Gun Widmark var Sveriges första kvinnliga professor i nordiska språk, vid Göteborgs universitet och även professor i svenska språket, särskilt nusvenska, vid Uppsala universitet. Hon forskade bland annat om urnordiska och runinskrifter, språkvård under 1600-talet, hovspråk under 1700-talet, Fredmans epistlar, könsskillnader i språk, dialekter och ortnamn.

Gun Widmark föddes 1920 i Stenkvista, utanför Eskilstuna. Hon var dotter till lantbrukarparet Conrad och Signe Gustafsson och växte upp på gården Balsta i Stenkvista socken. Hon tog studentexamen 1939 vid Eskilstuna högre läroverk (nuvarande S:t Eskils gymnasium) och samma höst skrevs hon in vid Uppsala universitet. I Uppsala skulle hon sedan stanna, med några kortare avstickare, livet ut. Studierna gick väl; 1942 tog hon filosofie kandidatexamen och två år senare filosofie magisterexamen. Hon fortsatte att fördjupa sig i nordiska språk och fick 1951 en licentiatexamen. Det nordiska låg henne varmt om hjärtat och efter sin licentiat tjänstgjorde hon tre år som nordisk lektor i Reykjavik, vid Háskóli Íslands (Islands universitet). Tiden på Island avspeglas i flera titlar i hennes vetenskapliga produktion.

Nästa etappmål blev disputation för doktorsgraden 1959, på avhandlingen Det nordiska u-omljudet. En dialektgeografisk undersökning. Fakultetsopponenten var docent från Lund och ganska kritisk till avhandlingen, vilket framgår av en publicerad artikel baserad på hans granskning. Gun Widmark visade redan nu prov på vetenskapligt självförtroende och skrev ett långt välformulerat svar i artikelform, publicerat i samma tidskrift. Samma år som hon disputerade blev hon också docent på sin avhandling. Under åren efter disputationen tjänstgjorde hon som universitetslektor vid institutionen för nordiska språk i Uppsala, och 1970 fick hon som första kvinna en professur i nordiska språk, vid Göteborgs universitet. Tre år senare återvände hon till Uppsala, nu som innehavare av en professur i svenska språket, särskilt nusvenska. Den professuren hade hon fram till sin pensionering 1986. Den sista akademiska utmärkelsen Gun Widmark fick var ett hedersdoktorat vid Åbo akademi 2005.

Gun Widmark gifte sig 1943 med Nils-Ola Nilsson, men paret skildes efter sju år. 1956 gifte hon sig med arkivarie Gusten Widmark, och det äktenskapet varade fram till hans död 1988. Gun Widmark hade inga egna barn men hon hade en gudson, Patrik Hadenius, som stod henne nära. Under de sista åren av sitt liv återknöt Gun Widmark kontakten med en gammal ungdomskärlek, Olov Lönnqvist. Han var meteorolog men också intresserad av historia och svensk språkvetenskap. Han delade Gun Widmarks intressen bland annat för svensk dramatik under 1600-talet. De förblev ett par till hans död 2007.

Gun Widmarks bidrag till forskningsfältet nordistik är ovärderligt. Med avhandlingen 1959 som startpunkt blev det en aktiv forskargärning som sträckte sig över nästan 55 år. Hon blev pensionär 1986, vilket inte på något sätt minskade hennes vetenskapliga produktivitet – tvärtom, över hälften av hennes cirka 180 publikationer kom ut efter pensioneringen. Hon var aktiv forskare fram till sin död. En andra del av hennes avhandling kom ut 2010: Det nordiska u-omljudet. Del 2, och vid sin bortgång arbetade hon med frågan om kontinentalt inflytande på det vikingatida språket.

Med de två språkhistoriska arbetena som inramning kan man få intryck av att Gun Widmarks huvudsakliga forskarintresse låg inom det språkhistoriska fältet, men det är en alltför enkel slutsats. Hon var starkt engagerad i ämnet nordiska språks utveckling och några av hennes tidiga publikationer handlade om språkvård och samtida grammatiska förändringar, som till exempel klassikern ”Är färsk sill god eller gott?”, publicerad i Språkvård 1965. Hon var också med och startade Språkvårdssamfundet i Uppsala 1961, där hon blev den första ordföranden, och hon var ordförande i Svenska språknämnden 1978–1987. I den sistnämnda var hon inte bara den första kvinnliga ordföranden utan också den första kvinnliga styrelseledamoten över huvud taget.

