Helena Henschen var textilkonstnär, formgivare, illustratör, scenograf och författare. Hon var tidigt involverad i 1960- och 1970-talens engagemang mot diktaturer i Grekland, Spanien och mot Vietnamkriget. Kritiken mot förtryck och orättvisor kom länge att prägla hennes konstnärliga insatser. Hon var på 1960-talet medskapare till det ”röda” klädföretaget Mah-Jong, scenograf hos Fria Proteatern, illustratör till politiskt upproriska barnböcker mm. Under 2000-talet väckte hon stor uppmärksamhet med två romaner som byggde på händelser i hennes egen släkthistoria.
Helena Henschen föddes 1940 i Stockholm och växte upp på Lidingö i en kulturellt intresserad borgerlig familj, med en mor som var förlagsredaktör och en far som var konstnär. Hennes faster var konstnären Helga Henschen, och på fädernet var hon barnbarnsbarn till finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel.
Hon tog examen vid Lidingö läroverks flickskola (nuvarande Hersby gymnasium) och i slutet av 1950-talet började hon på textillinjen på Konstfack i Stockholm. Hon hade redan under tonårstiden praktiserat hos textilkonstnärer på somrarna, bland annat hos den danska textilkonstnären Vibeke Klint. Hon tillhörde den grupp begåvade textilformgivare som vid Konstfack hade Edna Martin som huvudlärare. Ett gränsöverskridande fritt skapande var en del av pedagogiken och ingick i tidsandan. Helena Henschen avslutade sina studier på Konstfack 1963.
Under 1960-talets byggboom profilerade sig företag och organisationer med nya byggnader och samtida modern offentlig miljö. Helena Henschen inledde sin professionella karriär med att väva gobelänger med berättelser och uttryck som var expressiva och lustfyllda. En av hennes vävar hängde i personalmatsalen för Sveriges verkstadsförening (nuvarande Teknikföretagen).
Under 1960-talet växte oppositionen mot konventionellt mode och den nyhetsjagande konfektionsindustrin. Textilformgivaren Inez Svensson och den vid Dagens Nyheter verksamma journalisten Rebecka Tarschys bjöd in unga, radikala klädskapare att visa sina visioner vid en mannekänguppvisning på Moderna Museet 1965. Helena Henschen deltog, och det gjorde också två kamrater från Konstfack: kusinen Veronica Nygren och sysslingen Kristina Torsson. Alla tre hade arbetat med stickmaskiner och fröet till samarbete föddes.
Under tiden på Konstfack var Helena Henschen gift med blivande arkitekten Peter Bergom-Larsson. De fick sonen Jesper Bergom-Larsson 1961. Efter skilsmässa levde hon tillsammans med konstnären Håkan Nyberg och fick 1966 med honom dottern Saskia, gift Lagerbielke.
Tillsammans med Veronica Nygren och Kristina Torsson startade Helena Henschen 1966 klädföretaget Mah-Jong, vars kläder revolterade mot modeindustrin och dess krav på snabba växlingar, konsumtionshysteri och mot kvinnokroppens instängda och ofria kroppsideal. Det var kläder som inte krävde korsett och bh. En kvinna skulle kunna visa sin kropp i sina kläder även när hon väntade barn. För Mah-Jong som företag var det viktigt att delta i kampen mot tidens orättvisor, lokalt och globalt, och att bedriva en etisk produktion med rättvisa arbetsvillkor. Efter kort erfarenhet av syntetmaterial tillverkades kläderna av naturmaterialet silkestrikå (en blandning av bomulls- och rayonfiber), som trycktes med för tiden oväntade mönster och starka färgkombinationer. Helena Henschen ritade några av Mah-Jongs mest legendariska mönster, som Kärna och Tiger.
Helena Henschen lämnade gruppen 1968 för att arbeta med teater och fördjupa sitt politiska engagemang. I samband med detta inledde hon en drygt 20 år lång arbetsrelation med författaren Gunnar Ohrlander, känd under pseudonymen Doktor Gormander. De levde också ihop och fick 1972 tvillingarna Kristina och Jenny Henschen.
