Ida Trotzig var japanolog, författare, samlare och konstnär. Med sina 33 år i Japan och nära samarbeten med bland annat Etnografiska museet, var hon betydande för kunskapsspridningen och populariseringen av japansk kultur i Sverige.
Ida Trotzig föddes den 6 september 1864 i Kalmar. Hennes far var bankdirektör Henrik Magnét och hennes mor var Bertha Amenoide, född Trotzig. Vid tidig ålder väcktes hennes nyfikenhet på Japan genom resebrev från familjens släkting Herman Trotzig, som var bosatt i Nagasaki sedan 1859 och från 1868 verksam som polischef i Kobe. När Herman Trotzig var på tillfälligt besök i Sverige 1888 träffades han och Ida Trotzig och de två fick känslor för varandra. De gifte sig, och i oktober samma år flyttade Ida Trotzig till Japan med sin nyblivne make.
Tack vare Herman Trotzigs flytande japanska och breda kontaktnät hade Ida Trotzig goda möjligheter att förädla sitt Japanintresse. Hon lärde sig språket, fick en rik vänskapskrets, samt studerade måleri och kalligrafi. Inte minst spenderade hon tio år som lärling till en mästare inom chado, japansk teceremoni. Således blev hon själv utnämnd till temästare och därmed kvalificerad att leda teceremonier. Sannolikt var hon den första svenskan, kanske till och med den första utlänningen, att tilldelas denna titel.
Ida Trotzigs upplevelser i Japan beskrevs ständigt i artiklar som publicerades i Sverige. Via dagstidningar och magasin delade hon med sig av ingående observationer i antropologisk anda, om alltifrån hantverk och husbygge, till religion, festivaler och giftermål, till barnets och kvinnans vardagsliv samt barnafödande. Artiklarna riktade sig mestadels till en vuxen målgrupp, men en hel del skrevs även för barn och publicerades i skoltidningar.
Under sina tidiga år i landet födde Ida Trotzig två barn. Dottern Bertha föddes den 5 juli 1889, och den andra dottern Jane föddes på julafton, året därpå. Tragiskt nog gick båda döttrarna bort inte långt därefter, i samband med en tyfon i Suma den 19 augusti 1891. Tre år senare 1894 fick paret en tredje dotter, Inez, som kom att växa upp i Japan.
En av Ida Trotzigs aktiviteter med dottern var att samla fjärilar under utflykter uppe i bergen utanför Kobe. Sällsynta arter skänktes till Naturhistoriska riksmuseet mellan åren 1899 och 1917. Flera nyupptäckta arter döptes således efter Ida Trotzig samt hennes dotterdotter Gaby Stenberg. Utöver sin japanologiska verksamhet har därför Ida Trotzig även omnämnts som pionjär bland svenska kvinnliga entomologer.
Mellan 1909 och 1912 gjorde Ida Trotzig en tillfällig vistelse i Sverige, vilken markerade början på hennes betydande samarbete med Etnografiska museet, som då var en avdelning inom Naturhistoriska riksmuseet, sedan 1999 del av Statens museer för världskultur. Ida Trotzig utförde en ingående studie av museets Japansamlingar, vilken dåvarande museichef Carl V. Hartman uttryckte stor uppskattning för. Kontakten med museet ledde till ett centralt engagemang i Konstakademiens 1911 års Japanutställning, bland annat i form av ett kapitel om keramik i dess katalog. Därefter publicerade museet hennes bok Cha-No-Yu: Japanernas teceremoni, som utförligt beskriver teceremonin från dess historia till dess praktiska och principiella aspekter. År 1911 ordnade hon även en volym Japanska sagor för utgivning på Barnbiblioteket Saga.
Efter sina insatser återvände Ida Trotzig till Japan med en förfrågan från Etnografiska museet, nämligen att samla in fotografier och föremål till deras samling. I ett brev skrivet 1916 specificerade Carl V. Hartman uppdraget: för 300 kr efterfrågades större fotografier lämpade att ställas ut.
Detta var början på Ida Trotzigs fotosamling. Tillbaka i Japan samlade hon en mängd fotografier mellan 1917 och 1918, tagna av japanska fotografer runt sekelskiftet. Ulla Wagner skriver om denna samling i Det drömda Japan: Ida Trotzigs fotosamling från Meiji-tidens Japan. Hon påpekar bland annat att Etnografiska museets katalog över samlare och donatorer under denna tid dominerades av män, vilket gjorde Ida Trotzig till något av en pionjär. I och med hennes fasta bosättning i landet och djupa kunskap om dess kultur, lyckades hon förädla en mer omsorgsfull samling än många kända utforskare. Fastän hon inte var professionell etnograf hade hon ett uppmärksamt öga för sin omgivning och dess levnadsnyanser.
