Hedvig Indebetou var författare, dramatiker och översättare, verksam under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet.

Hedvig Sofia Amalia Indebetou föddes 1844 på Forssa bruk i Östra Vingåker i Sörmland som yngsta dotter till brukspatronen och politikern Carl Gustaf (Calle) Indebetou d.y. och hans hustru Dorothea (Dora) Almgren. Äldst i syskonskaran var brodern Johan Govert, följd av systrarna Agnes, Ida och Berta.

Fastän brodern Johan Govert var femton år äldre, stod Hedvig Indebetou honom närmast, av breven i hennes arkiv framgår att hon såg upp till honom och att han var ett stöd för henne. Det är tydligt att hon tidigt ville bli författare. Redan som sjuåring skapade hon tillsammans med sin bror ”Kungadömet Udden”, en allegori över Forssa, som ligger på en udde vid sjön Tislången. De skrev, lekte och skapade tillsammans med systrarna en egen värld. Senare skrev Hedvig Indebetou pjäser, både ensam och tillsammans med sina syskon och kusiner. Pjäserna framfördes av dem själva för släkt och vänner. När syskonbarnen kom, skrev hon sagor tillägnade dem, men det skulle dröja innan hon började författa på allvar och få sina berättelser utgivna på ett förlag.

När Hedvig Indebetou växte upp var det ovanligt att en kvinna av högre stånd utbildade sig och förvärvsarbetade i stället för att gifta sig. Hon verkar inte ha varit intresserad av giftermål och beskrev sig själv i breven till sin far Carl Gustaf som blyg och inbunden men också bortskämd. Hon menade att föräldrarna inte hade krävt lika mycket av henne som av hennes äldre syskon. Hon skrev att hon levt skyddat och därmed haft svårt för att knyta relationer. Fadern Carl var hela tiden kärleksfull och förstående, och i de brev som bevarats mellan de två, finns ingenting som tyder på att Carl Gustaf var emot sin dotters livsval. Istället stöttade och uppmuntrade han henne att fortsätta skriva. De utbytte tankar och fadern hjälpte henne genom sitt stora kunnande med historiska fakta, inför de artiklar hon till en början skrev för olika hembygdstidningar. Lyckligtvis fick hon behålla sin pappa länge, då han inte avled förrän 1893, hela 92 år gammal.

Inget brev från modern Dora finns bevarat, det var för smärtsamt för Hedvig Indebetou att genom brev bli påmind om moderns för tidiga och tragiska död. Hon dog nämligen i lunginflammation, när Hedvig Indebetou endast var 19 år gammal. Dora Indebetou gick bort under en vistelse hos sin familj i Stockholm, troligen ådrog hon sig infektionen då hon var och hälsade på sin dotter. Hedvig Indebetou bodde nämligen alltsedan hon var femton år hos morbrodern sidenfabrikören Knut Almgren i huvudstaden, där hon hade möjlighet att utbilda sig till lärare. I Stockholm kunde hon söka arbete och möjligen förverkliga sina författardrömmar. Modern hade arrangerat att dottern fick bo hos brodern och hans familj och uppmuntrade henne på så sätt att utbilda sig. Att få komma till Stockholm bidrog säkert också till mera kulturell stimulans men också till ett rikare socialt liv.

Hedvig Indebetou utbildade sig till privatlärare och vad som framgår av korrespondensen undervisade hon bättre bemedlade familjers barn i hemmet och skrev sagor och noveller på fritiden medan drömmen var att kunna försörja sig som författare fullt ut. Men det var inte lätt att få litterära verk publicerade, särskilt som kvinna, och de flesta kvinnliga författare använde sig av en pseudonym. När Hedvig Indebetou publicerade sina sagor i barntidningen Linnea, använde hon den anspråkslösa -ster, vilket kunde tolkas som moster, faster eller syster. Trots denna anspråkslösa signatur blev hon upptäckt av läkaren och författaren Carl Anton Wetterbergh, känd som ”Onkel Adam”, som var chefredaktör för Linnea. Han tog kontakt med Hedvig Indebetou, och en lång vänskap och ett gott samarbete tog sin början.

Hedvig Indebetou fick genom Carl Anton Wetterbergh allt fler av sina noveller och sagor publicerade. Troligtvis var det genom hans uppmuntran som hon började översätta barnböcker från engelskan. Hon hade goda språkkunskaper, särskilt i engelska vilket var ovanligt för tiden. Hon översatte bland annat flickboken Rebecka av Kate Douglas Wiggin, 1904, och Louisa May Alcotts Under syrenerna, 1887. Översättaruppdragen gjorde att hon till slut kunde sluta arbeta som lärare.

Inspiration till de egna verken hämtade Hedvig Indebetou från naturen i östra Vingåker, där hon växt upp. Hennes sagor innehåller alltid målande beskrivningar av skogs- och lantmiljö. Ett vanligt drag i hennes berättelser är att skogsväsen och människor interagerar med varandra, men hon skrev också fabler, som Hönan som ville flyga och sagor där döda ting blir besjälade, vilket indikerar att Hans Christian Andersen var en av hennes inspirationskällor. Den för 1800-talet typiska genreblandningen återfinns också hos Hedvig Indebetou, kanske tydligast i hennes mest kända bok Vintergröna, 1880, som innehåller berättelser med omväxlande dikter och sånger. Hedvig Indebetou hyllade årstiderna, särskilt övergången mellan vinter och vår, vilket titeln Vintergröna antyder. Vintern var ofta bister och besvärlig i Sörmland, säkert kunde Forssa vara avskuret flera dagar i streck, om det ville sig illa. Men vintern var också glädje, med slädfärder i parti och skridskoåkning på bottenfrusna sjöar. I dikterna ställs vintern mot våren vilken var efterlängtad och innebar stor glädje när den kom.

I samlingen Ängsblommor, 1884, finns motiv från Hedvig Indebetouss hembygd vilken hon saknade mycket sedan hon flyttat till Stockholm. Novellen ”Käll-ådern” i Ängsblommor handlar om trakten kring Forssa, som här fått namnet ”Skogsjö”. Hedvig Indebetou skrev ofta i sina brev hur mycket hon längtade till Forssa, till den friska luften, den vackra naturen med sjön Tislången med dess klippor och skogen med fåglar och andra djur. Hon vistades där hela sommaren och firade alltid jul på Forssa med familjen och släkten. Men år 1900 förändrades allt: hennes högt älskade bror Johan Govert blev sjuk och avled. Det var ett hårt slag för henne, inte minst eftersom hon mist sin far och systrarna Agnes och Ida några år tidigare. Carl Anton Wetterbergh hade avlidit redan 1889 så hon kände sig nog rätt ensam. Till råga på allt ville Johan Goverts ende son inte ta över bruket, det gick i arv till kusinen Robert Almgren istället.

Vuxensagan ”En vän”, tryckt i Idun 1904, handlar om en prinsessa som först mister sin mor och efter en tid även fadern. En kusin tar över slottet och konungariket och hon själv blir förflyttad till ett mindre lustslott längre bort. Det är tydligt att berättelsen har självbiografiska drag. Kanske kände sig Hedvig Indebetou bortstött från fädernehemmet och den vackra naturen som var så viktig för henne. Saknaden efter föräldrarna är tydlig i sagan och kanske var det först då, i 60-årsåldern, hon förmådde befästa den med ord.

Hedvig Indebetou fick, liksom sin far, ett långt liv och hon dog inte förrän 1933, drygt tre veckor efter sin 90-årsdag. Hon ligger begravd på Östra Vingåkers kyrkogård.