Inga Åberg var sångare och skådespelare, verksam under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet.
Ingeborg Elisabeth Åberg, kallad Inga, föddes i Stockholm 1773. Hennes far, Jonas Åberg, arbetade som lakej vid hovet och hade avancerat till ekonomimästare när han 1769 gifte sig med Fredrika Maria Svahn, som alltså var modern.
Inga Åbergs teatrala arvsanlag var en anledning till att hon vid åtta års ålder av sin far blev satt i teaterskola hos den franske teaterledaren Jacques Marie Boutet de Monvel, vars nyinrättade teaterskola startade just det året i Stora Bollhuset. Att den låg mitt emot Stockholms slott, som var faderns arbetsplats, var troligen en annan anledning. År 1786 fick även hennes yngre bror, den elvaårige Gustaf Fredrik, börja i teaterskolan. Skolans rektor, teaterledaren Monvel och hans teatertrupp, hade inbjudits från Frankrike av Gustav III för att tjäna som förebild och instruktör för svenska nybörjare.
Inga Åberg var bara fjorton år gammal när hon anförtroddes rollen som Odens son Yngve, en så kallad byxroll, i Olof Åhlströms enaktsopera Frigga, uruppförd i operahuset den 31 maj 1787. Men allra första gången Inga Åberg bevisligen stod på en scen var några månader tidigare, i januari, då hon fick spela ande i Gluck-operan Armide. Den 1 april 1788 anställdes hon som aktris och sångare vid Kungliga Operan.
Året därpå, 1789, då hon var sexton år mötte hon Carl Gustaf von Stockenström, en tjugoårig kapten vid Bohusläns dragonregemente. De gifte sig troligen inte, men två år senare föddes Inga Åbergs och Carl Gustaf von Stockenströms enda barn, Wendla Gustafva. Barnafadern avled dock 1797 efter att sju månader tidigare ha sårats i höften av en kula i samband med en olycksalig duell.
Som fast anställd vid Kungliga Operan medverkade Inga Åberg bland annat i två operor av Georg Joseph Vogler, först som Sigrid i Gustaf Adolf och Ebba Brahe, med premiär i januari 1788, och andra gången som Carl i Folke Birgerson till Ringstad, med premiär i januari 1793. Däremellan spelade hon rollen som Maria Efrosyne i Johan Henrik Kellgrens heroiska drama Drottning Christina, med premiär i januari 1791. Senare gjorde hon Carl Sjöcrona i Det farliga förtroendet, en opéra-comique av André Grétry, i november 1794, därefter Gustafva i Nicolas Delayracs opera De gamla friarna, i januari 1796, samt Almaide i André Grétrys opera Caravanen.
Efter Inga Åbergs nästa uppgift i operahuset, Julie i Olof Åhlströms Tanddoktorn, i maj 1800, skrev Carl Christopher Gjörwell d. ä. att Inga Åberg ”ensam uti hela pjäsen af sitt kön, etablerade också med allo flit sina förföriska behagligheter och sjöng med all möjlig grace”. Efter 78 föreställningarna av denna fars med musik följde de sex första föreställningarna av Antonio Sacchinis opera Oedipe i Athén, i vilken hon sjöng Eriphiles roll vid premiären i operahuset i november 1800.
År 1793 hade Kungliga Operan fått en annexscen genom att de la Gardieska palatset Makalös utrustats med ett modernt teatermaskineri samt en ny salong och döpts om till Arsenalsteatern. På denna uppträdde Inga Åberg ofta framöver, bland annat i Stanislas Champeins sångkomedi Den nye Don Quichotte, i november 1804, där hon gjorde rollen som Julie två gånger, och i Pierre Gaveauxs opera comique Herr des Chalumeaux, i juni 1808, där hon gjorde fru de Brillon och även Lovisa i sångkomedin Äfventyraren med musik av Joseph Martin Kraus, i september 1808. Ferdinando Paers opera Griselda gavs i operahuset, en gång den 28 februari 1810, med Inga Åberg i rollen som Lisetta.
