Ruth Halldén var en välkänd och uppskattad litteraturkritiker, verksam under andra hälften av 1900-talet.

Ruth Halldén föddes i Sundsvall 1927 som dotter till grosshandlaren Erland Dahlström och hans maka Olga. Hemstaden har hon ägnat en personlig betraktelse i boken Tankar om kultur, 1999, som rymmer klara minnen från uppväxten. År 1950 gifte hon sig med Sören Halldén, docent i Uppsala och sedermera professor i teoretisk filosofi i Lund. Hon studerade i Uppsala och tog en fil.mag. i svenska och tyska år 1951. Paret bosatte sig i Lund 1964 och stannade där livet ut.

Ruth Halldén prövade på läraryrket, men journalistbanan lockade mer. Sedan hon framträtt i lokalpressen erbjöd Upsala Nya Tidning henne ett forum. Där medverkade hon från 1953 med litteratur-, teater- och filmkritik, men också med kåserier som innebar större stilistiskt svängrum. Hon debuterade som författare med diktsamlingen Hus utan trädgård, 1959. Dikterna, präglade av vinterkyla och snö, varierar tidstypiska motiv som kvinnlig ensamhet, depression och musik. Inflytandet från Edith Södergran är tydligt i dikterna ”Arenan”, ”Gud” och ”Ecce homo”. I samlingen Landskap i gult och guld, 1963, har dikterna en mer social ton med samma grundmotiv. Dikten ”Modern” ger en bild av en olycklig kvinna med drag av självporträtt. ”Kurort” handlar om Bath, där jaget får se sin smärta försvinna: ”något som har med rakhet och svalka att göra/ klassicismen är den olyckliges liniment”.

Efter 1963 skrev Ruth Halldén inte skönlitterärt. Hon tyckte sig sakna självförtroende och kraft att hävda sig i denna form av skrivande, trots att hon tidigt upplevde stöd från fadern och senare från maken. Men hon hade självtillit i sin kritikergärning, genom vilken hon lidelsefullt uttrycker centrala värden i sitt liv.

Ruth Halldén visade snart en tydlig kritikerprofil. Hon fick rykte om sig att vara spirituell och slagfärdig, ofta med markerad åsikt. Som kåsör kunde hon använda sin drastiska humor när hon skildrade den omöjliga kvinnorollen. Hennes sinne för komik sporrades av sådana lägen, då hon kunde balansera det roliga med det farliga. När hon avhandlar det eleganta värdinneskapet under signaturen Fru X i Upsala Nya Tidning 1962 hämtar hon exempel ur sitt eget liv: ”Lackande av svett och med fläskos i håret, brännsår på armarna och kötteder på läpparna står man och kokar ihop något infernaliskt i sitt häxkök. Och då det ringer på dörren rusar man fram med vispar och slevar i högsta hugg stinkande av lök och sill och under höga tjut av fasa, så att gästerna ryggar tillbaka. - Kommer ni redan era galningar, vad fasen menar ni, välkomna välkomna, ta fram vinet din lathund, undan satungar, välkomna välkomna, var är klädhängarna, stäng det är korsdrag, vill du ha en örfil din rackare, välkomna välkomna.” Motgångarna tål att skrattas åt, så länge det är författarens egna.

I Upsala Nya Tidning skrev Ruth Halldén om all slags litteratur: svensk och utländsk, prosa och poesi, avhandlingar i litteraturhistoria och allmänna fackböcker, svenska och utländska tidskrifter och dessutom om konst, museer och resor. I hennes tidiga kritik märker man också initierade artiklar om författare som hon sedan följer genom åren: till exempel Klara Johanson, Tora Dahl, Françoise Sagan, Virginia Woolf, Graham Swift, John Updike och engelska klassiker som Jane Austen och syskonen Brontë. Hon var en allsidig och omtyckt skribent, men hon slutade tvärt när hon upptäckte att hennes bidrag var dåligt betalda. Hon var snar att reagera på orättvisor, även för andras del, vilket ledde till att också mer diplomatiskt lagda kolleger kunde känna tacksamhet för hennes insats. Hon var en person med hög integritet, och hon förblev det i hela sitt liv.

Sedan hon slutat arbeta för Upsala Nya Tidning började Ruth Halldén skriva i Dagens Nyheter, uppmuntrad därtill av Olof Lagercrantz. Hon verkade som frilansare från 1963 och blev fast anställd kritiker 1967. Bortsett från ett kort uppehåll kring 1990 i samband med sektioneringen av tidningen, då hon reagerade mot Arne Ruths och redaktionens dåliga kontakt med medarbetarna utanför Stockholm, har hon varit en av Dagens Nyheters mest lästa och uppskattade skribenter. Hon har också skrivit i Svenska Dagbladet och den geografiskt närmare placerade Sydsvenska Dagbladet, liksom i tidskrifter som Ord och Bild på 1960-talet, och i Moderna Tider på 1990-talet.