Från 1968 och i ungefär tio år framåt var Helena Henschen scenograf för NJA-gruppen, senare Fria Proteatern. Hon gjorde bland annat scenografi och kostym till de uppmärksammade föreställningarna Zigenare på Dramaten 1968, NJA-pjäsen på Dramaten 1969, Blågul atom, 1970, Mäster Palm lever om, 1974, och Hårda bandage, 1977. Dessa var grupparbeten och hon deltog därför också i textproduktion och regi tillsammans med skådespelare och författare. Hennes scenografi präglades av färgrikedom, men också — enligt Dagens Nyheters recensent Ruth Halldén 1974 — av en enkelhet som blev levande och effektfull.
Helena Henschen illustrerade Gunnar Ohrlanders böcker När barnen gick i strejk, 1969 och När barnen tog makten, 1971, båda utgivna under pseudonymen Doktor Gormander. Hon illustrerade även Katarina Taikons bok Niki, 1972, och Sven Wernströms Max Svensson Lurifax, 1972, samt bidrog med illustrationer i flera andra böcker, i dagspress och tidskrifter. Hon gjorde också affischer, bland annat inför den stora daghemsdemonstrationen i Stockholm 1975.
I mitten av 1970-talet engagerades Helena Henschen av Stockholms stadsmuseum (nuvarande Stadsmuseet i Stockholm) för tre inflytelserika utställningar om barn och ungdom från 1800-talet till dagsläget: Barn i stan, 1977, Skolbarn, 1982, och Stockholmsungdom, 1987. De genomfördes av en grupp kvinnor, alla yrkesarbetande med småbarn, och tog avstamp i frågan ”Vad gjorde barnen när föräldrarna arbetade?” Utställningarna baserades på gruppens arkivforskning, bildsökning och intervjuer och alla tre följdes av en bok, där medlemmarna kollektivt stod för innehållet. Förutom Helena Henschen bestod gruppen av Helena Friman, Lena Högberg, Eva Silvén, Ingrid Söderlind samt Eva Lis Bjurman. Helena Henschen var på flera sätt en drivande kraft, inte minst ideologiskt, under de 14 år som projektet pågick. Hon formgav, konstruerade och deltog i bygget av de artistiskt nyskapande utställningarna samt illustrerade alla tre böckerna. Boken Barn i stan gavs ut i flera uppdaterade upplagor och kom att användas i förskollärarutbildningar långt in på 2000-talet.
I början av 1990-talet arbetade Helena Henschen som formgivare och redaktionsmedlem i den sammansvetsade redaktionen bakom tidskriften Moderna Tider, utgiven 1990—2002, som fick Stora journalistpriset 1993. Från 1994 till sin död levde hon tillsammans med socialmedicinaren Lennart Ström.
År 2004 överraskade Helena Henschen med romanen I Skuggan av ett brott, som byggde på tragedin kring de von Sydowska morden 1932, då hennes morfar Hjalmar von Sydow, högerpolitiker och direktör för Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), samt två hushållerskor blev mördade. Boken blev en stor kritiker- och läsarframgång, såldes i cirka 145 000 exemplar och översattes till tio språk. ”Lysande, enastående” skrev Dagens Nyheters recensent Gabriella Håkansson. För denna bok fick Helena Henschen flera priser, bland annat Svenska Akademiens Särskilda belöning, Tidningen Vi:s läsarpris och Europeiska unionens litteraturpris. Helena Henschen skrev ännu en roman, Hon älskade, också den byggd på stoff ur släkthistorien. Den handlar om hennes farmor Anna och Ernest Thiels dotter Signe, som levde ett dramatiskt liv under första hälften av 1900-talet, med alla politiska skeenden, krigen, antisemitismen och faderns finanskrasch i början på 1920-talet.
Helena Henschen var både upprorisk, nydanande och något av en multikonstnär i den mening att hon inte följde ett avgränsat konstnärligt uttryck utan grep sig an områden ”där marken var osäker” som hon uttryckte det i en intervju. Hon följde spår som kunde utmana hennes lust att skapa och förändra.
Helena Henschen avled 2011, 71 år gammal. Hon ligger begravd på Solna kyrkogård.
