Hedvig Strömfelt var en av de så kallade Strömfeltsystrarna, vilka alla var aktiva inom en av 1700-talets väckelserörelser, den herrnhutiska rörelsen.

Hedvig Stömfelt föddes möjligen 1723 som yngsta dotter i en relativt högt uppsatt adlig familj. Modern Anna Magdalena Taube af Odenkat var friherinna, fadern Otto Reinhold Strömfelt var ämbetsman och politiskt aktiv och slutade sin karriär som president i Svea hovrätt. Familjen Strömfelt kom alla att bli herrnhutiskt influerade, vilket märktes på olika sätt. Förutom systrarnas aktivitet visade sig detta också genom att fadern blev känd för att plädera för ökat lekmannainflytande i domkapitlen. Inom hushållet Strömfelt fick dessutom framträdande herrnhutare beskydd, till exempelvis Johan Kryger, vilken blev anställd som informator, och prästen Tore Odhelius som togs in som huspredikant.

Hushållet Strömfelt betraktas som viktigt när herrnhutismen nådde Sverige. Enligt den svenska rörelsens tidiga historieskrivare Arvid Gradin så kom några medlemmar i hushållet, till exempel ett par av Hedvig Strömfelts äldre systrar, att bli frälsta när de besökte Livland år 1738, där släkten Strömfelt hade egendomar. Rörelsen hade dock sitt ursprung i Tyskland där den grundades i Sachsen mot slutet av 1700-talet; den finns fortfarande kvar i en rad länder om än i förändrad form. Denna missionerande väckelse spred sig sedan relativt snabbt i Europa och dess kolonier under 1700-talet. Den herrnhutiska rörelsens relativt egalitära ideal underlättade för kvinnor och personer från enkla förhållanden att träda fram, något som annars var problematiskt i det dåtida socialt hierarkiska Sverige. Dessutom var det enbart läroståndet, prästerna, som skulle tolka och predika Guds ord inom ramen för den i Sverige påbjudna lutherska inriktningen: den lutherskt ortodoxa.

Tillsamman med sina systrar Christina Catharina, Ottiliana och Ulrika Eleonora fick Hedvig Strömfelt år 1758 gården Kersö (Kärsö) av sin mor, strax innan hon gick bort. Gården är belägen vid Mälaren och kunde både ge inkomster och utgöra en plattform för systrarnas herrnhutiska aktivitet. Ingen av systrarna gifte sig och de verkar ha ägnat sitt liv åt att sprida den herrnhutiska läran, med särskilt inflytande under rörelsens första formativa år fram till 1760-talet. En viktig faktor var dessutom att det kunde hållas enskilda husandakter i hushållet Strömfelt och på Kersö. Det var centralt, eftersom religiösa sammankomster utanför kyrkans hägn var förbjudet utom just för adliga personer och därmed kunde troende samlas i adelshushåll för att utöva sin tro. Det finns vissa vittnesmål som tyder på att systrarna höll predikningar – kanske vid dessa sammankomster. I sin egenskap av adelskvinnor hade också dessa systrar såväl resurser som en viss frihet att resa. Resandet möjliggjorde fördjupade kontakter med den herrnhutiska rörelsens moderförsamling i Tyskland och både svenska och internationella herrnhutare kom också resande till Kersö. Två brev skrivna av Hedvig Strömfelt finns bevarade i arkivet i Herrnhut (Unitätsarchiv der Evangelischer Brüder-Unität). De vittnar dels om kunskaper i tyska, dels om att systrarna Strömfelt kände högt uppsatta personer i rörelsen och att deras aktivitet uppskattades i moderförsamlingen.

Från denna rörelse finns en stor mängd litteratur bevarad: herrnhutarna var ett skrivande och sjungande folk som producerade självbiografier, så kallade levnadslopp, sånger, teologiska texter, böner, brev, predikningar med mera. Systrarna Strömfelt var alla aktiva som författare till brev och sånger; dessutom finns en bevarad ”berättelse”, en historieskrivning över den herrnhutiska rörelsens tidiga historik skriven av Ulrika Eleonora Strömfelt. Innehållet i litteraturen kännetecknades av en stark betoning av det kristna kärleksbudskapet där det också lades stor vikt på att tro skulle väckas och vidmakthållas genom det som kallas en känslans empiri. Beskrivningar av Kristi lidande skulle skapa en närvarokänsla och röra hjärtat och genom olika språkliga beskrivningar av blodet och korset skulle lidandet förmedlas så att det kunde erfaras i den troendes egen kropp. En annan vanligt förekommande bild, med rötter i Höga visan, var dessutom innerliga och ibland sinnliga beskrivningar av Jesus som brudgum och själen som hans brud. I en del sånger återfinns också bilder som beskriver Guds moderlighet. Det här gjorde att en vanligt förekommande anklagelse mot rörelsen, från de etablerade kyrkorna, handlade om att sångtexterna väckte för mycket och fel känslor, vilket ansågs kunna förleda särskilt den vanliga människan.

Hedvig Strömfelt var alltså en av dessa skribenter vars texter kom att ses med misstänksamhet ända in i 1900-talets kyrkohistoria. Hennes sånger finns bevarade såväl i manuskript som i tryckt form i den herrnhutiska sångboken Sions Sånger, under signaturen H.S. i 1743 års upplaga, omtryckta i 1748 års utvidgade upplaga. Troligtvis har hon också skrivit en av sångerna i Sions Nya Sånger, från 1778. De tryckta sångerna präglas alla av den för de herrnhutiska sångerna gängse formen och innehållet, vilka i sin tur var hämtade från en lång tradition av bland annat passionsdiktning och innerlig andaktslitteratur där ett sökande ”jag” kommunicerar med Gud. Hos Hedvig Strömfelt finns därmed en stark betoning på det kristna kärleksbudskapet, vilket utgör den trosmässiga grunden, och Jesu lidande beskrivs i målande ordalag och möjliggör att själen kan finna sin fristad i frälsarens famn. Ett exempel kan tas från en av hennes sånger i Sions Sånger, 1743, sång nummer 47: ”Jesu, jag mig kastar ner För dit kors med blod beslutit: Jag begär at få qwarter [rum] I din sår; ty du utgjutit Bloden din för syndare, At du dem wil nåde ge.” En annan sång förmedlar diktjaget/själens innerliga kärlek till Jesus: ”O! JEsu, min skönste, min kär’ste på jorden, Din kärlek nu endast min fägnad är worden. Mit hjerta, min JEsu’, af kärlek du dragit. Til dig och ifrån mig aldeles borttagit.”, sång nummer 59 i Sions Sånger. Bägge samlingarna, 1748. I Hedvig Strömfelts tryckta sånger finns emellertid knappast några överdrifter när det gäller innerlig metaforik, eller bilder av blod och lidande jämfört med andra texter i dessa sångsamlingar, eller för övrigt en del av den svenska kyrkans auktoriserade passionspsalmer. Går vi däremot till de handskrivna sånger som finns bevarade finner vi en högre känslotemperatur. Dåtidens censur gjorde emellertid att de som tryckte de herrnhutiska sångsamlingarna fick vara försiktiga.

Enligt uppgifter i en samtida källa var Hedvig Strömfelts hälsa bräcklig sedan unga år och hon avled på Kersö 1766, vid 43 års ålder.