Harriet Löwenhjelm var konstnär och lyriker. Hon slog igenom efter sin död med en diktning som uppfattades som modern, originell och stilistiskt nyskapande.
Harriet Löwenhjelm föddes i Helsingborg år 1887. Fadern var översten Gustaf Adolf Löwenhjelm. Den dominerande personligheten i familjen var dock modern, Maggie Löwenhjelm, född Dickson, en släkt som invandrat till Göteborg från Skottland och där under 1800-talet byggt upp det mycket framgångsrika familjeföretaget James Dickson & Co. Familjelivet präglades av umgänget med moderns systrar med familjer, och av en religiositet som bland annat innebar att man varje morgon efter frukost höll husandakt och gick i kyrkan om söndagarna. Men även om modern av religiösa skäl förde ett mer socialt tillbakadraget liv, tilläts de fem barnen i familjen att roa sig, och hemmet präglades av lekfull samvaro och stod öppet för barnens vänner.
Harriet Löwenhjelm utbildade sig till konstnär vid Konstakademien. Tiden där präglades av vantrivsel. När hon till sist avbröt studierna vid akademien, sökte hon sig till Carl Wilhelmsons privata målarskola. Han var känd för sin pedagogiska förmåga och för en undervisning i demokratisk anda, som bland annat innebar att manliga och kvinnliga elever behandlades lika. Upptäckten av grafiken, som Harriet Löwenhjelm beskrev som ”att hitta en skatt i en åker”, ledde till att hon helt övergick till Axel Tallbergs Grafiska skola i januari 1913. För Harriet Löwenhjelms föräldrar var dotterns konststudier inte avsedda att leda till ett yrke. Det var inte heller studierna vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium där hon endast var en så kallad extraelev, till skillnad från vännerna Honorine Hermelin och Elsa Björkman-Goldschmidt.
Med Elsa Björkman-Goldschmidt delade Harriet Löwenhjelm det konstnärliga intresset, vilket bland annat resulterade i Verket om de Smale och de Brede, en framställning om karaktärstyper i ord och bild, tryckt på Tallbergs Grafiska skola där också Elsa Björkman-Goldschmidt tog lektioner.
Harriet Löwenhjelms studier avbröts på grund av sjukdom och hon tvingades att söka vård på Löts sanatorium utanför Strängnäs i januari 1914. Senare vårdades hon också på sanatorier i Danmark och i Norge, däremellan företrädesvis på Romanäs sanatorium utanför Tranås. Under sjukdomstiden var Harriet Löwenhjelm fortsatt konstnärligt verksam. Hon återfann sin lust och ”fallenhet” för att måla sedan hon på omvägar hört att Wilhelmson tyckte att hon hade konstnärstalang. Under ett besök i Stockholm julen 1915 lärde hon sig att skära i buxbom och att trycka träsnitt av Harriet Sundström, en av initiativtagarna till Föreningen Original-Träsnitt. Under sin sista tid målade Harriet Löwenhjelm ”moderna tavlor”. Dock har ingen av dessa bevarats. Av hennes oljemålningar finns endast enstaka bevarade, exempelvis porträttet av kusinen Marianne Mörner . En minnesutställning med Harriet Löwenhjelms konst anordnades 1929 med ett antal av hennes teckningar på Galerie Moderne i Stockholm och 1963 gjordes en retrospektiv utställning på Nationalmuseum.
Harriet Löwenhjelm är emellertid mest känd för eftervärlden som lyriker. Under sin livstid gav hon endast ut en diktsamling, anspråkslös till format såväl som omfång: Konsten att Älska och Dess Följder Hofsamt utlagdt i Bild och Text af Harriet Löwenhjelm, 1913. Efter att den refuserats av Norstedts förlag lät hon själv trycka boken i 50 exemplar på Generalstabens Litografiska Anstalt.