I boken Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864–2012 skildrar Åke Lundqvist Ruth Halldéns entré i Dagens Nyheter: ”Halldén debuterar med en artikel om Kenneth Grahames klassiska barnbok Det susar i säven, som omedelbart demonstrerar hennes talang: Paddan har ”det eleganta, obesvärade sätt som är Guds gåva till alla fåntrattar”. Detta är Ruth Halldén i koncentrat: det sträva omdömet, den skarpa blicken för uppblåsta pretentioner, onelinern som fastnar i minnet.” I Dagens Nyheter skrev hon mellan 1960-talet och början av 2000-talet sina bästa artiklar. Hon var beroende av dagstidningens rytm; den krympande tiden till deadline föreföll vara enbart till stimulans. En stor mängd kvalificerade artiklar utgör hennes samlade verk: förutom recensioner och andra artiklar på kultur- och teatersidorna har hon medverkat med intervjuer, resereportage och kåserier.

Ruth Halldéns artiklar vittnar om en bred kunskap om den samtida romankonsten, speciellt när det gäller de engelskspråkiga författarna, varvid hon alltid kommenterade de svenska översättarnas prestation. Hon skrev om litteraturhistoria och intresserade sig särskilt för psykologisk, närmast psykiatrisk problematik och homosexualitet hos författare. Hon drog upp en tydlig feministisk linje i tidiga artiklar om Simone de Beauvoir, Germaine Greer och Angela Carter. Hon uppmärksammade de konkreta sociala förhållandena i ett samhälle, och villkoren för att frigöra sig från dem. I hennes Vid romanens rötter, 1997, märks förkärleken för den rationalistiska och reformvänliga engelska 1700-talslitteraturen. Hon har också skrivit insiktsfulla artiklar om de radikala 1800-talsmän, som bidrog till kvinnans frigörelse – William Makepeace Thackeray, Charles Dickens, Friedrich Engels och John Stuart Mill med flera – och samlat dem med skrivande kvinnor i Viktorianer & radikaler, 2004.

Ruth Halldéns kritik i Dagens Nyheter utspelas mot bakgrund av kritikerinstitutionens försvagande. Det allvar hon ägnar sin uppgift att bedöma kan tyckas vara väl stort i senare iakttagares ögon, men det låg alltid bakom hennes strider. Artikeln ”Naturligt urval i paradiset”, som infördes den 30 augusti 1988, samma dag som Bonniers inbjöd till sitt årliga kalas på Manilla för författare och kritiker, var ägnad att förarga, liksom hennes samvetsfråga: ”Ska kritiker och författare över huvud taget bekanta sig?”

I debatten om svensk romankonst kontra sakprosan och den utländska skönlitteraturen, som utspelade sig vid årsskiftet 1989/1990 skrev hon: ”Att läsa en svensk genomsnittsroman är som att sitta på ett tåg med kabelbrott i trakten av Nässjö en dimmig novemberkväll med utsikt över en granskog. Ljuset är glåmigt, vattenkaraffen med sitt ljumma innehåll har just slutat klirra. Inget händer. Inget skall heller inte hända, för det är inte fint att någonting händer.” De som tog åt sig av kritiken hävdade att bilden vittnade om hätskhet mot kulturen i sig. Ruth Halldén fortsatte dock att bedöma litteratur uppriktigt och oförblommerat, men under intryck av debatten 1989/1990 sade hon sig vilja skriva enbart om döda eller utländska författare, något som kommit att misstolkas som om det gällde hela hennes ovanligt allsidiga produktion.

Som kritiker hade Ruth Halldén ett temperament som omedelbart visar upprördhet eller glädje, något som mera distanserade kritiker aktar sig för. En recension av Ruth Halldén är ett stycke genomarbetad och personligt gestaltad prosa; framför allt är hon den precisa och åskådliga bildens mästare. Hennes kvickhet firade kanske sina främsta triumfer i kritiska recensioner, men ändå såg hon sin viktigaste uppgift vara att förmedla de stora läsupplevelserna. Det är också grundtanken i En bra bok. Femtio förslag, 1991, som inte i första hand belyser Ruth Halldén som stilist, men desto mer hennes pålitlighet som bedömare. Hon brinner för att få oss att läsa den nu bortglömda författaren, som en gång har förmått höja sig över omständigheterna och skrivit ett mästerverk.

Ruth Halldén avled i Lund 2014.