Fotosamlingen skildrar traditionella japanska miljöer; alltifrån hem- och vardagsliv, till arbete, till religiösa riter och högtider. Den är slående för dess i samtiden relativt autentiska bild av landet. Scenerna utgörs av vanligt folk i vanliga sammanhang, och framstår därför som verkliga ögonblick fångade från en levande kultur. Vissa serier fotografier hade även en pedagogisk kvalitet, då de sekventiellt illustrerade olika aktiviteter såsom risodling och giftermål. Det är tydligt att ett etnografiskt intresse motiverade samlingen. Bilderna kompletterar på ett intressant vis det litterära material om och från Meiji-eran som fanns tillgängligt under denna tid.
Samtidigt bör även påpekas att samlingens Japanbild var medvetet färgad. Många av fotografierna var i själva verket iscensatta, ämnade åt samtidens turistmarknad. Det traditionella Japan som bilderna skildrar var redan under Ida Trotzigs år förlegat. Hon levde i ett Japan i förändring, där modernisering, industrialisering och centralisering var i en process att ersätta den gamla kulturen och levnadssätten. Genom att utesluta denna aspekt tillfredsställer hennes fotosamling en orientalistisk uppfattning av landet. Inte desto mindre bidrog Ida Trotzig med berikande deponeringar till Etnografiska museet. Allt som allt donerade hon över 300 fotografier och vykort till samlingen, samt över 100 föremål.
När Ida Trotzig var tillbaka i Japan började hon också studera ikebana, japansk blomsterkonst. I fyra års tid studerade hon under mästaren Kensaburo Shiotani, och bemästrade till slut även denna högt ansatta tradition. Hon efterlämnade skrifter om ikebana som 1990 publicerades till boken Japansk blomsterkonst, med inledning av hennes dotterdöttrar.
År 1921 återvände Ida Trotzig till Sverige permanent efter att maken Herman Trotzig avlidit två år tidigare. I och med hennes expertis inom te-området blev hon erbjuden att representera tefirman James Lundgren & Co under en stor utställningsturné, där hon presenterade deras tesorter samt höll i tebryggningar. Turnéns succé ledde till ett ökat intresse för te bland skolor och föreningar runtom i Sverige, och Ida Trotzig blev efterfrågad till mängder av föredrag.
Slutligen kulminerade Ida Trotzigs Japanengagemang i hennes kanske mest ambitiösa projekt: uppförandet av ett tehus hos Etnografiska museet. Projektet konceptualiserades av Ida Trotzig, och förverkligades med hjälp av finansiering från Ginjiro Fujihara, ordförande för The Japan-Sweden Society i Tokyo, samt James Lundgrens dåvarande direktör Douglas Lundgren. Tehuset byggdes först i Tokyo enligt japansk tradition, där det invigdes den 20 mars 1934 av prinsen och prinsessan Chichibu. Därefter plockades det ner, fraktades till Stockholm och återuppfördes i museiparken. Den svenska invigningen ägde rum den 8 oktober 1935, utförd av kronprins Gustav VI Adolf och kronprinsessan Louise. Tehuset fick namnet Zui-Ki-Tei, som kan översättas till Det löftesrika ljusets boning.
Huset var det första av sitt slag i Europa. Här anordnades regelbundet japanska teceremonier, varav många leddes av Ida Trotzig själv, samtidigt som det var inrett med hennes egna ikebana-arrangemang. Detta tehus kan ses som kulmen av Ida Trotzigs samarbete med Etnografiska museet, samt hennes japanologiska karriär överlag. Tragiskt nog brann huset ner 1969, men ersattes år 1990 av ett nytt med samma namn på initiativ av Trotzigs två barnbarn.
Ida Trotzig mottog Vasamedaljen i guld av åttonde storleken av kung Gustav V för sitt arbete med Etnografiska museet. Hon var en betydande aktör för museets verksamhet, samt en central individ inom den svenska japonismen. Med brinnande intresse, djup kunskap och starkt engagemang var hennes insatser i spridningen av japansk kultur i Sverige avsevärda.
Ida Trotzig avled den 11 november 1943 i Stockholm.
