Hanna Odhner var en kvinnlig pionjär inom den svenska folkhögskolerörelsen och en tidig initiativtagare till folkhögskolekurser för kvinnor.

Hanna Odhner föddes 1849 som Johanna Maria Stenberij. Hon växte upp på föräldrarnas gård i Välsta, nära Tungelsta i Västerhaninge socken, söder om Stockholm. Fadern Herman Stenberij var lantmätare, uppvuxen i Stockholm inom en släkt med finska rötter och hade studerat i Uppsala. Modern Elfrida, född Carlbeck, var prostdotter från Bergs socken i Västergötland. Flera dödsfall inträffade i familjen redan när Hanna Odhner var liten, vilket kom att prägla hennes uppväxt. Hennes tvillingsyster avled endast två veckor gammal. Hennes 32-årige far avled hastigt i tarmvred när hon bara var två år. Modern födde tre månader senare en dotter som avled sex år gammal efter en tids sjukdom. För att hjälpa modern med hushållet och den enda kvarvarande dotterns uppfostran flyttade moderns ogifta syster Emanuella Carlbeck in i familjen och stannade under sju år.

Även om inte mycket är känt om Hanna Odhners tidigaste utbildning, mer än att det handlade om privatundervisning, spelade mostern uppenbarligen en roll. Sannolikt hade man också mycket hjälp av faderns släktingar i Stockholm. Hanna Odhner och hennes mor bodde under långa perioder i staden och förefaller ha haft ett bitvis mycket intensivt umgängesliv, där de kom i kontakt med många välkända personer ur tidens kulturella och intellektuella elit. En viktig släkting var hennes betydligt äldre kusin Johan Wilhelm Smitt, känd finans- och industriman. En annan kusin var Hulda Sohlman, född Sandeberg, gift med Aftonbladets huvudredaktör August Sohlman. Hanna Odhner umgicks mycket i hemmet hos Sohlmans och var nära vän med äldsta dottern Signe Sohlman. Under perioden 1866—1870 deltog bägge flickorna i den så kallade Rossanderska kursen, en privatorganiserad kursverksamhet med naturvetenskaplig inriktning för kvinnor som drevs i Stockholm av de två matematikbegåvade systrarna Alida och Jenny Rossander. Till studiekamraterna där hörde bland annat Ellen Key. En annan person Hanna Odhner kom i kontakt med via Sohlmans var författaren Josefina Wettergrund.

I likhet med moster Emanuella Carlbeck anslöt sig Hanna Odhner och hennes mor till baptistförsamlingen i Stockholm och lät sig 1861 döpas av Svenska Baptistsamfundets grundare Anders Wiberg. Troligen var det genom predikanten och tidningsmannen Adolf Drake som de kom i kontakt med baptismen; han var kusin till fadern och Drakes tillhörde också den närmaste familjekretsen. Modern hade täta besök av predikanter i hemmet och man deltog aktivt i baptistförsamlingens verksamhet i Stockholm.

I flera år under 1870-talet var Hanna Odhner verksam som översättare, framförallt från engelska. Hur omfattande denna översättarverksamhet blev, under hur många år den pågick eller hur hon förvärvat sina goda språkkunskaper är inte känt. Främst tycks hon ha arbetat åt ett förlag grundat av ytterligare en central person inom Stockholms baptistkretsar: predikanten och förläggaren Per Palmqvist. För Palmqvists förlagsrörelse översatte hon bland annat predikningar av den engelske baptistpredikanten Charles Spurgeon. Hanna Odhner förblev officiellt baptist fram till 1894.

Moster Emanuella Carlbeck flyttade så småningom tillbaka till Västergötland för att ta hand om en annan systers son. Hennes engagemang i vården av denne pojke med intellektuell funktionsnedsättning, utmynnade i skapandet av den första institutionen för vård av intellektuellt funktionsnedsatta i Sverige och Emanuella Carlbeck betraktas därför som en pionjär inom detta område. En av dem som hjälpte henne var Hanna Odhner. Under 1870-talet arbetade hon periodvis som assistent åt sin moster i Johannesberg utanför Mariestad och de reste även till Danmark för att studera vården där. Uppenbarligen fanns förhoppningen att hon skulle ta över och fortsätta sin mosters arbete, men så blev det inte. Långt senare, 1903, skrev Hanna Odhner en liten biografi över sin moster: Emanuella Carlbeck. Spridda drag ur hennes lif och verksamhet. Samlade af H–a O. Den intellektuellt funktionsnedsatte pojke som Emanuella Carlbeck vårdade var son till Hannas moster Efraima Odhner. Hon hade även sonen Herman Odhner och de två kusinerna Hanna och Herman blev tidigt mycket goda vänner. När hon var 26 år och han 22 förlovade de sig.