Våren 1810 avslutade Inga Åberg sin sista säsong som fast anställd. Efter drygt tjugotre år avtackades hon den 26 april 1810 med så kallad recett, där dagskassan blev hennes pension, efter att hon denna afton hade spelat sina båda roller — Olympia och Valbina — i Giovanni Paisiellos opera Marquis Tulipamo, som av kritikerna ansågs vara alltför burlesk för att få spelas på en operascen. Inga Åberg bodde därefter ett par år på landet tillsammans med en sångare vid namn Howing.
Tillsammans med sin dotter, Wendla Gustafva, som snart skulle utvecklas till en framstående dansartist, engagerades Inga Åberg troligen omkring 1812 av Johan Anton Lindquists teatersällskap, som i två perioder, 1810—1813 och 1815—1816, presenterade sina föreställningar i Göteborgs första offentliga teater i Comediehuset eller Teatern vid Sillgatan, och från och med 1816 i den nybyggda Segerlindska teatern.
I september 1815 och i januari 1816 spelade Inga Åberg Susanna i Beaumarchais-pjäsen Figaros bröllop, där dottern Wendla gjorde Fanchette. I maj 1816 gavs Nicolas Isouards Cendrillon med Wendla i ensemblen och med en femtioprocentig recett för henne som uppmuntran. Just detta år, samt 1817 och 1818, var den lysande violinisten Mathias Lundholm tillbaka som dirigent innan han definitivt avslutade sin verksamhet i Göteborg. Så när Inga Åberg senare på hösten 1816 gjorde Colombine i André Grétrys opera Den talande tavlan och i oktober sin favoritroll, Adolf i Den lille matrosen med musik av Pierre Gavaux, var det förmodligen Lundholm som såg till att det skedde musikaliskt och i full skala.
Säsongen 1817—1818 återvände Inga Åberg till Stockholm. Fredrik August Dahlgren skriver 1866: "då hon der åter uppträdde [den 27 december 1817 i Grétrys operett Den talande taflan] vore de egenskaper, hvarmed hon förut intagit, till en god del förlorade och hon blef ej länge bibehållen i theaterns tjenst." Icke desto mindre beviljandes hon en andra recett den 24 september 1818 då hon spelade uppasserska i Edouard du Puyes sångspel Agander och Pagander, som gavs sammanlagt åtta gånger.
Även om Inga Åberg ansågs för gammal i Stockholm fick hon god kritik i Göteborg där hon ansågs vara en av de verkligt goda aktörerna inte minst för att hon uppvisade “friskt och muntert lynne” trots sin ålder. När hennes bror, Gustaf Fredrik Åbergsson, presenterade Rossinis opera Den tjuvaktiga skatan i mars 1820 fick Inga Åberg spela Colombine medan hennes 18-åriga dotter Wendla fick en roll som bondflicka.
När hennes bror satte upp Shakespeares Hamlet i december 1820 fick Inga Åberg spela rollen som drottning Gertrud mot hans egen Hamlet och under 1821 fick hon spela kammarjungfrun Justine i Desforges pjäs Den svartsjuka hustrun. Brodern lät henne få sin egen recett i mars då hon spelade favoritrollen Adolf i Den lille matrosen — en insats, vars "friskhet och hurtighet" av en kritiker karaktäriserades som "en begåfvad relik från Gustaf III:s tid". I Molières Tartuffe i april och i maj spelade hon kammarjungfrun Dorine, mot sin bror i titelrollen, och i augusti gav det Åbergssonska sällskapet Schillers Maria Stuart med Inga Åberg som drottning Elisabeth av England, varefter en kritiker skrev att ”Inga Åberg är en bland de få, som kunna förskrifva sin teatraliska ryktbarhet från den snillrike Gustafs tidehvarf”. I december medverkade hon som systern i verstragedin Skulden av Mullner, varefter hon 1822 anslöt sig till en grupp av avgående aktörer. I maj 1824 spelade Inga Åberg i Carl Stenborgs trupp som gästade Comediehuset eller Saltängstheatern i Norrköping och året därpå spelade hon Elisabeth mot Maria Sylvan i Schillers Maria Stuart på K G Bonuviers teater i Åbo. Därefter började hennes status att sjunka.
År 1837 avled Inga Åberg i så kallad ”hjärnfeber” eller meningit. Hennes dotter fortsatte emellertid ännu några år sin hos societeten uppskattade verksamhet som danslärare och dog 1864.
