Gudrun Seitz var den första svenska barnpsykoterapeuten. Med inspiration från internationella psykoterapeuter utvecklade hon en metodik för att behandla barn, den så kallade sandlådeterapin.
Gudrun Hedvig Seitz föddes 1912 som det fjärde barnet till Jonas Kjellberg och Hedvig Kjellberg, född Skjöldebrand. Hon växte upp i en välbärgad och priviligierad familj i Frielsberg utanför Lidköping. Fadern var ägare till Storebergs säteri och därutöver nämndeman. Han var ledamot i kyrko- och skolrådet och kurator för Silvie donation. Modern var hemmafru. Paret gifte sig 1903 och förutom Gudrun Seitz fick de ytterligare fyra barn mellan åren 1904–1914; Harriet Elisabeth, Jonas Fredrik, Jonas Sven och Jonas Gustaf.
Mellan åren 1923–1929 var Gudrun Seitz inackorderad på Tyringe helpensionat i Hindås utanför Göteborg för studier som 1929 avslutades med studentexamen. Redan året därpå flyttade hon till Grenoble i Frankrike för att vidareutbilda sig i bland annat franska. År 1936 flyttade hon till London för att studera psykologi. Hon tränades i nio månader i Charlott Bühlers diagnostiska metoder. År 1938 tilldelades Gudrun Seitz diplom i psykologi vid Londons universitet. Hennes vistelse i London kom att förvalta det jungianska arvet.
Gudrun Seitz gifte sig i Strängnäs 1940 med konsthistorikern Heribert Seitz och året efter föddes deras första barn: Lars-Heribert. Andra barnet Carl-Gustaf Heribert föddes 1944.
Från 1942 arbetade Gudrun Seitz på Ericastiftelsens läkepedagogiska institut som assistent. Pionjärerna på Ericastiftelsen, bland andra Hanna Bratt och Gudrun Seitz, använde redan under 1930- och 1940-talet sandlådan i sitt psykoterapeutiska arbete med barn. Inspiration kom från framför allt Storbritannien. Vid Ericastiftelsen i Stockholm pågick sedan 1930-talet en verksamhet för så kallade problembarn. I denna erbjöds rådgivning och lekterapi till barn och föräldrar, där särskilt sandlådan kom att bli en viktig del. Ericametoden, som den också kom att kallas, gick ut på att barnet med en stor mängd leksaker i sandlådor skulle bygga sin egen värld. Från 1949 bestod materialet av 360 bestämda leksaker och ett formulär för att fylla i iakttagelser av barnet. Metoden, som kan ses som en icke-verbal metod, blev ett sätt för terapeuterna att kommunicera med barnen på annat sätt än det verbala. Den stora poängen med metoden var att låta barnet gestalta just sin värld.
Den metod som Gudrun Seitz arbetade fram på Ericastiftelsen har i viss mån beskrivits av henne själv, även om hennes egna publikationer är sparsamma. Hennes elever har givit fylligare beskrivningar. Inte minst har Barbro Olofgörs och Ulla Sjöström både beskrivit och undersökt Gudruns Seitzs metoder. I boken Barnpsykoterapi. Gudrun Seitzs barnpsykoterapeutiska metod sådan hon utvecklat den vid Ericastiftelsen. En studie i metodens bakgrund med en härledning av dess hypoteser samt med utvecklingspsykologiska och inlärningspsykologiska paralleller från 1968, beskrivs metoden och hur den utvecklades under de dryga 20 år som hon var aktiv vid Ericastiftelsen. Gudrun Seitz intresserade sig särskilt för två områden: aggressivitet och sexualitet. De två områdena hade uppenbara kopplingar till Freud. Olofgörs och Sjöholm visar att under 1940-talet var sexualitet det dominerade temat i Gudrun Seitzs arbete, medan det under 1950-talet tonades ner till förmån för andra fokusområden. Under 1960-talet betraktades inte den sexuella problematiken som mer betydelsefull än annan problematik.
Även om Gudrun Seitz tog inspiration av såväl sin svenska kollega Hanna Bratt och de brittiska psykologerna som hon hade utbildat sig hos: Melanie Klein, Anna Freud och Margaret Lowenfeld; så var den metod hon utvecklade en egen variant. Gudrun Seitzs sandlådemetod karaktäriserades av att barnets alla känslor och uttryck accepterades och att terapeuten höll sig ’passiv-aktivt’ eller ’ett halvt steg efter’, men samtidigt satte gränser. De två begreppen ’passiv-aktivt’ och ’ett halvt steg efter’ definierades av Gudrun Seitz. Metoden etablerades som en vedertagen behandlingsform, men mötte också kritik. Kritikerna ansåg att hennes metod skulle uppmuntra eller provocera fram impulsiva och regressiva utbrott hos barn. I och med sandlådemetoden så hamnade barnen lättare och snabbare i ett öppet aggressionstillstånd där den avledande tekniken inte var tillräckligt effektiv för att bryta det pågående tillståndet. Gudrun Seitz utarbetade då fram ett nytt sätt att angripa problemet – nämligen genom att använda aggressionsutbrotten terapeutiskt. Hon uppträdde vänligt men bestämt genom att sätta gränser. I de situationer som barnets aggression vändes mot henne värjde hon sig lika vänligt och bestämt. För att skydda sig själv och för att hindra barnet från att fly hölls barnet fast i knät. När barnet hade lugnat sig så kunde man börja arbeta igen.
Under åren 1946–1949 hade Gudrun Seitz en filial till Ericastiftelsen på Östermalmsgatan där hon tog emot egna patienter för rådgivning och behandling.
Ericastiftelsen utvecklade också en utbildningsverksamhet för barnterapeuter där Gudrun Seitz var med och utbildade framtidens barnterapeuter. Redan år 1948 startade i begränsad omfattning den första utbildningen vid Ericastiftelsen. Efter genomgången utbildning erbjöds många tjänst inom den barnpsykiatriska vården som var under uppbyggnad under denna tid. Gudrun Seitz nämns som handledare för dessa studenter i början av 1950-talet, men det framgår samtidigt att hon har haft egna elever sedan sin start på Ericastiftelsen.
År 1962 startades, på Gudrun Seitzs initiativ, ett fortbildningsseminarium för barnpsykoterapeuter med ett starkt jungianskt inslag. I detta seminarium delgav Gudrun Seitz mycket av sina synpunkter och sin arbetsmetod. Även Ulla Sjöström och Gösta Harding bidrog frikostigt med sina erfarenheter till detta seminarium. Utöver Hanna Bratt och Gösta Harding var Allis Danielson en viktig samarbetspartner för Gudrun Seitz. I början av 1960-talet hade Gudrun Seitz kontakt med de internationellt kända psykologerna Marie-Louise von Franz och James Hillman. Marie-Louise von Franz arbetade tillsammans med Jung fram till 1961 och grundade även C. G. Jung institutet i Zürich där James Hillman var direktör fram till 1969. Dessa två centrala personer skulle bjudas in till fortbildningsseminariet, men planerna hann inte genomföras innan Gudrun Seitz avled.
Gudrun Seitz avled år 1965 och ligger begravd på Tådene kyrkogård, i Södra Kållandsös pastorat, ett par mil från Frielsberg där hon växte upp.
