Ida von Schulzenheim var konstnär, känd för djurmotiv och hembygdsvård. Hon grundade Föreningen Svenska konstnärinnor som hon ledde i flera decennier.
Ida von Schulzenheim föddes 1859 på herrgården Västlandaholm i Skedvi som första dotter till friherre David von Schulzenheim och hans hustru Ida, född Cederborgh. Fadern var överkontrollör för brännvinstillverkningen i riket och riksdagsledamot. I familjen fanns två söner, David och Carl, och den utökades så småningom med ytterligare en flicka, Eleonora.
Ida von Schulzenheims far var en stor djurvän och det hände att familjen samtidigt hade tolv hundar, som alla fick gå lösa. Dottern ärvde intresset för djur och sa ofta: ”När jag blir stor skall jag måla hundar”.
Ida von Schulzenheim började som nittonåring på Slöjdskolan (sedermera Tekniska skolan, nuvarande Konstfack) i Stockholm dit familjen hade flyttat. Efter ett år inledde hon sina studier på Konstakademien och studerade där ”antiken” och ”modellen” 1878–1884. Hon arbetade flitigt och målade mycket men efter att ha lämnat Konstakademien tillät hon sig, enligt en intervju i tidningen Idun, att ”roa sig med att vara klen”. År 1888 bestämde hon sig dock för att ta konsten på allvar och reste till Paris. Ett stipendieunderstöd från Konstakademien gjorde det möjligt för henne att fram till 1893 studera för de franska målarna Julien Dupré, Rodolphe Julian, Jules Joseph Lefebvre, och Jean Joseph Benjamin-Constant.
Ida von Schulzenheim utmärkte sig snart bland de skandinaviska konstnärerna i Paris. Hon fick ett hedersomnämnande för en karakteristisk hundmålning vid världsutställningen i Paris 1889 och nästkommande år en silvermedalj vid en stor konstutställning i Amiens. Utmärkelserna fortsatte att strömma in och på Konstakademiens utställning i Stockholm 1891 fick hon kungliga medaljen. Hennes målningar uppmärksammades också vid den stora konstutställningen i Göteborg samma år. Ida von Schulzenheim nöjde sig inte med att måla och ställa ut. Hon studerade etsning för Tryggve Hermelin och ställde långt senare ut oljemålningar tillsammans med hans akvareller.
År 1892 fick en av Ida von Schulzenheims målningar ytterligare ett hedersomnämnande på salongen på Camps de Mars i Paris. Året därefter ställde hon ut på världsutställningen i Chicago tillsammans med andra storheter som prins Eugen, Bruno Liljefors, Carl Larsson, Oscar Björck och Nils Kreuger. Ida von Schulzenheims Vinthundar ”hugnades” med en guldmedalj.
År 1893 återvände Ida von Schulzenheim till Sverige. Hon tillbringade en tid hos föräldrarna i Stockholm men flyttade sedan till sin bror David som var häradshövding och bodde i Villastaden i Gävle. Där kunde hon skaffa hundar. Hon hade både stora greyhounds och taxar, som alla blev hennes modeller. På tomten fanns en gammal lada som hon lät bygga om till ateljé. Hon inredde den i allmogestil och samlade gamla allmogeföremål från olika delar av landet. Bland annat hade dörren till ateljén tidigare suttit i Torsåkers kyrkas sakristia. Då Gästriklands hemslöjdsförening grundades 1913 var hon bland de drivande och hon var även dess ordförande och hade andra styrelseuppdrag under ett antal år.
Redan 1910 bildades Föreningen Svenska konstnärinnor. Ida von Schulzenheim var den drivande inspiratören och organisatören och blev dess första ordförande, ett uppdrag som hon innehade i 29 år. Hon och andra kvinnliga konstnärer hade tröttnat på att endast män tilläts vara medlemmar i konstföreningar. Behovet för kvinnliga konstnärer att organisera sig var därför stort, och året efter instiftandet hade föreningen dryga 80 medlemmar. Ida von Schulzenheim ansåg att föreningens bildande var en sista utväg. "Ni tror väl inte att vi konstnärinnor någonsin skulle finna på att särskilja oss i en grupp endast i vår egenskap av kvinnor? Jag menar, skulle vi vilja framträda och utställa för oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna?"
Föreningens målsättning var att samla alla kvinnliga konstnärer oavsett inriktning. Den första offentliga utställningen med 180 deltagare ägde rum på Konstakademien 1911. Den följdes av många utställningar, exempelvis i Lund 1912, Wien 1913 och Baltiska utställningen 1914. Ida von Schulzenheim förespråkade även att kvinnor skulle ägna sig åt konstkritik och gav själv ut tidskriften Konst 1911–1917. I styrelsen för Föreningen Svenska konstnärinnor satt under årens lopp exempelvis Hilma af Klint, Ida Thoresen, Tyra Kleen och Anna Ödman.
Ida von Schulzenheim målade landskap men är mest känd för sina djurporträtt av kor, hästar, kaniner och andra tamdjur. Hon var sin tids hundporträttör på modet och anlitades vid flera tillfällen av hovet. Hon målade av dåvarande drottning Sofias ”älsklingsvov”. Också dåvarande kronprinsessan Victorias hundar avbildades och tavlorna visades på Theodor Blanchs konstsalong.
Efter att med pompa och ståt, tal och hyllningar ha firats på sin åttioårsdag deltog Ida von Schulzenheim som äldsta deltagare då Gävleborgs läns Konstförening hade en samlingsutställning på Konstakademien i februari 1939. Hon hade då flyttat till Stockholm, till ett pensionatsrum på Östermalm. Vid sin död efterlämnade hon tusentals gamla föremål förvarade på vinden i broderns hus i Gävle. Dessa var av högst skiftande slag och värde, de flesta från 1600- och 1700-talen. De såldes på auktion i Stockholm.
Ida von Schulzenheim är representerad vid Nationalmuseum, Kungliga biblioteket i Stockholm, Gävle museum och Östergötlands museum. Hon tilldelades Litteris et Artibus 1927.
Ida von Schulzenheim avled 1940 i en ålder av 81 år. Hennes stoft vilar i Adlerbergska/Schulzenheimska gravkoret, den så kallade Pyramiden, vid Järfälla kyrka.