Hanna Odhner hade genom sina släktingar kommit i kontakt med folkhögskoleidén och Grundtvigianismen och blivit entusiastisk; August Sohlman var en känd förespråkare för folkhögskolor. Ganska snart väcktes intresset även hos Herman Odhner, bland annat genom en liten dansk skrift han fått i gåva av fästmön: Om Hans, som kom till folkhögskolan, 1883. Han beslutade avbryta sina akademiska studier i Uppsala för att istället bli folkhögskollärare. Sommaren 1878 gifte de sig och Hanna Odhner flyttade till Bie folkhögskola (nuvarande Åsa folkhögskola) utanför Katrineholm där maken fått lärartjänst. Tre år senare utnämndes han till föreståndare för Lunnevads folkhögskola i Sjögestad söder om Linköping, en befattning som han innehade under 34 år fram till 1915. När Hanna Odhner kom till Lunnevad var hennes äldsta dotter redan född och ytterligare två barn föddes senare.

Vid folkhögskolan låg den traditionella genusarbetsdelningen inom äktenskapet även som grund för föreståndarparets professionella roller. Gränsen mellan arbete och privatliv var diffus. Medan maken hade det övergripande ansvaret och undervisade de manliga eleverna i de teoretiska ämnena under vinterkurserna, förväntades Hanna Odhner ta ett husmorsansvar inte bara för sin egen lilla familj utan för hela folkhögskolan. De flesta lärare och elever bodde på skolan och intog sina måltider där. Ansvaret för mathållning och elevhem blev därför en omfattande uppgift. En central idé inom folkhögskolerörelsen var att skapa en familjeliknande miljö på skolan, med bildande samtal, samkväm och andra aktiviteter under kvällar och helger som en del i den sociala samvaron. Hanna Odhner fick ta ett stort ansvar också här och förväntades även hjälpa dem som var i speciellt behov av tröst, uppmuntran, stöd eller sjukvård. När Hanna Odhner och hennes make kom till Lunnevad fanns ännu inga kurser för kvinnor. Tillsammans startade de därför en kvinnlig sommarkurs 1883. Den byggdes på med en husmoderskurs 1908. Hon fick ta det övergripande ansvaret för dessa kvinnliga kurser och hade det fram till 1913, två år innan maken slutade som föreståndare. Hon undervisade också under alla år i litteraturhistoria, handarbete och hemvård med sjuk- och barnavård.

Hanna Odhner blev för sina insatser vid Lunnevad ett välkänt namn inom folkhögskolerörelsen i Sverige. Det finns många vittnesmål om hur hennes sätt att sköta sina uppgifter bekräftade idén om folkhögskolan som en stor och inkluderande familj. Hon beskrevs som stilla, inåtvänd, och varmt religiös men samtidigt vidsynt, fördomsfri, klok och humoristisk. Hon fick en viktig plats i de bildande samtalen på skolan och som värdinna vid fester och samkväm. Lunnevad blev en skola dit många intresserade av folkhögskoleidén sökte sig därför att man visste att man blev väl mottagen. Många folkhögskollärare började sin bana här och Lunnevad hade därigenom en viktig plats inom folkhögskolerörelsen.

Föreståndarhustrurna före och runt sekelskiftet 1900 kom redan i samtiden att gå under benämningen ”folkhögskolemödrar” för den viktiga roll de fick som husmödrar på sina skolor och för utvecklingen av de kvinnliga sommarkurserna. Deras mål med det kvinnliga bildningsprojektet var i första hand en ”husmoderlig” utbildning som förmedlade kunskaper lämpliga för arbete i eget eller andras hem. Hanna Odhner, Hedvig Holmström på Hvilans folkhögskola och Cecilia Bååth-Holmberg på Tärna folkhögskola utgör de viktigaste namnen inom den första generationen folkhögskolemödrar. Hanna Odhner var dock ingen person som aktivt tog plats i offentligheten, till exempel under de nordiska och nationella folkhögskolemötena. Hon utvecklade heller aldrig i skrift sina personliga uppfattningar i pedagogiska frågor, förutom vid ett enda tillfälle strax före sin död. I ett kort ”testamente” som Ingeborg Holmström-Vifell, en av nästa generations folkhögskolemödrar, fick i uppdrag att sprida lät Hanna Odhner förstå att hon tyckte den textila slöjden tillåtits breda ut sig alldeles för mycket i utbildningen för kvinnor på bekostnad av annat som låg närmare folkhögskolans egentliga uppgift och grundidé.

Hanna Odhner skrev gärna tillfällespoesi som framfördes, ofta av maken, vid högtidliga tillfällen. Några av hennes dikter finns publicerade, bland andra ”Till qvinnan” som trycktes första gången i Idun 1888. Hon översatte även flera danska och norska sånger som var populära i folkhögskolekretsar; några av dessa finns tryckta i Malin Holmström-Ingers Den svenska sången, 1917, och i andra sånghäften som användes inom folkhögskolorna i landet.

Hanna Odhner flyttade 1915 till Grythyttan i Närke, där maken fått ny tjänst som kamrer vid Loka brunn sedan han slutat vid Lunnevads folkhögskola. År 1922 pensionerade han sig slutgiltigt och de flyttade då till dottern Gärda Segerstedts hem i Västerås, där de bodde fram till sin död.

Hanna Odhner avled i Västerås domkyrkoförsamling 1932 vid 83 års ålder, tre månader efter sin make. Hon är gravsatt i Sjögestads församling i Östergötland.