Gerda Marcus var en av pionjärerna inom journalistyrket, utlandskorrespondent och den första socialreportern på Svenska Dagbladet.

Gerda Marcus föddes i Stockholm 1880 av judiska föräldrar, som enda dottern i en syskonskara på fem. Hon härstammade från en släkt som invandrat till Sverige från Mecklenburg i slutet av 1700-talet.

Som 14-åring, när hon fortfarande gick i flickskola, började Gerda Marcus arbeta i en släktings pappershandel. I tio år var hon sedan anställd vid Thecla Tjäders hyresförmedlingsbyrå. Att hon blev journalist berodde, enligt henne själv, på en slump. År 1907 reste hon till Berlin för att arbeta, men samtidigt började hon även att skicka korrespondenser till svenska tidningar, främst till Dagens Nyheter och Nya Dagligt Allehanda. Efter två år återvände hon till Sverige. Från 1911 arbetade hon som redaktionssekreterare för en nystartad teatertidning, Thalia. När den lades ned 1913 sökte hon sig till Svenska Dagbladet. Där var hon anställd som redaktionsmedarbetare fram till 1921, det sista året som korrespondent i Wien.

På SvD tog hon 1913 initiativet till tidningens första stora julinsamling till nödlidande familjer. Under första världskrigets krisår intensifierades hennes hjälpinsatser och insamlingsarbete. År 1917 uppnåddes ett rekord, då över 400 000 kronor gavs till tidningens nödinsamling, vilket i dagens penningvärde motsvarar över åtta miljoner kronor.

Gerda Marcus starkaste sociala engagemang gällde barnen. År 1916 organiserade hon lekar för barn ledda av så kallade parktanter. Denna verksamhet med särskilda park- och lektanter spred sig även till utlandet. Efter första världskriget engagerade hon sig i hjälparbeten för flyktingar. Hon var med om att bilda en svensk avdelning av Rädda Barnen, i vilken hon valdes till den första generalsekreteraren. Hon kastade sig nu in i ett intensivt kampanjarbete över hela landet, främst för att samla in pengar och utrustning till ett sanatorium för tuberkulossmittade barn i Grimmenstein i Österrike. Hon fick smeknamnet ”den stora tiggerskan” på grund av sina stora framgångar att samla in pengar till nödställda familjer, barn och flyktingar.

Till och från vistades hon i Berlin och i Wien, särskilt gällde det när hjälpbehoven efter kriget hade klingat av. Under en tioårsperiod, 1923—1933, bodde hon i Wien, där hon hade gift sig med teaterförläggare och juris doktor Ernst Fall. Under denna tid fortsatte hon att vara korrespondent för svenska tidningar. Hon översatte också ett antal böcker från tyska till svenska.

Efter hemkomsten till Sverige på 1930-talet arbetade hon med att rädda tysk-judiska barn undan förföljelserna i Tyskland. Det skedde inom ramen för det sociala arbetet inom den Mosaiska församlingen, nuvarande Judiska Församlingen i Stockholm.

Under och efter andra världskriget rycktes Gerda Marcus åter igen med i Rädda Barnens flyktingarbete. Efter kriget besökte hon flera flyktingläger i Österrike och Ungern. Hon engagerade sig också i den då aktuella Palestinafrågan. Under 1940-talet redigerade hon Rädda Barnens medlemsblad.

I sina sociala reportage använde sig Gerda Marcus ofta av den manliga signaturen Gerfred Mark. Då hände det att hon fick brev till ”pastor Mark”. Hon hade också ett brinnande intresse för teater och film. I sina många teater- och filmrecensioner använde hon sig av signaturerna Colibri och Jessica.

Som kvinnlig journalistpionjär ingick Gerda Marcus i den så kallade Ligan, ett informellt nätverk som startade 1910, och som bestod av ett femtontal kvinnliga journalister vid olika Stockholmstidningar. Förutom kollegorna på Svenska Dagbladet Célie Brunius och Elisabeth Krey-Lange, brevväxlade hon särskilt med Elin Wägner när hon var utomlands, och hemma i Sverige besökte hon regelbundet Elin Brandell i hennes sommarstuga vid Edsviken. De flesta journalisterna i Ligan var engagerade i den tidens brinnande frågor som fred, kvinnors ställning och sociala problem och utövade en ”aktiv journalistik”. Gerda Marcus yrkesgärning är ett bra exempel på en sådan journalistik.

En person som stod Gerda Marcus mycket nära livet ut var journalisten och författaren Anna Lenah Elgström och hennes familj, teaterchefen Gustaf Collijn och deras dotter. Det gemensamma teaterintresset hade från början fört dem samman. Det var när Gerda Marcus redigerade teatertidningen Thalia som då ägdes och gavs ut av Gustaf Collijn.

Gerda Marcus var i allra högsta grad en handlingens kvinna, som ville vara på plats där hjälp behövdes, att själv se, lyssna och tala med de nödlidande och hjälpbehövande. Man ska inte bara tycka synd om folk — man ska också hjälpa dem, var hennes motto. Genomgående skildras hon som en person med stor värme, medmänsklighet och humor. Hon gav många styrka och självförtroende genom att visa att hon brydde sig om dem.

Gerda Marcus avled 1952.