Gunnel Jonäng var en av de två första kvinnorna som representerade Centerpartiet i andra kammaren efter riksdagsvalet 1968. Hon var också pionjär i det svenska arbetet för fred och nedrustning.
Gunnel Jonäng växte upp i ett borgerligt hem i Helsingborg. Pappan, Emil Kristoffersson, var känd högerpolitiker och det politiska engagemanget fanns med tidigt. Hon tog studenten på latinlinjen och gick ut från Handelsgymnasiet 1941. Framtidsplanen verkade vara att arbeta på kontor, men genom det politiska intresset mötte hon sin blivande make Bernt-Olov Jonäng. Han var engagerad i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), numera Centerpartiets ungdomsförbund. År 1947 gifte de sig och flyttade till gården Fjäle utanför Bollnäs. Familjen utökades med tre barn.
Vid sidan om hushållsarbete och insatser i jordbruket blev Gunnel Jonäng engagerad i Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund (SLKF), idag Centerkvinnorna. Hon hade ingen tanke på att göra politisk karriär. I boken Kvinnor som gjort skillnad berättar hon om hur tillfälligheterna styrde. Maken var dubbelbokad och tyckte att Gunnel Jonäng kunde ta det ena mötet. Det gjorde hon och hon gjorde det bra. Hon kom med i lokalpolitiken, i skolstyrelsen, biblioteksstyrelsen, kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Hon var också nämndeman. När hon tillfrågades om att bli riksdagskandidat blev hon mest förvånad och ifrågasatte partiets omdöme. Hon tyckte att hon kunde för lite om politik, hennes intresse låg mer för teater, religion, litteratur och språk. Det gick bra för Centerpartiet i valet 1968 och Gunnel Jonäng blev tillsammans med Anna-Lisa Nilsson en av Centerpartiets två första kvinnor i riksdagens andra kammare.
Gunnel Jonäng var en erkänt god och uppskattad talare. I riksdagen hade hon som ambition att arbeta för kvinnofrågor, bland annat uppvärderingen av hemarbetet och pensionspoäng för vård av barn. Hon provade på politikens tuffa villkor och banade genom de egna insatserna vägen för de kvinnor som skulle komma efter. De första två åren skrev hon 43 motioner och totalt under riksdagsåren skulle det bli 404 motioner. Några av dessa var banbrytande, exempelvis den om Norden som en kärnvapenfri zon, den om skyddet av ozonlagret och den om ekologisk balans som ett femte mål i biståndsarbetet.
Det är ändå inom freds- och utrikespolitiken som Gunnel Jonäng gjort störst avtryck. Hon var ledamot av utrikesutskottet och under några år även dess vice ordförande. Här förmådde hon riksdagen att öka trycket på den sydafrikanska apartheidregimen. Hon var också med i den första parlamentariska gruppen som besökte Vietnam efter kriget. I egenskap av FN-delegat och ledamot av nedrustningsdelegationen deltog hon i FN:s första nedrustningssession i New York, där man enades om vikten av att inrätta kärnvapenfria zoner. Hon skapade ett rikt kontaktnät med världspolitiker för att öppna för samtal om att bygga fred. Hon var också orädd när det gällde att påtala orättvisor och övergrepp. Engagemanget för fred och nedrustning grundade sig i övertygelsen att kvinnor och barn lider mest i krig och konflikter.
År 1988 lämnade Gunnel Jonäng riksdagen men fortsatte inom lokalpolitiken som ledamot av kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i Bollnäs under åren 1989–1994, varav en period som kommunfullmäktiges ordförande. Många organisationer ville dra nytta av hennes gedigna kunskaper. Från 1981 till 1986 var hon förbundsordförande i Centerns kvinnoförbund (CKF) och därmed också ledamot i Centerpartiets partistyrelse. Hon var vice ordförande i styrelsen för Svensk-Palestinska vänskapsföreningen, som spelade en viktig roll vid frisläppandet av gisslan i Irak 1990, samt ledamot av Brottsofferjourernas Riksförbund. Även inom Svenska kyrkan var hon en aktad företrädare på olika nivåer och hon tog som ledamot av kyrkomötet 1979 strid mot att kyrkan skulle skiljas från staten. Det sista större uppdraget hade hon som vice ordförande för Sveriges Pensionärsförbund (SPF).
Gunnel Jonäng dog 2008 och är begravd på Bollnäs Kyrkogård.
