjämt lika intresserad av och lycklig åt sitt arbete”.
Under fyrtio års tid målade Gerda Höglund altartavlor till en rad kyrkor — de allra flesta återfinns i Luleå Stift i Norrland, men även i Sörmlands län, Jönköpings län och i sjömanskyrkan i Hartlepool, England. Gerda Höglund intresserade sig tidigt för Norrland. Församlingarna där var fattiga och då Gerda Höglunds ekonomi inte var beroende av de intäkter hon skulle kunnat inbringa för sina altartavlor valde hon att istället skänka dessa som gåvor. Hon kontaktade kyrkoråden personligen och erbjöd sig att kostnadsfritt utföra en altarmålning. När de accepterat gåvan kontaktade hon ofta även arkitekten som ritat kyrkan eller altaret, för att få närmare uppgifter kring färgskala och dimensioner så att hennes altartavla på bästa möjliga vis skulle passa in i kyrkorummet i fråga. När altartavlan väl var färdig levererade Gerda Höglund den själv till kyrkan för att se helheten på plats och ibland även för att utföra andra små målningsarbeten i kyrkan.
År 1928 skänkte Gerda Höglund en altarmålning till Glommersträsks kyrka som föreställer den uppståndne Kristus. I Idun berättade hon att ”kompositionen tagit form i hennes inre medan hon hörde en symfoni av Bach”. Ur ett brev som modern Clara Höglund skickade till dotterns vän Elin Sundberg i september 1928, framgår, att Gerda Höglund, med stor pliktkänsla, fick tala till församlingen från koret i kyrkan under den högtidliga invigningen och fick ta emot en stor tacksamhet.
Gerda Höglund var politiskt intresserad och hade ett varmt intresse för sin tids stora frågor. Under första och andra världskriget engagerade hon sig för kvinnorna i det krigsdrabbade Finland. År 1918 författade hon, tillsammans med 21 andra svenska kvinnor — däribland Selma Lagerlöf, Ebba von Eckermann och Lydia Wahlström — en petition till statsministern, med en anhållan om att hjälpa deras finska medsystrar som ”ej längre äga trygghet i sina hem eller säkerhet för sina barn”.
Ett motiv som ofta återkommer i Gerda Höglunds kyrkokonst är Kristus porträtterad som talande lärare med lärjungar och bedjande åskådare omkring sig. Även den tronande Madonnan med barnet var ett av hennes signum och Gerda Höglunds känslor för tidens frågor speglades även i hennes konst. I brev till Elin Sundberg, mitt under andra världskriget år 1941, skriver Gerda Höglund; ”Senast har jag arbetat på en bedjande Kristus. Kristus beder: ”Fader förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra”. Det är den tanke, som ligger under bilden” och ”Maria trycker barnet intill sig och ser ut i världen kännande att hon behöver beskydda det”.
År 1932 belönades Gerda Höglund med den kungliga medaljen Illis quorum av femte storleken. Utmärkelsen motiverades med det arbete hon nedlagt för spridning av kyrklig konst. Hon målade sin sista altartavla i början av 1950-talet till Umnäs kyrka. Då hade hon börjat få en synnedsättning som till slut gjorde henne helt blind. Gerda Höglunds livsverk finns att beskåda i ett tjugotal kyrkor — i urval: Burträsk, 1917, Nysätra, 1921, Bygdsiljum, 1924, Muodoslompolo, 1926, Kvikkjokk, 1926, Glommersträsk, 1928, Seskarö, 1929, Fatmomakke, 1931, samt Vittangi, 1949. Hon finns även representerad vid Musikaliska akademien i Stockholm med ett porträtt av den före detta läraren vid musikkonservatoriet, Eugenie Claeson, som hon målade och skänkte 1907. Även i Stockholms stadshus finns hon representerad med ett porträtt av den före detta vaktmästaren A G Ericsson, och av statistikern Josef Guinchard.
Gerda Höglund avled 1973 vid 95 års ålder. Hon ligger begravd i familjegraven på Norra begravningsplatsen i Solna.
