Hilma Bruno var en svensk skådespelare som hade sin huvudsakliga skådespelargärning på Svenska Teatern i Helsingfors i Finland, där hon under tolv år var en stjärna i ensemblen. Hon var den första att gestalta Nora i Ett dockhem av Henrik Ibsen på svenska i Helsingfors.

Hilma Bruno föddes 1856. Hon började sin utbildning för scenen som balettelev på Kongl. Stora Theatern vid åtta års ålder 1864. Året därpå medverkade hon i baletten Blommor och bin. Senare samma år övergick hon till koreografen Anders Selinders elevteater och debuterade där i rollen som Christine i Frans Hodells lustspel På Hasselbacken. Därefter kom hon 1866 till Nya Elevteatern på Ladugårdslandsteatern där E.K.R. Åbjörnson hade bildat ett barnsällskap. Där framträdde hon som barnskådespelare med stor framgång i pojkrollen Joseph i Pariserpojken av Jean-François Bayard. Vid 15 års ålder engagerades hon vid Knut Tivanders och Axel Bosins Alhambrateatern på Djurgården där hon stannade i två år. Under denna tid turnerade hon även i landsorten. År 1873 gifte hon sig med skådespelaren Carl Ernst Bruno. Tillsammans med sin man var hon engagerad av Frithjof Carlberg, som hade ett sällskap som både spelade på Södra teatern och turnerade i landsorten. Hon var även verksam i R. Salzensteins och Carl Otto Lindmarks teatersällskap.

Mellan 1876 och 1878 var Hilma Bruno engagerad vid Mindre teatern i Stockholm och blev uppmärksammad för flera av sina rolltolkningar, exempelvis som Esmeralda i Victor Hugos Ringaren i Nôtre-Dame, och som Anna i Familjen Danicheff av A. Corbin och A. Dumas den yngre. Efter att ha arbetat en säsong i Göteborg på Nya teatern, senare känd som Stora teatern, fick hon engagemang på Södra teatern i Stockholm. Där gestaltade hon Gervais i Émile Zolas Fällan samt Cyprienne i Victorien Sardous boulevardkomedi Låtom oss skiljas, den sista med sådan framgång att hon blev erbjuden kontrakt på Kongl. Stora Theatern, Stockholms mest prestigefyllda teater. Under sitt ettårskontrakt där, säsongen 1882, framträdde hon bland annat som Rosina i komedin Barberaren i Sevilla. Hon hade också framgång i Otto Benzons Surrogat mot skådespelaren Gustaf Fredrikson.

Året därpå lockades Hilma Bruno till Svenska Teatern i Helsingfors där hon under tolv år utförde sin huvudsakliga gärning som skådespelare. Hon vann tämligen omedelbart Helsingforspubliken med sin skönhet, sitt friska humör, sin goda diktion och väl utvecklade teknik. Hon blev snabbt den stora stjärnan i ingenyfacket, som exempelvis Gurli i Anne Charlotte Lefflers En räddande engel. På Svenska Teatern fick hon spela många roller, även sådana som inte ingick i hennes rollfack, vilket bidrog till att utveckla hennes teknik. År 1887 gestaltade hon Nora i Ibsens Ett dockhem, som för första gången uppfördes av en svensktalande skådespelare i Finland; rollen hade med framgång spelats tidigare på finska i Helsingfors av divan Ida Aalberg. Många trodde visserligen att Hilma Bruno skulle klara första akten när Nora är den glada dockhustrun, men få trodde hon skulle gå i land med Noras uppvaknande i tredje aktens uppgörelsescener, vilket hon dock gjorde. Hennes succé bekräftade hennes styrka som karaktärsskildrare och hennes bredd som skådespelare, som gjorde att hon kunde vandra mellan genrer. Hon benämns ofta i den samtida pressen som ”publikens gunstling”.

Under sin tid på Svenska Teatern gestaltade Hilma Bruno runt 100 roller, däribland Sigrid i Bröllopet på Ulfåsa av Frans Hedberg, Hedvig i Vildanden och Regina i Gengångare av Henrik Ibsen, Helga i Geografi och kärlek av Bjørnstjerne Bjørnson, Laura i Tre par av Alexander Kielland, Alma i Ära och Adah i Sodoms undergång, båda av Hermann Sudermann, Cyprienne i Låtom oss skiljas! av Sardou samt titelrollerna i Froufrou av Henri Meilhac och Lucovic Halévy och Madame Sans Géne av Victorien Sardou och Émile Moreau.

Efter 32 år som verksam skådespelare slutade Hilma Bruno sin karriär 1896 på grund av sjukdom. Den 13 april 1896 hade hon sin avskedsrecett då hon gestaltade två av sina mest populära rolltolkningar, Gurli i En räddande engel samt titelrollen i Niobe av Harry Paulton och E. A. Paulton. Vid hennes avsked skrev Wasa Nyheter: ”Det har alltid hvilat något äkta, någonting nordiskt friskt och på samma gång behagfullt öfver hennes konst, som lifligt tilltalat åskådaren, äfven då när det understundom brustit i djupare individualisering. Och hur ystert uppsluppna rollerna än varit, hur nära de än ibland ha tangerat det depraveradt vidriga såsom t.ex. Almas roll i Äran, så har fru Bruno, ledd af sin fina känsla och utvecklade smak, aldrig öfverskridit skönhetslinjen.”

Hilma Bruno var en mångsidig och tekniskt driven skådespelare, särskilt inom komedin samt inom rollfacket ingeny. Hon var särskilt skicklig i att spela fram en varm känsla. Som journalisten i * Wasa Nyheter* skrev överträdde hon aldrig ”skönhetslinjen” ens i subversiva rollkaraktärer. Det betyder sannolikt att hon aldrig bröt mot tidens traditionella spelstil utan höll sig inom en måttlig realism. Detta kan ha bidragit till hennes popularitet både hos publik och kritiker.

När Hilma Bruno och hennes man flyttade till Helsingfors 1883 slutade Ernst Bruno som skådespelare och blev i stället cigarrhandlare. Han dog i Helsingfors 1904. År 1907 gifte Hilma Bruno om sig med ingenjör Nikolai Alexandrovitj Pell. Hon blev änka för andra gången 1916. Hilma Bruno dog 1928 i Helsingfors.