Språkvårdsfrågorna speglar Gun Widmarks nuspråkliga intresse, och det gör också hennes intresse för det nya och växande fältet språksociologi under slutet av 1960-talet. Hon var en av initiativtagarna till forskningsavdelningen FUMS, Forskning och utbildning i modern svenska, Institutionen för nordiska språk, Uppsala, som grundades 1967. I cirka 20 år var hon också ordförande för avdelningen. Inom området publicerade hon flera artiklar, som exempelvis ”Generationsskillnader i språket”, 1970, och ”Språkförändring och socialgruppsbyte”, 1973. Gun Widmark blev även en förgrundsfigur i det framväxande forskningsfältet för språk och kön. När hon blev professor i Uppsala 1973 valde hon ämnet ”Om kvinnospråk” för sin installationsföreläsning. Hon publicerade artiklar i ämnet och planerade projekt, som till exempel Forskning kring könsroller i språk. Projekt och planer vid FUMS 1978 (tillsammans med Kerstin Nordin).

Gun Widmark utnyttjade sin breda kompetens när hon tog sig an nya forskningsfrågor. Den klassiska nordistiska språkhistorien hade med förkärlek ägnat sig åt äldre språkskeden, vilket även Gun Widmark gjorde i sin avhandling och många senare arbeten. Men hon återupptäckte också de språkvetenskapligt intressanta århundradena 1600- och 1700-talen. Här kunde hon kombinera sitt intresse för språkhistoria, språkvård och språklig stilvariation. Hon lyfte fram språkmän som 1600-talets Petrus Lagerlöf och 1700-talets Sven Hof, och pekade på deras betydelse för det svenska rikstalspråkets framväxt. Gun Widmark hade ett djupt intresse för variation i svenskt talspråk, såväl historiskt som i sin samtid, och det kombinerat med den nyupptäckta nysvenska tiden gav upphov till nordistiska klassiker som ”Stildifferentiering i Gyllenborgs komedi Swenska sprätthöken”, 1969, och ”Boksvenska och talsvenska. Om språkarter i nysvenskt talspråk”, 1991. Här visade hon hur framför allt umgängesspråk och offentligt tal har samspelat och hur språkdrag har vandrat mellan de båda.

Intresset för den nysvenska perioden kombinerade Gun Widmark med sitt intresse för stilistik och stilvariation, vilket resulterade i flera artiklar om Bellman, till exempel ”Fredmans epistlar – en sorg i rosenrött?”, 1981, och ett arbete om Almquists Det går an: ”Relation och anföring i Det går an”, 1998. Intresset för litterär stilistik tillsammans med intresset för dialekter syns i de artiklar som Gun Widmark har skrivit om Sara Lidmans litterära västerbottniska som den kommer till uttryck i Tjärdalen och Nabots sten.

Gun Widmarks forskargärning inramas av hennes arbeten om u-omljudet; och hon återkom ständigt till de ”klassiskt” nordistiska fälten. Förutom de dialektgeografiska undersökningarna och beskrivningar av ljudövergångar i fornsvenskan bland mycket annat lämnade hon betydande bidrag inom runologi, till exempel med sin nytolkning av Rökstenen 1997: ”Tolkningen som social konstruktion. Rökstenens inskrift”. Hon skrev också om ortnamn, om dialektord som ”drög”, ”lortlolla”, ”lenhal” och ”lönnhal” och om den nordiska språkgemenskapen. Hon hade en förmåga att se möjligheter med nya teorier och metoder, som det fruktbara i att anlägga språksociologiska perspektiv på språkförändring i äldre svenska eller att använda dramadialog för att i någon mån komma åt talspråksvariation under 1700-talet. Gun Widmark fick ett flertal priser och utmärkelser för sin forskning, bland annat Rettigska priset av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1999, Svenska Akademiens kungliga pris 2006, Uppsala universitets Torgny Segerstedt-medalj 2006 och Svenska Akademiens språkforskarpris 2009.

Gun Widmark levde i en tidsperiod som inneburit stora förändringar för svenska kvinnor. Som framgått var hon ofta den första kvinnan i olika sammanhang, och hon har själv reflekterat över detta i artikeln ”Kvinnorna och språkvetenskapen – några personliga reflektioner”, 1992. När hon började på Eskilstuna högre allmänna läroverk 1932 hade det bara varit öppet för flickor sedan 1927. I hennes hemsocken Stenkvista fanns ingen annan möjlighet till högre utbildning, och Gun Widmark var inte bara den första flickan från sin hemsocken som fick börja på läroverket, utan hon var den första vanliga sockenbon överhuvudtaget som fick börja på läroverket. Det förde henne vidare till universitetsstudier, och där hade hon ingen känsla av att kvinnliga studenter särbehandlades eller diskriminerades på något sätt. Som hon själv formulerade det: ”Jag har ingen känsla av att den långa vägsträckan fram mot en doktorsgrad var svårare för mig än för mina manliga studiekamrater”. Men vad hon saknade var kvinnliga studiekamrater och framför allt kvinnliga förebilder i den akademiska världen. Den förebild som Gun Widmark saknade blev hon själv.

Gun Widmark avled 2013, 93 år gammal och vetenskapligt aktiv in i det sista. Hon är gravsatt på Hammarby kyrkogård, söder om Uppsala.