Hilda Olsson blev under författarnamnet Kerstin Hed en produktiv och välkänd lyriker både lokalt i Dalarna och nationellt med 16 diktsamlingar, några prosaböcker samt tre egenhändigt sammansatta samlingsvolymer med lyrik.

Hilda Olsson föddes 1890 i ett lantbrukarhem i Hamre i Hedemora. Hennes utbildning bestod efter folkskolan i en sommarkurs på Tärna folkhögskola. Därtill var hon verksam inom nykterhets-, folkbildnings- och bonderörelserna. Hon gifte sig 1916 med Anders Olsson från Rättvik och övertog födelsegården Kersgården i Hamreängar 1919. År 1946 flyttade paret Olsson med två barn till Matsbo, även denna gård låg i Hedemoras närhet.

Författarnamnet Kerstin Hed hämtades från Kersgården respektive Hedemora, vilket visar hur rotad författaren var i sin hembygd. I sina dikter skildrade Kerstin Hed, som hon ofta även tilltalades av sin omgivning, den lantbrukarvärld hon var född i och levde i. Hon var formellt skolad i Karlfeldts och Carl Larsson i Bys anda, men hon fann sin egen ton i dalkarlarnas diktande landskap.

Kerstin Hed ingick i den så kallade Hedemoraparnassen, vars kärna under 1930-talet bestod av Paul Lundh, Nils Bolander och Martin Koch. I Kochs Lagmansgården i Hedemora träffades man och dryftade olika ämnen, men någon litterär skola med ett gemensamt program handlade det inte om. Snarare var det en umgängeskrets. Till de absolut tongivande personerna i Dalarnas kulturliv hörde även Karl-Erik Forsslund och Carl Larsson i By med vilka Kerstin Hed hade mycket gemensamt.

Författarskapet bedrevs parallellt med arbetet som lantbrukare. Dikterna andas samhörighet med anonyma enkla människor i den landsbygdsvärld som var Kerstin Heds verklighet och tonfallet är enkelt och flärdfritt. Språket var inte dialektalt präglat och bär inga spår av enkelspårig bygdepoesi.

Kerstin Heds författarskap inleddes tidigt med diktsamlingen Från stigarna, 1913, som utkom i tre upplagor på Ljus förlag, vilket var en ovanlighet för en diktsamling. Samma år publicerade den unga debutanten dikten ”Höstens sång” i tidningen Idun. År 1916 utkom diktsamlingen Gammelgården, men då på Thule förlag. Ett år senare följde Vägar och vandrare och då hade den nygifta lantbrukarhustrun bytt förlag från Ljus till Albert Bonniers. Dock återgick hon till Ljus i och med diktsamlingen Arv, 1923. Jord och människor, 1928, hade Norstedts som förläggare. Samma förlag gav också ut Strömmar mot havet, 1931, Bergslag, 1934, Vägen till hemlanden, 1937, och Av Jafets stam, 1939.

Under andra världskriget fördjupades Kerstin Heds diktning och anslaget fick en mörkare klang. Jordens skönhet utkom 1942 på J.A. Lindblads Bokförlag AB. Därefter var Kerstin Hed helt och hållet trogen LT:s Förlag AB med diktsamlingarna Över sjunkna land, 1945, Träblåsare, 1948, Ord från de stumma, 1952, Vandrare i strandskog, 1953, Skådebana, 1956, Kopparslanten i källan, 1959, och den sista diktsamlingen Tre orgelpipor, 1960.

De två prosaböckerna, novellsamlingen Kvinnor vid älven, 1955, och den kulturhistoriskt inriktade Glimtar över Sotdalarna, 1958, visar att Kerstin Hed hade ett brett register. Anmärkningsvärt är att det redan under författarens livstid gavs ut rikliga urval av hennes dikter i samlingarna Sång över markerna, 1947, För flod och vind, 1950, och Blommande mark, 1951.

Flera av Kerstin Heds dikter har blivit tonsatta av bland andra Hugo Alfvén och Oskar Lindberg. Hon bidrog även med texter i lokala tidningar och tidskrifter och i folkrörelsernas publikationer. Hon skrev dikter om studiecirklarnas betydelse och var själv en veteran inom IOGT-NTO-föreningen 1318 Elfblomman.

I verket Svenska folkförfattare från 1929 betonas att ”få diktare av vår nu levande generation hava betytt så mycket för den stora massan som Kerstin Hed”. Den trygga rytmen och den folkliga inriktningen gjorde dikterna tillgängliga för en vid läsekrets. En känd vandringssång som ”Spel-Olles gånglåt” från diktsamlingen Arv, 1923, kan ses som en kvinnlig parallell till den redan sedan länge etablerade visan ”Vi gå över daggstänkta berg” av Olof Thunman.

Gunnar Furuland kallar i sin bok om daladiktare från 1938 Kerstin Hed för ”vår enda bondeskaldinna”. Detta epitet kvarstår i viss mån men har av lyrikkritikern Sigvard Cederroth modifierats i Perspektiv, 1954: Kerstin Hed var också en författare som på sitt eget lågmälda sätt gav röst åt de stumma och undanskymda individerna i bondesamhället.

Hilda Olsson dog i Hedemora 1961 och är begravd på Hedemora kyrkogård. Tio år efter hennes bortgång utgavs Efterlämnat och 1984 utkom Dikter i urval.