Betydelsefull inspiration till det kreativa skapandet gav de resor som Harriet Löwenhjelm företog. Under vintern 1904–1905 reste hon tillsammans med fadern till Ceylon för att hälsa på systern Amelie som tillsammans med sin man, Oscar Dickson, drev teplantage där. På vägen dit besökte de konstmuseer och turistattraktioner i Köpenhamn, Nürnberg, München, Zürich, Luzern, Milano och Genua. Sommaren 1913 besökte Harriet Löwenhjelm Paris där hon beundrade gobelängen Damen med enhörningen på Cluny-museet och Antoine Watteaus bildkonst på Louvren, vilket lämnade tydliga avtryck i Konsten att älska.
Efter Konsten att älska, 1913, sammanställde hon en ny diktsamling, den så kallade Sonettboken, med dikter tillkomna mellan 1914 och 1916, illustrerade med träsnitt. Under 1917 samlade Harriet Löwenhjelm sina illustrerade dikter i en anteckningsbok som kommit att gå under namnet Manuskriptboken.
Till Harriet Löwenhjelms favoritlektyr hörde bland annat sagosamlingen Tusen och en natt, men också skämttidningarna Strix och Söndags-Nisse, i synnerhet signaturen Bobs, Karl Benzons, nonsensdikter. Hans förtjusning i ovanliga och utländska ord, geografiska, zoologiska, kulinariska och religionshistoriska termer, där det exotiska också har en framträdande plats, får gensvar i flera av Harriet Löwenhjelms tidiga dikter.
Kärleken till språket bidrar till den särpräglade mångtydighet som är betecknande för Harriet Löwenhjelms lyrik och som är svår att sätta fingret på. Humor, ljus, lättsam lekfullhet, naivitet, livsglädje och ironi bryts mot melankoli, ångest, mörker, synd, skuld, ensamhet och död. De bibliska berättelserna blir symboliska gestaltningar av människans existentiella belägenhet och övergivenhet. Søren Kierkegaards filosofi bidrar till att sätta individen under lupp: regerad av önskningar och begär, och samtidigt begränsad, både grandios och liten, komisk, tragisk och sublim.
Manuskriptboken, tillsammans med Sonettboken, överlämnade Harriet Löwenhjelm på sin dödsbädd till väninnan Elsa Björkman-Goldschmidt med önskan om att de skulle ges ut. Harriet Löwenhjelm visste att föräldrarna skulle motsätta sig en publicering och uppmanade Elsa Björkman-Goldschmidt att ta hjälp av kusinen Christer Mörner. Föräldrarna var tveksamma till hur utomstående skulle uppfatta dikterna, vilket ledde till uteslutningar av strofer och ibland hela dikter ur Sonettboken och Manuskriptboken. Dikter med dem tillhörande teckningar valda ur Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper trycktes 1919 på Handpresstryckeriet i Råsunda, vilket leddes av Arthur Sahlén. Det var inte ett bokförlag och några recensionsexemplar sändes förmodligen inte ut. Målet med utgåvan var heller inte att nå en stor publik utan att uppfylla Harriet Löwenhjelms sista vilja. Men boken väckte efter hand en viss uppmärksamhet, vilket ledde till att författaren och litteraturkritikern Sten Selander inkluderade tre av dikterna i antologin Den unga lyriken, 1924. Därmed väcktes litteraturkritikern Olle Holmbergs intresse, vilket utmynnade i en uppmärksammad essä 1927. Norstedts förlag tog samtidigt initiativ till en utökad utgåva. Dikter med dem tillhörande teckningar valda ur Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper, 1919, innehöll 29 dikter som år 1927 utökades till 108 dikter och slutligen år 1941 till 123 dikter. Ytterligare dikter har därefter offentliggjorts i Brev och dikter, med teckningar av författarinnan, 1952. Efter Harriet Löwenhjelms död hittades även i kvarlåtenskapen en liten bok som 1963 gavs ut i faksimil som Harriet Löwenhjelms bönbok, men också dikter på lösa blad, några förmodligen skrivna så sent som 1918. Harriet Löwenhjelms lyrik har sammanställts i Samlade dikter, 2011.
Harriet Löwenhjelm avled i tuberkulos på Romanäs sanatorium 1918, endast 31 år gammal.
