Hildur Nygren var socialdemokratisk politiker, det andra kvinnliga statsrådet och den första kvinnliga ecklesiastikministern. Hennes inriktning var skol- och omsorgsfrågor.

Hildur Nygren föddes i Gävle som äldsta barn i en syskonskara på tre. Fadern var järnvägskonduktör och modern saknade formellt förtecknat yrke. Inte någon av föräldrarna var akademiskt utbildad men engagemanget i kommunpolitiken och socialdemokratin var stort. Fadern blev så småningom socialdemokratisk ordförande i Gävle stadsfullmäktige. Redan som liten flicka var Hildur Nygren behjälplig med affischering och liknande i det lokala politiska arbetet.

Efter realskolan i Gävle for Hildur Nygren till Kalmar där hon under fyra års tid gick på folkskollärarseminariet. När hon var klar med sin utbildning återvände hon till Gävle där hon blev lärare i en skola i fiskeläget Bönan och fortsatte det lokalpolitiska arbetet för socialdemokraterna. Hennes yrkesval gav insikt i barns villkor och hennes politiska inriktning var bland annat just skol- och hälsofrågor. I Gävle stadsfullmäktige, där hon invaldes 1939, blev hon ledamot av hälsovårdsnämnden. Samtidigt avancerade hennes karriär som lärare.

År 1940 valdes Hildur Nygren till socialdemokratisk representant i riksdagens andra kammare. Hildur Nygren förespråkade skolbespisningar med fria måltider för skolbarnen och en fungerande skolhälsovård. Hon hävdade även värdet av att stadsbarn fick möjlighet att tillbringa sommarloven på landet, i koloni.

Hildur Nygrens lärartjänstgöring gav utrymme för pedagogisk vidareutveckling. I Gävle utvecklade hon en fri pedagogik och hon var engagerad i redaktionen för Folkskolans läsebok. När hon 1941 blev utnämnd till distriktsöverlärare i Gävle var hon den första kvinnan som innehaft den rollen. Samtidigt var hon fackligt aktiv i Sveriges folkskollärarinneförbund .

I riksdagsarbetet var det följaktligen skolfrågorna som i första hand upptog Hildur Nygrens intresse och i vid mening familjepolitik. När Josef Weijne 1947 lämnade posten som undervisningsråd för att bli ecklesiastikminister var det Hildur Nygren som tillförordnades som nytt råd i hans ställe. När Weijne dog 1951 fick hon även ersätta honom som ecklesiastikminister. Hildur Nygren blev därmed den första kvinnan till den ministerposten och landets andra kvinnliga statsråd – Karin Kock var den första. Utnämningen var dock inte självklar men Hildur Nygren var svår att förbigå på grund av sin kompetens men också för att socialdemokratiska kvinnor utövade påtryckningar.

Tiden som ecklesiastikminister blev emellertid kortvarig. Den av Tage Erlander ledda regeringen inledde hösten 1951 en koalition med Bondeförbundet som i regeringsförhandlingarna krävde att få ecklesiastikministerposten. I sina dagböcker ger Tage Erlander uttryck för att han inte uppskattade Hildur Nygren och koalitionsförhandlingarnas köpslående togs som en möjlighet att göra sig av med henne. Hildur Nygren gick tillbaka till posten som undervisningsråd vid Skolöverstyrelsen och gjorde där viktiga insatser för döva och blinda barn. Handikappade barn – eller med dagens terminologi barn med funktionsvariation – var ett område som Hildur Nygren såväl yrkesmässigt som ideellt var engagerad i. Hon menade att barn borde ha stöd och hjälp, och staten borde bistå. Omtanken om barnens väl var också skäl till att Hildur Nygren tillhörde dem som i riksdagen hade förespråkat tvångssteriliseringar där föräldraansvar inte var att vänta.

I sin artikel om Hildur Nygren i Svenskt biografiskt lexikon sammanfattar Ann-Katrin Hatje Hildur Nygrens livsgärning med orden ”starka och konkreta intresse för och omsorg om skolbarnens fysiska och psykiska välbefinnande”. Hildur Nygrens publikationer bekräftar detta.

Hildur Nygren avled 1962 i Lidingö.